Krönika

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Hets mot folkgrupp – rasismens ådra

Av Betlehem Isaak

KRÖNIKA Jag har länge förundrats över de som inte kan separera yttrandefrihet och ”hate speech”, som på svenskan översätts till hets mot folkgrupp, och det är i min mening precis vad det är. Hets kan också tolkas som förföljelse, utpressning, mobbning till tystnad, eller också folkmord.

Du kanske tänker att jag är för långsint, men när Hitler tog makten i Tyskland under 1930-talet var det precis så det började, man pratade om judar som ”de andra” som kackerlackor, och beskyllde judarna för ”det tredje rikets moraliska och ekonomiska problem”. Fastän antisemitismen har en lång historia, föddes den nazistiska ideologins kärna i Hitlers egna bok ”Mein Kampf”, där Hitler skrev om ”the Jewish issue”. Därefter blev hans propaganda även den nazistiska ideologins främsta verktyg.

Men Hitler är inte den enda. Félicien Kabuga, affärsman och finansiär till folkmordet på minoriteten tutsier i Rwanda, använde medierna för att sprida hets mot folkgrupp; den mest effektiva var Radio des Mille Collines, etablerad 1993, bara nio månader innan folkmordet. Från en av kanalens  sändningar kan man höra ”tutsi-kackerlackor vill förstöra våra liv, dessa människor är hemska, likaså deras ras”. Radiostationen underlättade mobiliseringen av en hel befolkning mot en minoritet; det är åtminstone den bedömning som Pierre-Richard Prosper har gjort. Han var mellan åren 2001–2005 USA:s särskilda sändebud för krigsförbrytelser. Enligt Pierre-Richard och överlevare var det Félicien Kabuga som såg till att macheter tillhandahölls till hutus för att kallblodigt avrätta tutsierna.

Detta är två av många exempel på hur ”hate speech” kan leda till folkmord.

Så vad kan vi göra?
Inte mycket säger en del, ”för det handlar om yttrandefrihet”.
Vems yttrandefrihet – och på vilkas bekostnad? 

Det främsta verktyget för hets mot folkgrupp har i min mening alltid varit medierna; i dag är det de sociala medierna, med konspirationsteorier och med hot om våld som ibland verkställs. I Sverige tycks själva begreppet ”hets mot folkgrupp” vara obefintligt för större delen av befolkningen: här är man färgblind, och det talas konstant om ”Jag ser ingen färg”. Jag känner vemod inför uttalanden som dessa, för det innebär att man förnekar människors upplevda trauman just på grund av deras hudfärg, religion och annat som synligt sticker ut från majoritetssamhällets normer.  

Men för att kunna diskutera dessa ting sakligt måste man börja prata om det socialt konstruerade begreppet ”ras”.

Sverige avskaffade som världens första suveräna nationalstat rasbegreppet, och har även tagit bort rasdiskriminering som diskrimineringsgrund från vår antidiskrimineringslag från 2008,  skriver forskaren Tobias Hubinette. Det finns i dag ett EU-direktiv som heter ”rasdirektivet”. När begreppet ras stigmatiseras så som det har gjorts i Sverige – är det farligt. Då kan vi inte prata om de rasistiska konstruktioner och system som många svenska minoriteter upplever i sin vardag . Och självklart finns det inga raser – och om det finns några är det den mänskliga rasen som enhet. Ras i samhällsvetenskapen innebär studiet av ras ur ett socialt konstruerat perspektiv. 

Det handlar inte om att prata om att människor är olika baserat på hudfärg, utan på hur vi människor uppfattar och behandlar varandra utifrån hudfärg, ursprung, och annat som inte ingår i majoritetssamhällets normer, där även myndigheterna är en del av det.

Därför är det viktigt att man börjar med att erkänna att det finns en problematik, att det finns en uppenbar begränsning, så man kan påbörja ett riktigt förändringsarbete, med hållbara lösningar på de bekymmer som finns. Och därmed utveckla myndigheter och den allmänna uppfattning kring känsliga frågor som dessa.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial