Resan

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Vi tror på distansförhållandet

Jorden runt med Torbjørn C Pedersen:

Samtidigt som Torbjørn C Petersen lämnade Danmark den 10 oktober 2013 för att nå världens alla länder utan att flyga, har han haft ett distansförhållande. Under åren har de kunnat träffas tjugo gånger utspritt över hela världen. Förra gången de sågs var i Timor-Leste – i september 2019! Covid-19-restriktionerna har kommit mellan dem. Torbjørn funderar mycket på det här med trohet.

Dagboksanteckningar.
Sön 18 okt – dag 2465

För de flesta är jag känd som mannen som reser till alla länder utan att flyga. Och det har pågått i nästan sju år nu. Det är en skrämmande lång tid att vara hemifrån och ständigt flytta mellan en plats och en annan. Jag tvivlar på om det här projektet verkligen var en bra idé. Men om inget annat så har det i alla fall gett många mycken glädje.

Ett mindre känt projekt som har pågått parallellt med min resa har varit mitt långväga förhållande med min fästmö hemma i Danmark. Sju år är en lång tid att vara i ett distansförhållande. För de flesta utomstående verkar det galet att vi har varit tillsammans i åtta år, varav sju av dem ifrån varandra.

Ärligt talat börjar det också se riktigt konstigt ut för mig. Men … det fungerar. Vi har våra upp- och nedgångar. Det har inte alltid varit en dans på rosor. Och det som är ännu mer skrämmande är tanken på hur det ska gå när vi äntligen får vara tillsammans igen, när jag väl kommit hem. Kommer vi att kunna komma överens om de små sakerna som var man ska placera tallrikarna, på vilket sätt toalettpappret ska vändas? Och om inte, hur är det då med de saker i livet som verkligen spelar roll?


Vi firade nyår i Amritsar 2018 tillsammans

När jag ser tillbaka är jag inte helt säker på vad som har fått det att fungera. Vi älskar och bryr oss om varandra men det räcker inte i sig själv. Jag tror att det är mycket viktigare det att vi litar på varandra. Jag vet att jag har varit trogen henne, och tror att hon har varit mig trogen. Och hon vet att hon har varit trogen mot mig och tror att jag är trogen mot henne. Det finns inga garantier, men vi tror på det. Många har sagt till mig att jag är naiv. Kanske är jag? Hon är en attraktiv, välutbildad kvinna i en stad med många charmiga och stiliga män. Men jag litar på henne. Slutligen är vi båda ganska pragmatiska människor som delar liknande drömmar för framtiden.

Under åren har vi kunnat träffas tjugo gånger över hela världen. En del skulle säga att det är mycket. Vi tenderar i allmänhet att tro det. Ändå har jag stött på dem som skrattat i misstro och uttalat: ”Är det ett modernt förhållande? Jag skulle aldrig kunna göra så!”. Sådana människor brukar glömma att vi har tjugo unika upplevelser tillsammans i nästan lika många länder. Och vad förbinder människor om inte historier och upplevelser?

 Se vår långa lista över länder där vi har delat minnen: Skottland, Grönland, Bolivia, Chile, Jamaica, Tyskland, Frankrike, Spanien, Ghana, São Tomé, Zimbabwe, Zambia, Kenya, Sudan, Moldavien, Libanon, Jordanien, Oman, Armenien, Indien, Kambodja, Indonesien och Östtimor. Det är en fantastisk bank med goda minnen, och i vissa fall också av att behöva klara sig tillsammans i komplicerade miljöer.


2016, vid en snöstorm på Mount Kenya, friade jag till min flickvän.

För att ge några exempel: Vi har färdats på en bambuflotte utmed Rio Grande i Jamaica. Historiskt så brukade bananer transporteras på floden men Errol Flynn, som var en stor filmstjärna under Hollywoods guldålder, upptäckte att det skulle vara oerhört romantiskt för människor att resa nerför floden och utvecklade konceptet.
I dag är det en stor turistattraktion. Medan vi var på Jamaica vandrade vi också till Blue Mountains högsta punkt. Den vandringen blev mycket mer äventyrlig än vi någonsin hade föreställt oss, och vi träffade många trevliga människor som var glada av att mötas och hjälpa oss på vägen.

Nästan ett år tidigare hade vi möjlighet att utforska Bolivia tillsammans. Vi åt god mat i La Paz och såg dinosaurieavtryck i Torotoro, som anses vara Bolivias Jurassic Park. Jag minns en kväll i Torotoro då vi hittade en liten lokal restaurang som serverade en gudomligt god lasagne. Det blev elavbrott och vi avslutade middagen och spelade kort i skenet av sterainljus. Senare korsade vi Salar de Uyuni (världens största saltöken) på resan till Chile och blev kära i staden Valparaíso.

2016 besökte hon mig för tionde gången sedan min resa började 2013. Det var i Kenya, och jag överraskade henne med en vandring till toppen av Mount Kenya, där jag gick ner på knä och gav henne en ring. Jag hade hoppats att det skulle bli en romantisk upplevelse med en vacker soluppgång, en majestätisk utsikt och alla karaktärer från Lion King. Tyvärr blåste det en fruktansvärd snöstorm över bergstoppen, med hårda vindar och minusgrader. Men hon sa ja och glädjetårarna frös nästan på kinden.

När vi väl kom tillbaka nerför berget gjorde våra guider popcorn och te åt oss och apor hoppade runt på rummet i vår hydda. Tillbaka i Kenyas huvudstad Nairobi besökte vi Sheldrick wildlife trust och såg de föräldralösa elefantbarnen leka och sola sig i uppmärksamheten. Vi besökte också The Giraffe center, där vi fick mata giraffer ur våra händer.

I genomsnitt har vi haft möjlighet att träffas var tredje till fjärde månad, vilket inte är så illa. Ursprungligen beräknades min resa ta mindre än fyra år, men att nå varje land i världen i en obruten resa helt utan att flyga är en komplicerad affär.

Alla som har varit i ett långväga förhållande vet att det är mycket arbete och att det inte är enkelt. Min förlovade och jag kommunicerar nästan varje dag via olika appar och vi har videosamtal flera gånger i veckan. Världen går lyckligtvis snabbt framåt och tekniken och uppkopplingen förbättras hela tiden. Vi är långt ifrån de tider då människor var tvungna att vänta i månader på ett brev.


Wagah border ceremony: Här halar man en flagga vid gränsen där Pakistan och Indien möts. Ceremonin är ett skådespel som påminner lite om en fotbollsmatch.

Tillsammans har vi utforskat pyramider i Sudan och vi har sett Wagah border ceremony, där man halar en flagga vid gränsen där Pakistan och Indien möts. Ceremonin är ett skådespel att se och liknar lite en fotbollsmatch. Några dagar senare såg vi fyrverkerier ovanför The Golden Temple i Amritsar i Indien. Förra gången vi sågs var i Timor-Leste – i september 2019! Covid-19-restriktionerna har kommit mellan oss. Det har nu varit mer än ett år av extrem social distansering.

Det stående skämtet är att jag bara rakar mig när vi träffas. Och mitt skägg mäter nu mer än 20 centimeter. Så snälla, sätt på dig en ansiktsmask i trånga utrymmen så att vi kan slå detta virus, och få världen att återgå till det normala så att vi kan vara tillsammans igen.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial