Resan

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Vågar vi lita på en främling?

Torbjørn C Pedersen har bara nio länder kvar innan han är färdig och kan återvända hem från sin resa till världens alla länder. Han bor i kappsäck och har ingen aning om när resan kan vara över. Sedan tre månader befinner han sig i Hongkong, och så länge coronapandemin har sitt grepp om världen kommer han inte vidare.

Dagboksanteckningar. 
Sön 17 maj – dag 2311

Världen är min lärare. Världen öppnar mina ögon. Världen gör mig ödmjuk. Världen är min spegel. Världen ger mig tillit. Världen inspirerar mig. Bara genom att resa kan jag upptäcka världen i hela dess rikedom.

Det är mer än sex år sedan jag gav mig av för att resa till alla världens länder utan att flyga. Jag lovade att inte återvända hem förrän jag hade klarat det – eller lagt ner projektet. I början kändes det som 80 procent äventyr och 20 procent arbete. Under åren har det blivit 20 procent äventyr och 80 procent arbete. I dag känns det som om resandet har blivit en biprodukt av ett mycket större projekt. Mycket av det jag gör känns som ren plikt och jag längtar efter att komma hem igen. Jag har nått 194 av de 203 länder som ingår i projektet. Jag har bara nio länder kvar innan jag är färdig och kan återvända hem. Perspektiv är verklighet.


Bruce Lee växte upp i Hongkong och var en berömd
skådespelare och kampsportsexpert.

Så finns magin i minnena och i drömmarna om vad som kommer sedan. För när jag tänker på att resa kommer historier från tidigare resor fram. Resande i dess verkliga mening, en välsignelse för själen. Oftast är det ett slumpartat möte med en främling som leder till en dold dörr. Vågar vi närma oss dörren? Vågar vi lita på en främling? Under åren har jag gått genom många dörrar utan att veta vad jag ska hitta på andra sidan. En del skulle kalla det mod medan andra snarare kallar det dumhet.

Men jag lever onekligen. Så är jag killen med mest tur i hela världen eller är det ett bevis för att världen är en mycket säkrare plats att resa omkring i än vad de flesta tror? Samtal om sådana ämnen kan pågå i evigheter. Men faktum är att jag har rest till 194 länder, mest med allmänna kommunikationsmedel, på en budget av 20 dollar per dygn. Inklusive transport, logi, mat och visum. Så det har inte funnits pengar till högsäkerhetshotell eller privata livvakter. Och jag har tillbringat nästan varenda minut med lokalbefolkningen.

Folk är bara folk och det är alltid bra att påminna världen om att de flesta bara vill få karva ut ett litet hörn av världen åt sig själva och sina närmaste. En plats där de kan känna sig trygga och leva ett stillsamt liv med mat, sport, familj, vänner och selfies. Det är så tydligt för mig efter alla dessa år.

Hongkong skiljer sig inte från andra platser på det viset. Men de senaste åren har varit hårda för Hongkong. Demonstrationerna har skapat rubriker internationellt och den senaste tiden har pandemin satt det liv vi känner till på paus. Men Hongkongborna är tåliga, på samma sätt som vi kan se att New Yorkborna är. Det är som att försöka trycka ner en boll under vattnet: den studsar alltid upp igen.

Hongkongs historia är färgrik och man kan fortfarande se den runt om i staden, beroende på vilken del av staden man beger sig till. Jag hade turen att få en inbjudan från Hongkongs turistbyrå till en personligt guidad tur i Sham Shui Po.


Paul  guidade mig runt Sham Shui Po.

Sham Shui Po är en del av Kowloon, och genom historien har det varit fattigt. Det var där man började bygga statliga bostäder efter en brand som bröt ut 1953 och gjorde 60 000 människor hemlösa. I dag bor mer än 30 procent av befolkningen på 7,5 miljoner i statliga bostäder. Shui Sham Po är ett mycket levande område och det är verkligen något att se. Man kan få orm-soppa, det finns massor av billig
elektronik, du kan hitta coola kaféer och specialbutiker. Många företag i Sham Shui Po har funnits i fyra generationer och män-niskor känner yrkesstolthet.

Sham Shui Po

Den längsta tid som jag har stannat på en plats under resan var i Libanon, där jag var i 102 dagar. Hongkong kommer säkert att slå det rekordet. ”När tror du att du kan fortsätta resan?” är en fråga som jag ofta har fått den senaste tiden. Och då har jag svarat att covid-19 bestämmer.

Ingen vet något om framtiden. Det är mycket spekulation och läget fortsätter att förändras från den ena dagen till den andra. Under min tid i Hongkong har jag arbetat mig fram till topparna inom sjöfarten, och när jag kan ge mig av kommer jag att göra det. Men när blir det? En del säger att jag kan ge mig av i slutet av maj och andra att det blir tidigast i juni.

Jag har inte träffat min fästmö på sju månader och inte sett mitt hemland på sex och ett halvt år. Jag bor i kappsäck och har ingen aning om när resan kan vara över. Men jag bor på bästa möjliga sätt hos en familj som har välkomnat mig med öppna armar. Det är svårt att tänka sig den omsorg och vänlighet som de har visat när de har låtit en främling bo i deras hem i mer än tre månader! Och fast jag påminner dem om att de har all rätt att sparka ut mig när de vill är jag fortfarande välkommen. Sådan medkänsla kanske inte är ovanlig, men den är anmärkningsvärd.


Det ger dålig karma att kasta bort en staty av en gud. Men ibland kanske du har en för mycket.  Så istället för att slänga dem  började folk ta med dem till denna plats och nu finns det tusentals  Buddha, Jesus, hinduiska gudar och mer – här kommer de alla överens.

Medan dagarna flyger iväg stiger temperaturen. Att ha hand om ett komplext internationellt projekt kräver mycket tid och att jag sitter fast i Hongkong har minskat uppmärksamheten i både regionala och internationella medier. En mycket populär artikel på CNN har placerat projektet i rampljuset igen. Femton minuter till av uppmärksamhet och 6 000 nya, nyfikna följare i sociala medier. Tio–femton intervjuer följde och jag har haft fullt upp.

Jag tror på det där med en sund själ i en sund kropp, och det skadar aldrig att påminna folk om att Hongkong är 75 procent natur och 25 procent stad. Ännu mindre om man räknar bort parker och grönområden. Så för att hålla mig i form har jag utmanat mig själv att gå den lokalt välkända, 70 kilometer Lantau-leden på en dag. Det är en väldigt bergig vandringsled, så jag har tränat hårt, och naturen passar fantastiskt bra för det. Jag har alltid känt mig hemma bland träd. Porlandet från en bäck lugnar mig och jag älskar att ha fågelkvitter som sällskap. Som dansk måste jag bara se upp för de stora pytonormarna. Hmm … men jag kanske kan göra en god soppa om jag träffar på en.


Det börjar med en pytonvarning. Det gör alla de bästa vandringarna!

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial