New Delhi, Indien. Mer än två tredjedelar av Indiens 1,3 miljarder människor lever i fattigdom. Foto: TT/AP Photo/R S Iyer

Essä

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Globala målen för hållbar utveckling: Vad ska räddas efter covid-19?

När covid-19-pandemin väl är under kontroll, och världsekonomin är tillbaka på banan, måste Agenda 2030:s, även känd som De globala målen för hållbar utveckling (SDG), status och öde omprövas, menar ekonomen Dr Abdullah Shibli. Året 2020 var tänkt som startpunkt för ett handlingens decennium. Med bara tio år kvar, gjordes planer på att genomföra ”ambitiösa globala ansträngningar” för att uppfylla löftena inför 2030 − genom att mobilisera fler regeringar, civilsamhällen, företag och uppmana alla människor att göra de globala målen till sina egna.

Av Abdullah Shibl

ESSÄ Innan den globala nedstängningen började i mars höll olika intressenter i SDG-rörelsen på att planera för att genomföra en fullskalig femårs-utvärdering. 51 länder hade anmält sig för att sammanställa en frivillig nationell rapport i maj 2020, en process genom vilken länderna bedömer och presenterar sina framsteg mot att uppnå de 17 målen. Den processen har avstannat helt i och med den rådande coronapandemin.

”Pandemipausen” är en välsignelse i förklädnad. Den ger alla berörda parter en chans att göra en grundlig granskning av var vi står och vad som behöver förändras. Är alla de 17 målen lika viktiga? Ett delsvar gavs av Nobelpristagaren Abhijit Banerjee: ”Tänk på den byråkratiska kapacitet som krävs för att uppnå dessa saker. Hur ska länderna hålla reda på allt? Vi måste gå tillbaka till ritbordet.”

Hur förnya de globala målen

Nästa fråga är, hur omprioriterar och förnyar vi de globala målen för hållbar utveckling? Även om framsteg enligt vissa indikatorer har urvattnats, bör detta inte sänka vår energi. Några av de globala målen har emellertid högre prioritet nu. Hälsoaspekten i de globala utvecklingsmålen är viktigare och kan användas som en utgångspunkt. Experter föreslår att covid-19-erfarenheten kan användas för att omforma livsmedelskedjan. Dessutom finns det ett akut behov av samverkan med den privata sektorn och civilsamhället för att kartlägga den väg som ligger framför oss samt för att hantera framtida pandemier.

Redan innan covid-19 slog till uttrycktes oro under de möten som hölls för att se över de framsteg som gjordes enligt De globala målen, eftersom bevis på att det gick för sakta och i sin helhet gjordes för lite för att nå målen innan decenniets slut, blev tydliga. 

Tidigare i år reagerade FN genom att skicka ut en uppmaning till handling. ”I dag görs framsteg på många håll, men överlag är åtgärderna inte tillräckliga för att möta målen med den hastighet och i den utsträckning som krävs. År 2020 måste visa väg för ett decennium av ambitiösa åtgärder för att leverera målen till 2030”, varnade organisationen.

Enligt en uppskattning kommer mer än fem miljarder människor att sakna tillgång till grundläggande hälsovårdstjänster år 2030. Dessa tjänster inkluderar tillgång till vårdpersonal, viktiga mediciner och rinnande vatten på sjukhus.

Covid-19 utgör alltså en verklig utmaning, milt uttryckt, och vissa har gått så långt som att varna utvecklingsländerna för att den överhängande krisen hotar att förstöra sysselsättningen, livsmedelssäkerheten och likvärdig utbildning. Världsbanken larmade också lågintensivt när den gick ut och sade att viruset utgör ett allvarligt hinder för 240 miljoner asiater som kämpar för att ta sig ur fattigdom.

Gick ej som planerat

Om saker och ting hade gått som planerat, hade vart och ett av de 51 länderna, redan i slutet av maj, lämnat in sin frivilliga nationella översyn av målen med beskrivningar av sina erfarenheter, inklusive framgångar, utmaningar och lärdomar från fem års arbete med Agenda 2030. Allt detta har avstannat.

Samtidigt är nästa möte för FN:s politiska högnivåforum för hållbar utveckling (HLPF) – den centrala globala plattformen för uppföljning och granskning av Agenda 2030 för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling – uppskjutet på obestämd framtid.

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) hade planerat att sammankalla 2020-sessionen för HLPF i New York från 7 till 16 juli, och skulle i samband med det fått en framstegsrapport för hur det går med 2020-målen: Hållbar konsumtion och produktion (Globalt mål 12), Ekosystem och biologisk mångfald (15), och några utvalda indikatorer för Bekämpa klimatförändringarna (13) och Hav och marina resurser (14).

Alla ekonomiska kriser påverkar de fattiga negativt och den nuvarande krisen är inget undantag. På alla håll, så drabbar de kortsiktiga konsekvenserna av pandemin och nedstängningen låginkomsttagare väldigt hårt. I linje med sitt SDG-åtagande borde de omedelbara målen vara att underlätta Återanställning av arbetstagare (Globalt mål 8), ge Mathjälp till dem som har förlorat sina inkomstkällor (2) och Stärka hälso- och sjukvården samt ge medicinskt stöd (3).

Förutom förlorade arbeten, hungriga munnar och försämrade hälsotillstånd uppstår andra indirekta skador på grund av sambandet mellan de olika globala målen. Fattigdomen (Globalt mål 1) kommer att påverkas liksom utbildningskvaliteten (4). Andra mål som ska bedömas är Rent vatten och sanitet för alla (6), Minskad ojämlikhet (10) och Fredliga och inkluderande samhällen (16). Man bör inte bli för förvånad om vår granskning efter pandemin visar att den inte bara har förstört ekonomin utan också raderat många av de redan nådda framstegen inom de olika globala målen.

Återhämtning är en komplex och icke-linjär process. Pandemin har blottlagt grundläggande svagheter i vårt globala system. Den har visat hur förekomsten av fattigdom, svaga hälsosystem, undermålig utbildning och brist på globalt samarbete förvärrar en hälsokris. I vårt försök att återgå till normaltillstånd får vi inte glömma lärdomarna från pandemin.

Globalt sett har pandemin blottlagt den växande SDG-behovsklyftan. Världen spenderar för närvarande (innan pandemin) cirka 7,5 biljoner dollar på hälsa varje år eller 10 procent av den globala bruttonationalprodukten. Även om utgifterna stadigt har ökat finns det fortfarande oroväckande hälsoklyftor, särskilt på landsbygden och i konfliktområden där det är svårt att få tillgång till hälsovård och infrastruktur saknas.

När städer och samhällen börjar ta sig ur krisen, bör regeringarna fokusera på nyckelfaktorer som bidrar till spridningen av epidemier och andra folkhälsorisker, såsom otillräcklig infrastruktur, brist på samhällsservice och undermåliga bostäder.

Dr Abdullah Shibli är ekonom och arbetar med informationsteknologi. Han är senior forskare vid International Sustainable Development Institute, en tankesmedja i Boston, USA.

Denna text publicerades ursprungligen
i The Daily Star, Bangladesh.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial