Ledare

Dela artikeln:

Låt inte skräpet bli utmärkande för mänskligheten

Av Daniela Portocarrero

I Sydamerika cirkulerar tankar om att corona är mänsklighetens universella karma. Här lever tron om att jorden är levande kvar i bergskedjorna, pacha mama, moder jord, förlåter inte. Visst liknar symtomen varandra på ett nästintill rysande sätt? Feber; jordens temperatur höjs. Andningssvårigheter; planetens syreproducenter huggs ner. Död; fråga forskarna som menar att vi är inne i jordens sjätte period av massutdöende, då en stor del av allt liv försvinner på en väldigt kort tid.

På en miljöfilosofikurs i Buenos Aires år 2015 erbjöds en promenad genom ett naturreservat. Det tog runt två timmar och leddes av en norsk filosof med ett särskilt intresse för vild lax. Promenaden började för 4,6 miljarder år sedan, planeten jordens mest troliga ålder. Stegvis fortsatte promenaden fram, exempelvis så stannade den norske filosofen bestämt vid 250 miljoner år sedan. Då skedde det största massutdöendet som forskare känner till, 90 procent av alla arter och djur försvann. Några hundra meter fram stannade promenaden till vid en tidpunkt för 66 miljoner år sedan, då dinosaurierna utplånades.

Efter de kilometer som det tog att promenera runt naturreservatet i Buenos Aires stannade professorn till sist till vid utgången. Han drog fram en tumstock på en meter och pekade på de sista två centimetrarna. ”Kan ni gissa vad det här är?”, frågade han eleverna. Insikten kring hur lite tid människan har levt ett ”civiliserat” liv på jorden sjönk sakta in, jag undrar om professorn såg våra egon krympa likt oknutna ballonger som släppts fria.

De flesta som lever i dag hade nog gynnats av en sådan ögonöppnande promenad. Att inse att vi människor inte är så viktiga och starka som vi tror att vi är och att planeten har levt och troligtvis kommer att leva mycket längre än vår art är en svår vetskap att ta in. Vikten av denna ödmjuka insikt är i dagens läge enorm, vi står vid ett vägskäl där vi kan välja att inte utrota oss själva utan istället börja leva på planetens villkor. På 70-talet introducerade en vetenskapsman vid namn James Lovelock något som kallas Gaia-teorin, enligt vilken jorden är en levande organism. Denna vetenskap skulle kunna vara en utgångspunkt i vår förståelse och respekt för naturen, istället för den mekaniska och dominanta attityd vi har gentemot planeten i dag. Frågan är om vi vill bli ihågkomna för vår fantastiska förmåga att anpassa oss eller för vår oförmåga att släppa den giriga och patriarkala kultur som dominerat världen de senaste 500 åren? Coronaviruset har visat hur snabbt våra samhällen kan ställa om, vilket tyder på att dörren har öppnats för det första alternativet.

Enligt aymarafolket i de sydamerikanska Anderna har andra sorters människosläkten existerat förr. De tror att det är dem som bland annat lämnat efter sig pyramiderna och liknande arkeologiska under som de i dag blir ihågkomna för. En lokal shaman i Bolivia som jag talade med förklarade en oro över vad som skulle kunna utmärka vår mänsklighet i framtiden. Han var övertygad om att det skulle vara allt skräp vi har lyckats producera. Enligt Illustrerad vetenskap cirkulerar i dag 7 500 ton skrot enbart på utsidan av vår planet, rester från exempelvis pensionerade satelliter. Något säger mig att den bolivianska shamanen resonerade logiskt.

Återigen, vi står vid ett vägskäl. Vi kan välja den ödmjuka vägen och inse att 4,6 miljarder år av evolution och dess resultat och intelligens överstiger människans på alla plan. Eller så kan vi välja att bli ihågkomna för vår kapacitet att producera skräp.

2021 så ska historiens största älv-restaurering inledas i USA, Klamath, genom avlägsnandet av 4 vattenkraftverk.

40 procent av vildlaxen har försvunnit, mycket i samband med okontrollerad kontakt med den odlade laxen.

Dela artikeln:

Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial