Barnen leker medan deras föräldrar vaskar efter guld. Hela dagen spenderar de utan att få hjälp av föräldrarna. Tusentals inhemska papuaner stannar vid sidan av flodstranden som är översvämmad av skräpet av Freeport-McMoRan, det amerikanska bolag som driver världens största guld- och koppargruva i Västpapua. Dessa familjer kommer från de områdena som har transformerats radikalt av skogs- och palmoljeplantagerna. Nu försörjer de sig som illegala gruvarbetare i gruvdriftens avgränsningsområden. Foto:Albertus Vembrianto

Reportage

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Blodfläckade pensionsintäkter

Svenska pensionssparare profiterar på gruvdriften vid en av världens största gruvor: Grasberg i Västpapua, ägd av Freeport-McMoRan. Sedan Indonesiens annektering av västra Nya Guinea på 1960-talet har gruvan utgjort skådeplats för miljöbrott, kränkningar av mänskliga rättigheter och en intensifierad väpnad konflikt där den västpapuanska befrielserörelsen kräver självständighet. Men Sjunde AP-fonden (AP7) försvarar sitt aktieinnehav hos gruvbolaget vars företagshistoria och etablering i Västpapua bär en rad svenska förtecken.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA 251 934 920 kronor. Det är summan av Sjunde AP-fondens (AP7) aktieinnehav – och i längden svenska pensionssparares – i det amerikanska gruvbolaget Freeport-McMoRan, med säte i Phoenix och vars viktigaste tillgång är Grasberggruvan i Västpapua. Världens största guldgruva och näst största koppargruva.

Freeport-McMoRan ingår i den aktieportfölj som AP7 besitter och vars huvudstrategi är ”att ta del av avkastningen på aktiemarknaden som helhet, genom att följa marknadsindex, snarare än att bevaka enskilda bolags utveckling”. Upplägget gör att AP7:s aktieinnehav ”speglar verkligheten som den ser ut”, enligt Johan Florén, chef för kommunikation och ägarstyrning vid AP7.

– Men gruvbrytning är en svår bransch, säger han. Och Freeport är, skulle jag säga, ett typexempel på de problem som finns i den här branschen.

Johan Florén berättar om den dialog som AP7 för med Freeport-McMoRan beträffande uppgifter och anklagelse om arbetsrättsliga problem och miljöförstöring – och situationen på plats är ”inte bra”.

– Det är i dagsläget inte uteslutet med en svartlistning av bolaget, det opererar helt klart i gränslandet, säger han.

”Helig mark”

Kontrollen över västra Nya Guineas naturtillgångar – och framför allt de säkrade guld- och koppartillgångarna vid Grasberg – fanns med som insatser i det politiska spelet redan under 1930-talet, då den holländska kolonialmakten endast kontrollerade fem procent av dagens Västpapua.

Amerikanska intressen fanns på plats tidigt och Allen Dulles – under 1920- och 1930-talet toppjurist inom Rockefellerimperiets oljesektion och sedermera CIA-chef – kom att spela en avgörande roll i det fördolda ifråga om Indonesiens annektering av västra Nya Guinea som 1969 upptogs som en integrerad del av landet tack vare en riggad FN-omröstning kallad ”Act of free choice”.

Två år tidigare – 1967 – hade Freeport och den indonesiska staten ingått ett gruvavtal som gav det amerikanska gruvbolaget rätten att utvinna guld och koppar på mark som den västpapuanska befolkningen anser konfiskerats mot deras explicita vilja. Freeports entré i det politiskt oroliga Västpapua – som efter gruvutvinningens första spadtag utmynnade i väpnad konflikt – bar också svenskfärgade nyanser. Freeports grundare Eric Pierson Swenson var ett av fem barn till Sven Magnus Svensson (sedermera Swante), svensk emigrant uppvuxen i Småland som anlände till USA som tjugoåring och snabbt etablerade sig som markförsäljare i Texas. I markfrågan tvinnas Swante Svensson och den västpapuanska befolkningens intressen samman.

– För västpapuaner är förhållandet till marken något heligt, säger Jason MacLeod, freds- och konfliktpedagog vid University of Sydney.

Med över tjugo års erfarenhet av socialt arbete i Västpapua har Jason MacLeod kommit befolkningen nära och insett att så mycket mer än bara självbestämmande står på spel: förhållandet till och respekten för ekosystem och dess allehanda invånare är en identitetskälla och något som förpassas från generation till generation.

– Vad som nu sker på miljöfronten är en sådan tragedi i deras ögon, menar han. Att exploatera miljön bidrar på många sätt till att nedmontera den västpapuanska identiteten, deras kulturarv och till och med deras språk, vilka inte går att separera från omgivningen.

Gruvkontrakt utan förpliktelser

I det ursprungliga 30-årskontrakt som gruvbolaget slöt med Suhartos nytillträdda militärdiktatur – och utmejslat av en annan svenskättling, Nils Kindwall, son till svenska amerikafarare – erhölls Freeport 100 000 markhektar och en treårig skatterabatt som välkomstgåva. Kontraktet gav gruvbolaget – konstaterar Denise Leith, filosofie doktor i politik, i The Politics of Power: Freeport in Suharto’s Indonesia – fria händer att utveckla sin verksamhet efter egen smak, utan insyn kring såväl apparatur som anställningsformer. Att det var ett gruvprojekt som inte skulle främja lokalbefolkningen – varken ifråga om arbetstillfällen eller miljöhänseende – stod klart redan från början.

”Kontraktet ålade inte Freeport några förpliktelser att ekonomiskt kompensera traditionella markägare som hålls borta från förhandlingarna. Freeport var inte heller förpliktade att bidra till lokal eller provinsiell utveckling”, skriver Denise Leith.

Det förelåg därtill heller inga miljömässiga restriktioner beträffande Freeports gruvdrift.

”Kontraktstermerna demonstrerade tydligt att makten låg stadigt hos det amerikanska bolaget med de rätta kontakterna”, skriver Denise Leith. 

Markus, 11 år, vaskar efter guld. Hans far lärde honom hur. Markus köper kläder och godis för sina guldpengar. Foto:Albertus Vembrianto

”Försämrat läge i Västpapua”

Freeport-McMoRans gruvdrift och den indonesiska statens oförmåga – eller ovilja – att resa tydliga riktlinjer och miljökrav fick den norska regeringen att reagera – redan 2006. Då svartlistades bolaget och uteslöts från den norska regeringspensionsfonden med miljön som motivering.

”Freeport-McMoRan använder sig av ett naturligt flodsystem för att avyttra nära 230 000 ton avfall per dag, vilket släpper ut stora mängder sediment och tungmetaller som koppar, kadmium och kvicksilver i vattendraget. Den flodbaserade avfallshanteringen har åsamkat flodsystemet och delar av den närliggande regnskogen svåra skador med avsevärda negativa konsekvenser för ursprungsbefolkningen som lever i området”, gick det att läsa i motiveringen.

2012 drog sig även den nyzeeländska pensionsfonden – The New Zealand Superannuation Fund – ur Freeport-McMoRan till följd av gruvans oförmåga att leva upp till kriterier rörande respekt för mänskliga rättigheter. Beslutet kom efter år av påtryckningar, petitioner och politisk lobbying från landets fredsrörelse och talesperson Maire Leadbeater menade att Nya Zeeland i och med beslutet till sist tar ansvar för sitt bidrag till den indonesiska annekteringen av Västpapua:

– Bolaget har gjort sig skyldigt till miljökatastrofer och människorättsövergrepp på stor skala längre än de sex år som vi kampanjat inom ramen för pensionsfondinvesteringen, sade Maire Leadbeater till det australiska radioprogrammet Pacific Beat.

För AP7:s vidkommande står den svenska pensionsfondens framtid som aktieinnehavare i Freeport-McMoRan i mångt och mycket och faller med oberoende verifikationer och utredningar kring de orosmoln som hovrar över världens största guldgruva.

– Vi hoppas ha en människorättsbedömning, en så kallad ”human rights impact assessment”, på plats i början av 2021. Men såvitt vi kan bedöma läget har vi fått en del signaler på att någonting håller på att hända. En kartläggning av människorättsriskerna ger omvärlden inblick i problemen och klargör ansvarsförhållanden. Det kan sedan ligga till grund för en åtgärdsplan, säger Johan Florén.

Andreas Harsono, författare, journalist och mångårig researcher vid indonesiska Human rights watch, tror inte att utsikterna är goda för AP7 eller andra utomstående att få en opartisk lägesrapport om läget vid Grasberggruvan. Eller i Västpapua överlag.

– Situationen försämras, säger han. Vi har de senaste åren åsett människorättsbrott, utomrättsliga dödsfall, förtryckt pressfrihet, ett ökat våld mot kvinnor, försämrade villkor för utbildning och hälso- och sjukvård. De politiska fångarna blir också fler.

”Gott om bevis för folkmord”

Det dröjde inte länge förrän den västpapuanska befrielserörelsen Organisasi Papua Merdekas (”Rörelsen för ett fritt Papua”, OPM) väpnade gren började inriktade attacker mot Freeport-McMoRans närvaro. Den indonesiska staten har i gengäld bedrivit storskaliga militära operationer och instiftat en politisk repression som lett till över 100 000 döda sedan 1960-talet, enligt Amnesty International.

”Undersökningar av mord av säkerhetsstyrkor i Papua är sällsynta. Det finns ingen oberoende, effektiv och opartisk mekanism för att hantera offentliga klagomål om säkerhetsstyrkors uppförande, inklusive kriminella brott som rör kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket lämnar många offer utan tillgång till rättvisa, sanning och reparation”, skriver Amnesty International i en rapport med anledning av de senaste årens upptrappade konflikt och flyktingkatastrof.

I den rådande situationen – där svenska pensionssparare profiterar på Freeport-McMoRans gruvdrift i konfliktens och de politiska mordens Västpapua – har Sverige ett ansvar, menar Maja Åberg, policyrådgivare vid svenska Amnesty.

– Sverige bör hålla kolla på människorättssituationen i Indonesien och Västpapua och uppmana landet att respektera mänskliga rättigheter. Rapporterna om civila dödsoffer är mycket oroande, säger hon.

Ordet ”folkmord” förekommer också i forskningsrapporter om Västpapuakonflikten:

”Vi anser att Indonesiens agerande i Västpapua uppfyller FN:s kriterier inom folkmordskonventionen”, konstaterar freds- och konfliktforskarna Jim Elmslie och Camellia Webb-Gannon i en rapport från 2013. ”Det finns gott om bevis både för att folkmord har begåtts och att den behövliga avsikten har funnits från de indonesiska myndigheternas sida.”

AP1–4 lämnar – AP7 stannar

Freeport-McMoRan är ökända för att ignorera reportrars intervjuförfrågningar, något som gör det svårt att som utomstående bedömda eller analysera AP7:s pågående dialog med gruvjätten. Johan Florén understryker ändå det positiva med att förbli aktieägare i bolag som ”annars skulle bli kvitt obekväma frågor om sin verksamhet” – en slutsats som löper tvärtemot Etikrådets rekommendation våren 2013:

”Etikrådets bedömning är att en fortsatt dialog med Freeport-McMoRan inte är meningsfull och att det finns en risk för framtida kränkningar eftersom bolaget inte utesluter möjligheten att i framtida projekt använda sig av den kontroversiella avfallsmetoden. Etikrådet har därför rekommenderat AP-fonderna att exkludera Freeport-McMoRan”, skrev Etikrådet i ett pressmeddelande den 30 april 2013.

Ett beslut följt av fruktlösa försök att få en inblick i bolagets arbete med transparens, bättre rapportering, ökad miljöexpertis i styrelsen samt policyantagande kring avstånd från framtida utsläpp i närliggande floder. Freeport-McMoRans inställning till en utsläppspolicy förefaller ha inneburit spiken i kistan för Etikrådets tilltro till gruvbolaget:

”Bolagets VD och styrelseordförande har skriftligen klargjort att bolaget inte kommer att anta någon policy som begränsar bolagets framtida val av avfallsmetod.”

Johan Florén, chef för kommunikation och ägarstyrning, försvarar AP7:s tvärlöpande utgångspunkt:

– Vi ser svartlistning som ett påverkningsverktyg, men vi anser inte att svartlistning är det mest effektiva i alla lägen. Sedan har vi ambitionen att bidra aktivt till lösningar på problem och bedriver därför en systematisk utvärdering av situationen i berörda bolag vi vill påverka – inklusive svartlistade bolag – så vi skulle inte hänvisa till en sju år gammal bedömning. Mycket har hänt sedan dess, men alla får stå för sina egna val, så det är inte vår sak.

I fallet med Freeport-McMoRans ägandeskap av Grasberggruvan är AP7 inte enbart i behov av klara besked om arbetsrättsliga frågor, miljöproblem och våldskapital från det amerikanska bolaget – som Indonesiens enskilt viktigaste ”skattebetalare” finner kritiker inga synliga väggar för exakt vart Freeport-McMoRan slutar och den indonesiska statsapparaten börjar, för att inte tala om de lokala spinoffindustrier som är beroende av gruvdriften i Grasberg.

En är svenska Sandvik – som AP7 har aktieinnehav i till ett värde av drygt 274 miljoner kronor. Sandvik är en viktig leverantör av underjordisk gruvborrningsutrustning till Freeport-McMoRans gruvverksamhet som i skrivande stund förflyttar sin produktion under mark. För Sandviks räkning är grundsynen att bolagets ”närvaro kan bidra positivt där vi är verksamma”.

– Det är viktigt för oss att föra en kontinuerlig och aktiv dialog med våra kunder inom alla områden, inklusive frågor som rör hållbarhet och säkerhet, säger Martin Blomgren, presschef och talesperson för Sandvikkoncernen.

När det gäller Sandviks inställning till de anklagelser som i decennier riktats mot Freeport-McMoRan rörande arbetsrättsliga problem, miljöförstöring och avlönade miliser har koncernen ”ingen specifik kommentar till just den här regionen”.

Grasberg – en konfliktzon

Andreas Harsono, journalist och researcher vid indonesiska Human rights watch, kan inte spå någon demokratisering i Västpapua så länge Freeport-McMoRans ekonomiska inflytande består.

– Det är svårt att föreställa sig med tanke på den indonesiska militärens repression, säger han. Papua är en militariserad region med en parallell militär struktur och just nu är det omöjligt att se någon demokratisering med nuvarande samhällsinfrastruktur.

Andreas Harsono har länge bevakat utvecklingen i staden Timika som angränsar till Grasberggruvan och understryker den våldskultur som genomsyrar staden. Enligt bolagets egna siffror vaktas gruvan av tusen anställda inom den indonesiska säkerhetsapparaten – utöver de privatanställda säkerhetsstyrkor och beväpnade grupper som gör Timika till en synnerligen välbeväpnad stad. 2015 publicerade en lokaltidning en sammanställning av antalet våldsdåd längs den 12 mil långa vägsträckan mellan Timika och Grasberggruvan – 45 skadade och döda, däribland utländska gruvanställda.

Gruvan förblir en måltavla för den västpapuanska befrielserörelsen och säkerheten för Freeport-McMoRans anställda tycks, trots över tusen avlönade och beväpnade vaktögon, aldrig helt gå att säkerställa. En indikation om de enorma intressen som står på spel – och att inte ens bolagsanställdas släckta liv anses vara skäl nog för att få till stånd en långsiktig lösning på konflikten och många västpapuanernas djuprotade hat gentemot gruvdriften.

– Papua är så otroligt rikt och så många parter i landet vill exploatera regionen, säger Andreas Harsono.

Så med allt det här sammantaget: Varför är AP7 deltar i ägarskapet av Freeport-McMoRan? Johan Florén, chef för kommunikation och ägarstyrning vid AP7, bollar tillbaka frågan:

– Varför vi äger bolaget? Jo, Freeport-McMoRan är en del av det marknadsindex som vår aktieportfölj utgår ifrån. Skulle det vara bättre att bara hålla sig borta istället för att vara med och försöka påverka bolag i en bättre riktning? Vi tror inte det. Vi vill använda vår ägarmakt och vara en tumme i deras öga.

Pensionsspararens möjligheter

Till skillnad från andra pensionsfonder har AP7 valt att inte leverera innehavsinformation till Morningstar, den oberoende leverantör av fondanalys och fondinformation som Pensionsmyndigheten samarbetar med i sitt framtagande av hållbara fonder.

Men att som enskild pensionssparare inom AP7 är det inte möjligt att avsäga sig investeringar i exempelvis Freeport-McMoRan. För det krävs ett uppbrott med hela AP7-portföljen.

– AP7 har valt att inte lämna in sina portföljer till Morningstar eftersom de vill in och aktivt påverka bolagen att förbättra sig, säger Anette Broberg, hållbarhetsansvarig vid Pensionsmyndighetens fondtorg.

Utmaningen för Pensionsmyndigheten ligger således i framtagandet av bättre möjligheter för enskilda sparare att investera i hållbara bolag. I nuläget är det många som inte har en aning vilka bolag, industrier och utvecklingar som deras pensionspengar sväller i.

– Det är en del i vår process, att folk ska veta vilka fonder man ligger i och aktivt se över sina placeringar. Men vi har ingen annan möjlighet att påverka än att ta fram så bra och enkla verktyg för varje enskild pensionssparare, säger Anette Broberg.

De svenska pensionsfondsslantarna i Freeport-McMoRan förvånar ändå Andreas Harsono:

– Det sänder helt fel budskap om Sveriges intressen i Indonesien, säger han. Jag förväntade mig inte det här från ett land som står upp för mänskliga rättigheter, som respekterar miljölagar och demokrati. Jag är minst sagt förvånad.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial