Ledare

Dela artikeln:

Den fördummande debatten

Den politiska debatten liknar ofta en gammal repig LP-skiva. Ni vet en sĂ„dan som hakar upp sig hela tiden. Den senaste veckans diskussioner har till exempel handlat om att en punkare skrek: “Rösta rött!” och “Fuck Jimmie!” pĂ„ P3 Guldgalan. NĂ„gra tycker att det Ă€r upprörande att man fĂ„r sĂ€ga sĂ„ i public service och tar det som Ă€nnu ett bevis pĂ„ att Sveriges radio i allmĂ€nhet, och P3 i synnerhet, Ă€r “vĂ€nstervridet” (trots att personen ifrĂ„ga inte Ă€r anstĂ€lld av public service och programledaren tog avstĂ„nd frĂ„n hennes uttalanden omedelbart). Andra tycker det Ă€r viktigt att vĂ€rna om yttrandefriheten och att vi inte ska begrĂ€nsa möjligheterna till vad som fĂ„r och inte fĂ„r sĂ€gas Ă€nnu mer. Ni kan nog sjĂ€lva gissa ungefĂ€r vilka som tycker vad.

En annan diskussion har handlat om SD:s medverkan pĂ„ Förintelsens minnesdag. Det ena lĂ€gret tycker att det Ă€r sjĂ€lvklart att de som riksdagsparti ska fĂ„ vara med och att det dĂ€r med “nazistiska rötter” ju Ă€ndĂ„ bara Ă€r trams. Andra pĂ„pekar just de nazistiska rötterna, att den före detta talmannen Björn Söder har figurerat pĂ„ bild med en tidigare SS-officer, med mera. 

Jag menar inte att de hĂ€r diskussionerna Ă€r oviktiga, men hĂ„ll med om att de Ă€r ganska tröttsamma. Vi har hört dem förut och vi lĂ€r fĂ„ höra dem igen. “Ska jag ens behöva diskutera det hĂ€r?”, kan jag ibland kĂ€nna nĂ€r jag för sjuttielfte gĂ„ngen skriver att SD Ă€r ett rasistiskt parti och att flera av de andra partierna till stora delar har plagierat deras politik. Svaret Ă€r nog ja. SĂ„ lĂ€nge runt en femtedel av Sveriges befolkning sĂ€ger sig vara beredda att rösta pĂ„ SD och sĂ„ lĂ€nge ytterligare tre femtedelar vill rösta pĂ„ partier som vill ha hĂ„rdare straff, skĂ€rpta grĂ€nser, mer övervakning, mer auktoritet i skolan och sĂ„ vidare sĂ„ fĂ„r vi nog finna oss i att upprepa dessa mantran gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng.

Att skriva och prata om det hĂ€r kan ocksĂ„, Ă€ven om det inte övertygar nĂ„gon pĂ„ “motstĂ„ndarsidan”, i alla fall stĂ€rka “den egna sidan” och göra att man kĂ€nner sig mindre ensam. Men visst vore det trevligt om vi för en gĂ„ngs skull kunde prata om nĂ„gonting annat? Om vi kunde ha en fördjupad idĂ©debatt om hur framtidens samhĂ€lle ska vara organiserat som inte bara handlar om banala “plĂ„ster pĂ„ sĂ„ren”-lösningar?   

En debatt, eller diskussion, kan i bÀsta fall vara bÄde engagerande och tankevÀckande. Man kan fÄ nya insikter och kanske till och med Àndra stÄndpunkt i en frÄga. Men det Àr vÀldigt sÀllan debatter i offentligheten (och kanske Àven i vardagen?) fungerar pÄ det sÀttet. Positionerna Àr givna pÄ förhand och det handlar mest om att skrika högst eller att upprepa sina argument med en papegojas envishet. Kombattanterna liknar de japanska tre aporna som hÄller för ögonen, öronen och munnen. Med skillnaden att det inte Àr nÄgon inom politiken som hÄller för munnen.

“In a world of mouths, I want to be an ear”, sjunger Jens Lekman i en av sina lĂ„tar. Hur befriande vore det inte om det kunde bli en ledstjĂ€rna i vĂ„r kommunikation med varandra?

Att koppla bort sig frÄn nyhetsflödet och ta en promenad.

Debattklimatet.

Dela artikeln:

InnehÄll #182
TidningenGlobal182
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial