Dag Hammarskjöld efterträdde norrmannen Tryggve Lie som FN:s generalsekreterare 1953, mitt under brinnande koreakrig. Hammarskjöld visade sig under sina åtta år som generalsekreterare bli en självständig och modig FN-chef som stod upp för avkolonisering och geopolitiskt svagare nationers rätt till en röst i det globala rummet. Foto: AP/TT

Reportage

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Från Kongo till Västpapua: Hammarskjölds sista resa  

Var ett självständigt Västpapua motivet bakom ett sabotage av den DC-6:a som kraschade och kostade FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld livet?

 – Dag Hammarskjöld mördades kort före ett historiskt tillkännagivande, säger Greg Poulgrain, sydostasienhistoriker och författare som menar att Hammarskjölds tidigare medarbetare bekräftar “Västpapuaspåret”.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA På eftermiddagen den 17 september 1961 bordar FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld en DC-6:a för att resa till Ndola i Nordrhodesia, numera Zambia. Där väntade Moïse Tshombe, ledare för utbrytarstaten Katanga – och Hammarskjölds mål var ett fredsavtal i en nyfödd republik med många födelsekomplikationer.

Efter fredsmäkleri i Kongo var Dag Hammarskjölds – och FN-samfundets – tanke att vända blickarna annorstädes. Mot skarven mellan Sydostasien och Oceanien och en redan politisk tvekamp om herraväldet över den holländska kolonin Västra Nya Guinea, eller Västpapua. Ett stycke bergs- och skogsprytt territorium som somliga prominenta makthavare redan då visste ruvade på enorma mineralskatter. En holländsk koloni som många drog och slet i.

– Dag Hammarskjöld mördades kort före det att han skulle göra ett historiskt tillkännagivande i FN:s generalförsamling, säger Greg Poulgrain, författare till JFK vs. Allen Dulles: Battleground Indonesia och sydostasienhistoriker vid University of Southern Queensland och University of the Sunshine Coast, till Global.

”Okonventionella arbetsmetoder”

1960 utropades Kongo till självständig republik efter att länge ha varit den belgiske kungen Leopolds privata gummikoloni. Men det dröjde inte länge förrän Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba mördades, om så inte direkt av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, ledd av Allen Dulles, så till följd av det politiska kaos som USA, Belgien och Storbritannien rörde upp. Allt mitt under ett brinnande kallt krig.

På plats i konflikthärden fanns FN:s fredsbevarande styrkor, vilka snart utkämpade regelrätta strider med kongolesiska rebeller och europeiska och sydafrikanska legosoldater. Insatserna var höga och Hammarskjölds initiativ att föra direkta samtal med Moïse Tshombe löpte stick i stäv med västerländska staters agendor och utanför hans ämbetsmandat från FN:s säkerhetshetsråd.

– Hammarskjöld gjorde sitt bästa och gav aldrig upp. Så långt bevisen räcker verkar det som om han tänkte erbjuda Tshombe en högt uppsatt politisk position mot ett återinförande av Katanga inom den kongolesiska nationalstaten. Det var ett försök som gjorde västerländska diplomater och regeringar oroliga och som hade lite, om inte obefintligt stöd. Om han hade lyckats får vi aldrig veta, säger Henning Melber, seniorrådgivare och chefsemeritus vid Dag Hammarskjöld Foundation, till Global.

Hammarskjölds agerande är – anser Melber – ett bevis på generalsekreterarens okonventionella metoder och mod att gå emot den politiska strömmen. Men DC-6:an störtade en mil från sin destination och Hammarskjöld och övriga 15 passagerare omkom i vad som alltmer beskrivs som ett attentat.

Fred i Kongo, avkolonisering i Västpapua

Motivet bakom attentatet finns alltså heller inte i Afrikas hjärta, utan i dagens Västpapua – hösten 1961 en ”Kalla kriget-kris minst lika allvarlig som Kubakrisen”, enligt Greg Poulgrain.

– Västpapua kunde ha blivit en brytpunkt, men USA:s dåvarande president John F Kennedy hanterade saken stillsamt, diplomatiskt och banade väg för FN att ingripa, säger han.

Och det i form av en FN-ledd avkoloniseringsprocess och ett självständigt Västpapua.

Tidigare under våren – den 28 april 1961 – träffade Hammarskjöld den då nytillträdde Kennedy på Waldorf Astoria Hotel över en lunch. Ett möte som Greg Poulgrain också menar behandlade avkoloniseringsfrågan av Västra Nya Guinea.

Dag Hammarskjöld förolyckades tillsammans med samtliga övriga 15 ombord på den DC-6:a som skulle föra FN:s generalsekreterare till Ndola, i dåvarande Nordrhodesia, för fredssamtal i krigets Kongo. I snart 60 år har teorier om attentat figurerat – varav en gäller Hammarskjölds skisser för en FN-ledd avkolonisering i Västra Nya Guinea, numera Västpapua. Foto: AP/TT

Hammarskjölds medarbetare ”bekräftar”

Den australienske diplomaten George Ivan Smith – Dag Hammarskjölds mångårige medarbete och 1961 FN:s särskilde representant i Katanga – ska i samtal med Greg Poulgrain ha bekräftat Dag Hammarskjölds planer på ”att intervenera i dispyten över Västra Nya Guinea” som Indonesien efter sin självständighet från Nederländerna 1949 – om än efter viss tvekan – nu gjorde anspråk på:

– George Ivan Smith berättade för mig att Dag Hammarskjöld var mer intresserad av att lösa problemet med Västra Nya Guinea än av att medla i Kongo, som han tvingades göra, säger Poulgrain.

Att Västpapuas öde skulle sett annorlunda ut ifall Hammarskjöld återvänt levande från sitt medlingsuppdrag i södra Afrika råder det ingen som helst tvekan om:

– Om Hammarskjöld hade återvänt från Kongo var hans plan att avfärda såväl holländska som indonesiska anspråk på Västra Nya Guineas suveränitet, säger Greg Poulgrain.

FN-program för avkolonisering

Istället ska FN:s generalsekreterare ha skissat upp en plan där västpapuaner i nära samarbete med FN-personal skulle bygga upp den grundstruktur som helt saknades efter sekel av holländsk kolonialism. Den holländska kolonialmakten kontrollerade emellertid aldrig mer än sporadiska kustflisor av vad som alltjämt är en av planetens största och minst kartlagda öar. Tanken var att FN-programmet ”Opex” skulle träda in i Västra Nya Guinea:

”För att bemöta de växande kraven från utvecklingsländer, särskilt i nyligen självständiga nationer, vilka stod utan utbildad personal för operativa, exekutiva och administrativa tjänster”, lyder FN:s egen summering av Opexsystemet.

Opex introducerades av FN:s expertråd mellan 1958 och 1959. I en tid då FN hade många fingrar i den postkoloniala burken. Mellan 1951 och 1959 sände FN cirka 700 experter till ett 40-tal länder, en global mission som växte under 1960-talet i takt med att nationer – framför allt i Afrika – vann självständighet efter sekel av europeisk imperialism.

”Inom ramen för programmet rekryterades internationella experter på begäran av en regering och blev föremål för FN:s bidrag till förbättrandet av [enskilda nationers] offentliga förvaltningar”, summerar FN.

– Folket i Västra Nya Guinea var de perfekta mottagarna av Opex, säger Greg Poulgrain.

Dag Hammarskjöld och utbrytarprovinsen Katangas president Moise Tshombe skakar hand efter förhandlingar i Elisabethville. När det gäller teorier om ett eventuellt attentat mot det plan som Hammarskjöld förolyckades i har många stannat kvar på den afrikanska kontinenten och i kalla krigets stormaktsspel om de forna koloniernas naturresurser. En annan teori – i linje med Hammarskjölds antikoloniala engagemang och stöd för ursprungsfolks självbestämmanderätt runtom i världen – vänder blicken till skarven mellan Sydostasien och Oceanien. Och dagens Västpapua, en omtvistad provins i Indonesien.Foto: AP/TT
Avkolonisering – Hammarskjölds ledstjärna

Under Dag Hammarskjölds åtta år som FN:s generalsekreterare stod avkoloniseringsfrågan högt uppe på agendan. Allt i ett läge när Kalla krigets ledande kombattanter Sovjetunionen och USA knöt till sig nykläckta nationer. Antingen genom våld, ekonomiska löften eller politiska påtryckningar.

– Dag Hammarskjöld visade ju en helt annan självständighet än någon kanske hade kunnat drömma om och förde in ett hänsynstagande inte bara till vad europeiska stormakter och Amerika tycker och tänker, utan även vad små, skenbart obetydliga länder runtomkring i världen kan ha att framföra, sade Sture Linnér, chef för FN:s civila verksamhet i Kongo mellan 1960 och 1961 och nära vän till Dag Hammarskjöld, i P3 Dokumentär: ”Kongokrisen”.

I Dag Hammarskjöld, the United Nations and the Decolonisation of Africa instämmer Henning Melber i bilden att Hammarskjölds ämbetsperiod mellan 1953 och 1961 var ett konsekvent försvar av geopolitiskt svagare pjäsers rätt till en röst och självbestämmande. En attityd som gjorde Hammarskjöld till mångas fiende. Belgiska, brittiska och franska intressen i Kongo, amerikanska och sovjetiska i Sydostasien.

Däremot har Henning Melber aldrig tagit del av något dokument som styrker eller ens i vilket Hammarskjöld ens benämner Västpapuafrågan. Ett faktum som Melber emellertid inte förvånas över:

– Hammarskjölds avkoloniseringsställning är helt i linje med Greg Poulgrains påståenden om långtgående planer för Västpapuas självständighet. Jag är inte förvånad att det inte finns några papper eller citat om Västpapua, säger han.

”På väg att få något gjort när de dödade honom”

Som så mycket annat i fallet Hammarskjöld följs stängda dörrar av nyöppnade gläntor. Dagen efter dödskraschen 1961 sade den förre amerikanske presidenten Harry Truman inför ett pressuppbåd att ”Hammarskjöld var på väg att få något gjort när de dödade honom”.

”Notera att jag sade: ’När de dödade honom’”, tillade Truman.

Vilka ”de” som ex-presidenten refererade till och vilka belägg han kunde styrka sin strödda mystik med ville Truman dock inte utveckla närmare.

– Vi vet inte vad Truman syftade på, kanske Katanga [och fredssamtalen i Kongo] eller något helt annat. Men huvudsaken är ändå att Truman underströk att Hammarskjöld var något på spåren och utmanade rådande maktstrukturer, säger Henning Melber.

Från avkolonisering till ockupation

Vad som hade kunnat bli en avkoloniseringsprocess i nära samarbete med FN förvandlades omgående till ett öppet sår som alltjämt blöder. Västpapuafrågan intog visserligen FN-skrapan efter Hammarskjölds död – men inte ifråga om avkolonisering eller med den västpapuanska befolkningens vetskap eller deltagande. Utan snarare som tårta att dela upp sinsemellan.

John F Kennedys titulering av den västpapuanska befolkningen som ”stenåldersmänniskor” i samtal med den holländske FN-ambassadören J.H. van Roijen målar därtill upp en bjärt kontrast mot eventuella avkoloniseringsplaner som Kennedy ska ha skissat tillsammans med Hammarskjöld.

Istället undertecknade Nederländerna och Indonesien den 15 augusti 1962 det så kallade ”New York-avtalet”, vilket banade väg för en FN-övervakad ”konsultation” av den västpapuanska befolkningens preferens – integration med Indonesien eller självständighet. En process kallad ”Act of Free Choice” och som ägde rum den 2 augusti 1969.

Jason MacLeod, australiensisk akademiker som undervisat i civilt motstånd vid University of Sydney, har över 25 års erfarenhet av socialt arbete i Västpapua. Han har talat med flera västpapuaner som tvingades delta i den FN-sanktionerade processen, där samtliga deltagande 1 025 män och kvinnor röstade för integration med Indonesien.

– De har förklarat för mig att de tvingades ”rösta” för att upplåta Västpapua som en av del av Indonesien, bokstavligen under vapenhot. Allt med FN:s tysta medhåll, säger han till Global.

”Act of Free Choice”-processen är ett historiskt svek som Benny Wenda, ledare för den västpapuanska befrielserörelsen ULMWP, menar är roten till dagens eskalerande flykting- och människorättskris i Västpapua:

– FN vet vad som äger rum i dagens Västpapua, FN vet att det västpapuanska folket inte vill vara en del av Indonesien. Västpapua är cancersvulsten på FN:s hjärta och kommer inte försvinna förrän vår bestämmanderätt beviljas i form av en folkomröstning om självständighet, säger han till Global.

Den 28 april 1961 träffade Dag Hammarskjöld USA:s nytillträdde president John F Kennedy på Waldorf Astoria Hotel över en lunch. Ett möte som Greg Poulgrain, sydostasienexpert och författare till ”JFK and Dulles” , menar behandlade avkoloniseringsfrågan av Västra Nya Guinea. CIA:s chef Allen Dulles hade enligt Poulgrains forskningsresultat personliga intressen i Västra Nya Guineas rikliga guld- och kopparreserver och 1964 ämnade Kennedys genomföra ett statsbesök i Sukarnos Indonesien. Då Kennedy mördades i november 1963 blev mötet inte av och året därpå hade Sukarno störtats i en USA-stödd statskupp med efterföljande folkmord och annektering av Västra Nya Guinea. Foto: AP/TT

Först Hammarskjöld … därefter JFK …

Två år efter Hammarskjölds död – den 22 november 1963 – mördades den amerikanske presidenten John F Kennedy i Dallas av vad som genast basunerades ut som ett illdåd utfört av den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. Med i mordkommissionen som utredde JFK:s död fanns Allen Dulles, nu före detta CIA-chef. Den 29 november 1961 hade Kennedy entledigat Dulles som CIA-chef efter den misslyckade invasionen av Kuba via Grisbukten.

Före Andra världskriget hade Allen Dulles varit knuten som jurist till Rockefellerkoncernen och varit med i uppbyggnaden av ett gruvbolag som gjorde anspråk på Västra Nya Guineas guld- och koppartillgångar i vad som idag är Grasberggruvan, samägd av den indonesiska staten och amerikanska Freeport-McMoRan och föremål för en rasande väpnad konflikt mellan den västpapuanska befrielsearmén Organisasi Papua Merdeka (”Rörelsen för ett fritt Papua”) och indonesisk militär och privatmiliser avlönade av Freeport-McMoRan.

När det globala krigslarmet tystnade 1945 fortsatte strider att rasa mellan indonesiska frihetsrörelser och den holländska kolonialmakten. Ett utdraget och blodigt krig som 1949 till slut renderade i Indonesiens självständighet och att Sukarno blev ö-nationens förste president.

… och sist Sukarno

Sukarno visade sig bli en hal politisk tvål för USA och Sovjetunionen. Istället för att fullt ut alliera sig med någondera parten i Kalla kriget värnade Sukarno om utvecklingsländers alliansfrihet och integritet. På hemmaplan falnade dock Sukarnos politiska stjärna och hans förlorade förtroendekapital kompenserades med inskränkt demokrati och maktkoncentration.

Två dagar före sin död hade John F Kennedy – enligt Greg Poulgrains forskning – accepterat en inbjudan från Sukarno att besöka Indonesien 1964. Ett besök som i och med mordet på JFK aldrig blev av.

Regimskifte i Indonesien stod, enligt Poulgrain, högt upp på agendan. 1965 föll Indonesien också in i ett politiskt mörker som efter Sukarnos bortfall från tronen kom att innebära en 30-årig militärdiktatur ledd av den USA-vänlige generalen Suharto.

Uppemot en miljon indoneser miste livet mellan 1966 och 1967 i vad som kommit att beskrivas som ett av 1900-talets värsta folkmord, främst riktat mot kommunister, minoriteter och fackliga företrädare. USA:s roll var länge föremål för spekulationer och i vissa avseenden höljd i dunkel, men 2017 bekräftades landets stöd till Suhartos massmord:

”Diplomatkablar visar att amerikanska tjänstemän kände till att många av Suhartos offer var helt oskyldiga. Personal vid den amerikanska ambassaden mottog till och med uppdateringar om avrättningar och erbjöd sin hjälp med att tysta ner mediebevakningen”, rapporterade The Atlantic hösten 2017.

Varken Kennedy eller Hammarskjöld kände till Allen Dulles planer på ett regimskifte i Indonesien, menar Greg Poulgrain. Än mindre Dulles och CIA:s långsiktiga plan:

– Deras första steg var att stärka militärens inflytande i Jakarta, nästa steg var att göra Västra Nya Guinea till en del av Indonesien. Samtidigt som Dulles banade väg för Sukarno att annektera territoriet planerade han även för Sukarnos fall, säger han.

I det läget utgjorde Kennedy och Hammarskjölds ”hemliga avkoloniseringsplaner” för den holländska kolonin ett hot. Trots att avskedet från CIA hade ett halvt liv inom finanssektorn och underrättelseindustrin ändå gett Dulles en maktbas att operera utifrån:

– Allen Dulles kände till vilka enorma naturresurser som västra Nya Guinea satt på, det gjorde inte Hammarskjöld och Kennedy, säger Greg Poulgrain.

”Sök i arkiven”

Greg Poulgrains slutsatser väcker en rad följdfrågor. Till sakens nackdel hör också att historiens huvudrollsinnehavare – Allen Dulles, John F Kennedy, Dag Hammarskjöld och dennes mångårige medarbetare George Ivan Smith – är avlidna och inte tillgängliga för kommentar.

– Det finns inga bevis som stärker tesen om att Västpapualänken kan ha varit motivet bakom Hammarskjölds död – men vi kan dock fastslå att självständighet vore hans troliga inställning i fallet Västra Nya Guinea, säger Henning Melber.

”Västpapuaspåret” saknar ”en rykande pistol”, en omständighet som skingrar tvivlen, menar Melber. Och därför kan en rad svar – eller ytterligare indikationer – möjligen finnas i Dag Hammarskjölds kvarlåtenskap och arkiv.

– Det vore på sin plats att någon historiker med rikliga kunskaper om 1950-talet gräver i arkiven och går igenom Hammarskjölds brev för att se om det finns något som stärker den här teorin, säger Melber.

Nya utredningar om FN-ledarens död

När det gäller Dag Hammarskjölds död i södra Afrika 1961 gjordes i likhet med Kennedymordet utredningar med definitiva slutsatser. I Kennedys fall var mördaren en ensam gärningsman, i Hammarskjölds fall en flygolycka. En rad nya vittnesmål har framkommit genom åren – bland annat i form av en FN-rapport 2017, i vilken slutsatsen om en flygolycka framstår som ”oklar” och där misstankarna om brott styrks:

”Medlemsstater har tillhandahållit ett stort antal handlingar från diplomatiska och politiska områden, men bortsett från ett begränsat undantag har nästan ingen information från underrättelse-, säkerhets- och försvarsenheter gjorts tillgängliga”, står det i rapporten – med en tydlig fingervisning till inflytelserika medlemsstater att Hammarskjölds dödsorsak förblir oklar så länge datatrafik och diplomatkablar förblir hemligstämplade.

I januari 2020 underströk FN:s generalförsamling sina intentioner att gå till botten med omständigheterna kring flygkraschen i Nordrhodesia natten mellan den 17 och 18 september 1961. Men huruvida en ny FN-ledd utredning på andra sidan Kalla kriget kommer att inkludera Västpapuafrågan eller inte är än så länge okänt.

– Jag måste ändå säga att den här teorin inte är så spretig som man först kanske tror. Den bör tas på allvar, säger Henning Melber.

Moïse Tshombe, ledare för utbrytarrepubliken Katanga, med krans framför Dag Hammarskjölds kista. Tshombes utbrytarpolitik stöddes av västerländska makter som såg Tshombe som en potentiell samarbetspartner i ett självständigt Katanga, rikt på naturtillgångar. Hans politiska fiende, Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba, mördades samma år som Dag Hammarskjölds död och enligt en amerikansk kommittéutredning hade CIA:s dåvarande chef Allen Dulles ett finger med i spelet. Foto: TT/AP Photo

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial