Ledare

Dela artikeln:

Den fördummande debatten

Den politiska debatten liknar ofta en gammal repig LP-skiva. Ni vet en sådan som hakar upp sig hela tiden. Den senaste veckans diskussioner har till exempel handlat om att en punkare skrek: “Rösta rött!” och “Fuck Jimmie!” på P3 Guldgalan. Några tycker att det är upprörande att man får säga så i public service och tar det som ännu ett bevis på att Sveriges radio i allmänhet, och P3 i synnerhet, är “vänstervridet” (trots att personen ifråga inte är anställd av public service och programledaren tog avstånd från hennes uttalanden omedelbart). Andra tycker det är viktigt att värna om yttrandefriheten och att vi inte ska begränsa möjligheterna till vad som får och inte får sägas ännu mer. Ni kan nog själva gissa ungefär vilka som tycker vad.

En annan diskussion har handlat om SD:s medverkan på Förintelsens minnesdag. Det ena lägret tycker att det är självklart att de som riksdagsparti ska få vara med och att det där med “nazistiska rötter” ju ändå bara är trams. Andra påpekar just de nazistiska rötterna, att den före detta talmannen Björn Söder har figurerat på bild med en tidigare SS-officer, med mera. 

Jag menar inte att de här diskussionerna är oviktiga, men håll med om att de är ganska tröttsamma. Vi har hört dem förut och vi lär få höra dem igen. “Ska jag ens behöva diskutera det här?”, kan jag ibland känna när jag för sjuttielfte gången skriver att SD är ett rasistiskt parti och att flera av de andra partierna till stora delar har plagierat deras politik. Svaret är nog ja. Så länge runt en femtedel av Sveriges befolkning säger sig vara beredda att rösta på SD och så länge ytterligare tre femtedelar vill rösta på partier som vill ha hårdare straff, skärpta gränser, mer övervakning, mer auktoritet i skolan och så vidare så får vi nog finna oss i att upprepa dessa mantran gång på gång.

Att skriva och prata om det här kan också, även om det inte övertygar någon på “motståndarsidan”, i alla fall stärka “den egna sidan” och göra att man känner sig mindre ensam. Men visst vore det trevligt om vi för en gångs skull kunde prata om någonting annat? Om vi kunde ha en fördjupad idédebatt om hur framtidens samhälle ska vara organiserat som inte bara handlar om banala “plåster på såren”-lösningar?   

En debatt, eller diskussion, kan i bästa fall vara både engagerande och tankeväckande. Man kan få nya insikter och kanske till och med ändra ståndpunkt i en fråga. Men det är väldigt sällan debatter i offentligheten (och kanske även i vardagen?) fungerar på det sättet. Positionerna är givna på förhand och det handlar mest om att skrika högst eller att upprepa sina argument med en papegojas envishet. Kombattanterna liknar de japanska tre aporna som håller för ögonen, öronen och munnen. Med skillnaden att det inte är någon inom politiken som håller för munnen.

“In a world of mouths, I want to be an ear”, sjunger Jens Lekman i en av sina låtar. Hur befriande vore det inte om det kunde bli en ledstjärna i vår kommunikation med varandra?

Att koppla bort sig från nyhetsflödet och ta en promenad.

Debattklimatet.

Dela artikeln:

Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial