Resan

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Där, där jag hör hemma

Jorden runt med Torbjørn C Pedersen:

Samtidigt som Torbjørn C Petersen lämnade Danmark den 10 oktober 2013 för att nå världens alla länder utan att flyga, har han haft ett distansförhållande. Under åren har de kunnat träffas tjugo gånger utspritt över hela världen. Förra gången de sågs var i Timor-Leste – i september 2019! Covid-19-restriktionerna har kommit mellan dem. Torbjørn funderar mycket på det här med trohet.

Dagboksanteckningar.
Sön 15 nov – dag 2493

Under de senaste sju åren har jag haft turen att se 194 länder, träffa otaliga människor och bli en av de 300 mest beresta människorna någonsin i världen. Och allt detta utan att flyga, och utan att återvända hem. Det låter som en dröm och den ultimata friheten för många. Det slutade dock vara roligt för många år sedan och jag tänker ofta i mitt sinne om det någonsin kommer att vara värt ansträngningen.

En ganska vanlig fråga som jag ofta får är: Vilket är ditt favoritland? Det är en komplex fråga att besvara eftersom länder erbjuder mycket mer mångfald och djup än till exempel en färg eller ett nummer. Min favoritfärg är blå och mitt favoritnummer är 13,4 om du undrar. Det land jag vill se mest är Danmark, det land där jag föddes och växte upp. Danmark är kanske inte mitt favoritland men det är ett bra land och ännu viktigare – där jag hör hemma!


Jag fick mitt visum förlängt i dag. När vi nådde Hongkong den 28 januari i år fick jag 90 dagar. Sedan dess har jag fått 60 dagar i taget och i dag fick jag 45 nya dagar – fram till den 23 december.

Sedan den 28 januari 2020 sitter jag fast i Hongkong, en plats som inte är mitt hem. I synnerhet inte om du går efter definitionen av ordet som substantiv – den plats där du bor permanent, som familjemedlem eller hushåll.

Ändå antar jag att jag har ett hem i Hongkong när ordet läses som ett adjektiv – relaterar till platsen där man bor. Och på många sätt kan jag inte klaga eftersom jag är väl omhändertagen och lever ett ekonomiskt hållbart liv här.

I augusti bestämde jag mig för att skriva ner varje kostnad som jag hade under hela månaden och jag fann att mina genomsnittliga kostnader per dag var 30 US dollar. Det är verkligen inte mycket för att vara en plats som Hongkong! Hongkong toppar regelbundet listorna när det gäller högst hyror i världen. Och inte bara det – en parkeringsplats såldes för nästan 1 miljon US dollar förra året!

För många människor runtom i världen kommer Halloween som ett välkomnande tillfälle att samla stora mängder godis, eller festa hela natten lång.

Boendet skulle verkligen ha varit den högsta utgiften för mig om jag inte hade haft turen att bli så väl omhändertagen. Under nio månader har jag bott på fyra olika platser i Hongkong: Sai Kung, Wong Chuk Yeong, Tsuen Wan West och nu Kwai Chung.

Varje plats har varit kostnadsfri tack vare vänligheten hos de människor som jag aldrig hade träffat innan jag anlände till Hongkong. De fyra platserna är också så olika som man kan tänka sig. Sai Kung är i grunden ett grönt landskap mellan höga berg och havet. Wong Chuk Yeong är en gammal bergsby. Tsuen Wan West är ett utvecklingsområde i utkanten av tidigare industriområden och jordbruksmark. Och Kwai Chung är ett bullrigt, smutsigt och livligt område mittemot den internationella containerhamnen.

Men vem kan klaga när det är gratis?

Jag bor bokstavligen granne med hamnen nu.

I mina två senaste boenden har jag bott ensam, som vaktmästare för tomma lägenheter. Jag misstänker att Hongkong är fullt av tomma lägenheter då få människor passerar gränserna från Fastlandskina. Många kineser har lägenheter i Hongkong men avstår från att använda dem så länge som gränsövergången innebär en fjorton dagars karantän.

Och detsamma är fallet för många emigranter som har skjutit upp sin återkomst till efter pandemin.

Pandemin orsakar stor oro för många människor. Förutom den rädsla det orsakar och den stress som många upplever med tanke på en osäker framtid, har många jobb gått förlorade och många företag har tappat sina intäkter.

Ändå är det möjligt att hitta ett antal fördelar också. Först och främst har det rapporterats att klimatförändringarna har avtagit (lite) eftersom användningen av fossila bränslen har minskat dramatiskt. Och covid-19 kan också ha påverkat bilden av kvinnliga ledare runt om i världen!

Undersökningar visar att bäst har pandemin hanterats i länder som leds av kvinnor, medan de värsta resultaten uppvisas i länder med manliga ledare. Samtidigt har vi upptäckt hur sårbara vi är och man kan hoppas att det skulle leda till bättre förberedelser innan en ännu allvarligare pandemi bryter ut.

Jag föreställer mig att den allmänna inställningen till vården också har förbättrats globalt. För många människor har pandemin också varit en tid då familjer har förts närmare varandra, vilket i många fall (kan man hoppas) har skapat närmare familjeband.

I dag har Dave och jag markerat ännu en av Hongkongs tjugo högsta toppar  – Wo Yang Shan – som med sina 857 meter är Hong Kongs femte högsta berg. Vandringen bjöd på både ormar och apor, men kanske lite för mycket sol för mig.

Men, i det stora hela suger det! Oktober 2020 borde ha varit den månad då min resa nådde sitt slutmål om nu inte pandemin kommit i vägen. Med bara nio länder kvar känns mållinjen så nära och ändå så långt borta.

Att sitta fast i Hongkong är dock galet. För vad är det jag sitter fast i? Hongkong är inte ett land, så var ska jag betrakta mig som fast i under den längsta tiden inom detta projekt?

Svaret brukade vara enkelt tidigare när folk frågade mig: Jag tillbringade 102 dagar i Libanon, vilket var min längsta vistelse i något land .

I dag har jag tillbringat nästan tre gånger så lång tid i Hongkong. Men jag tillbringade också arton dagar i Kina förra året – så ska jag lägga till det och säga att min längsta vistelse var i Kina?

Eller ska jag svara att min längsta vistelse var i Hongkong, som är ett ”icke-land” och en särskild administrativ region i Kina?

Medan jag sitter fast här fortsätter jag att vandra så ofta som möjligt, och jag är nu bara två toppar från mitt sidoprojekt med att bestiga Hongkongs tjugo högsta bergstoppar.

Skönheten av Sai Kung tar alltid andan ur mig.

Jag gjorde nyligen en lista som beskriver varför jag vandrar och den listan blev lång: Jag mår bra när jag är i naturen, det får tiden att gå, det håller mig frisk, det distraherar mig från negativa tankar, jag tycker om att uppleva mer av Hongkong, jag njuter av organiserad vandring, frisk luft, ofta vackert, det ökar mitt immunförsvar, det får mig att känna mig fulländad, alla vandringar är olika, det är billigt, det finns alltid en ny vandring, jag kan göra det ensam, det kan vara en gruppaktivitet, det känns naturligt och slutligen så får det mig att uppskatta naturen.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter