Surinams president Chandrikapersad ”Chan” Santokhi i mitten vid installationsceremonin i juli förra året. Surinams oljefyndigheter ger hopp åt vissa, men andra varnar för risker om ökad instabilitet. Foto: AP Photo/Ertugrul Kilic

REPORTAGE

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Surinam riskerar falla offer för oljans ”resursförbannelse”

Längs den sydamerikanska nordkusten letar Surinam efter något att bygga en framtid av. Socker, mineraler och jordbruk har länge varit den forna nederländska kolonins hörnpelare, men i takt med nyfunna oljefyndigheter har en ny politisk era börjat, med ny president, nya investerare och en ny plats i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA.

Av Klas Lundström

SURINAM Ett drygt halvår efter att Chan Santokhi vann presidentvalet i Surinam har en ny politisk era börjat skönjas i sviterna efter företrädaren Dési Bouterses utdragna vanstyre.

– Den nya regeringen kommer sträva efter en hållbar politik där vi arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål: Surinams återställelse, sade Chan Santokhi i samband med valsegern, enligt BBC.

Santokhi tillträdde under rådande covid-19-pandemi och ekonomiska trångmål som tvingade såväl industrier som banker att stänga igen.

Surinams 600 000 till mesta dels nederländsktalande befolkning har inte bara upplevt militärdiktatur under föregångare Dési Bouterses överseende, även utbredd korruption, skyhög inflation och flera domar – bland annat om mord på oppositionella 1980 och droghandel.

Den senare domen – 16 års fängelse – utfästes i den gamla kolonialmakten Nederländerna år 1999. Tillika en dom som länge verkat som ett isberg i relationerna mellan Surinam och Nederländerna. Dési Bouterses politiska isolering kallades av honom själv för ”politiskt spel” och att ”behandla Surinam som en koloni”.

Oavsett vad så ändrade Surinam politiskt fokus och slöt sig närmare Kina i form av en rad handelsavtal, vilka inkluderar såväl aluminiumtillgångar som timmer i landets portion av världens största regnskog, Amazonas.

Olja – Surinams räddare?

Trots kinesiska investeringar släpade ekonomin likväl benen efter sig, bland annat till följd av korruption och nepotism. Så att få bukt med den sjunkande ekonomin har den nya regeringen skridit till verket med långtgående planer på fullskalig oljeutvinning som väntas gå av stapeln senast 2026.

”Världen har mer än tillräckligt med olja och priserna är relativt låga. Dessutom minskar investerarnas intresse för oljebolag eftersom oron för klimatförändringar ger fart på elfordon och förnybar energi”, skriver Clifford Krauss, The New York Times analytiker av energiaffärsfrågor, i en analys.

Nästgårds till Surinam återfinns Venezuela, ett annat sydamerikanskt land vars ekonomi lider stort till följd den så kallade ”resursförbannelsen”, det vill säga en utvecklingsekonomi knuten till en primär inkomstkälla. För Venezuelas del har ekonomin – liksom den politiska stabiliteten och utvecklingen i landet – lidit i sviterna av ett föränderligt och sjunkande oljepris.

En erfarenhet som Venezuela inte är ensamma om på oljefronten, men som borde avskräcka Surinam från att inge befolkningen förhoppningar om en hållbar framtid knuten till en ändlig naturresurs.

Blandade känslor inför oljeruschen

En jämförelse kan göras med Angola, ett oljerikt land som sedan 1980-talet helt knutit sin ekonomiska existens kring det svarta guldet. Riskerna som lokalbor som bland andra New York Times talat med ser är skuggorna som döljer sig bakom det värmande skenet från de snabba pengarna från den växande oljesektorn.

Med en oljebonanza följer ofta skyhöga levnadskostnader. Angolas huvudstad Luanda har flera år utsetts till planetens dyraste stad att leva i – något som knappast är en tröst för metropolens majoritet som lever i slum utan tryggad tillgång till jobb, mat eller rent dricksvatten.

Surinams nye president var länge en prominent och välrespekterad oppositionsledare som ofta kritiserade sin föregångare för korruption och nepotism och som efter sitt tillträde utlovat en rättvisare samhällsordning. Olja är, visar exempel från nutidshistorien, inte alltid rätt väg att välja för att uppnå jämlikhet och hållbar ekonomisk utveckling.

Sociala utmaningar i det svarta guldets spår

Angola och Venezuela må vara utvecklingsländer, men ekonomiskt inflytelserika oaser i USA har fattat samma beslut, satsat på olja – och uppvisar samma utveckling.

Delstaterna Montana och North Dakota har i takt med att oljefyndigheterna i Bakkenformationen, blivit föremål för miljöskadlig frackingverksamhet och stegrande levnadskostnader, vilket bidragit till ökade socioekonomiska spänningar, hemlöshet och våld som forskning kunnat länka samman med den kortsiktiga gas- och oljeboomen.

I grannlandet Guyana, en tidigare brittisk koloni, flödar det svarta guldet redan i områden som tidigare huserade jordbruksåkrar eller sockerplantager. Och det har gått fort.

– Folk som kapade sockerrör blev plötsligt affärsmän, säger butiksinnehavaren Mona Harisha till New York Times.

Oljan har på kort tid skapat sociala och politiska spänningar, men trots det har Guyanas bärande politiska partier målat sina framtidsvisioner i oljefärger. Inte särskilt märkligt, kan tyckas, då de första oljeintäkterna väntas ge vågor på vattnet och locka nya – och fler utländska – aktörer till den ekonomiskt hårt ansträngda nationen.

Tvekampsyta mellan Kina och USA

Surinam och Guyana välkomnade USA:s före detta utrikesminister Mike Pompeo hösten 2020. Besöket skedde samtidigt som USA infört sanktioner mot Venezuela och i ett läge då den amerikanska oljeindustrin befarar käppar i hjulen under Joe Bidens presidentskap.

Kapital är redan investerade. ExxonMobil är på plats i Guyana och Pompeos besök i Surinam sågs av analytiker som en fingervisning om den karibiska nationens plats i det eskalerande geopolitiska schackspelet i utvecklingsvärlden mellan Kina och USA.

Utöver risken med att falla offer för ”en resursförbannelse” med en alltmer prioriterad oljesektor riskerar såväl Surinam som Guyana att i slutändan endast bli just spelpjäser i ett större geopolitiskt spel. Och stormakternas ansvar för demokratiutvecklingen i länder som knyter sin ekonomi kring energiproduktion bör heller inte glömmas bort, menar Larry Diamond, politisk sociolog och demokratiforskare vid Stanford University:

– Av 23 länder där energiproduktion står för 60 procent eller mer av exportkvoten är ingen av dem någon fullfjädrad demokrati, säger han till det konservativa Cato Institute.

Osäker framtid, fattig befolkning

Larry Diamonds forskning visar snarare hur risken för våld, konflikter och politisk instabilitet ökar i takt med att energiproduktionen gör det. Vart Surinam – med en nutidshistoria redan kantstött av diktatur, korruption och djupa socioekonomiska klyftor – är på väg med sina politiska och ekonomiska planer är oklart.

Än så länge spelar Surinam liten roll i det internationella spelet, menar Doug Bandow, tidigare rådgivare till USA:s konservative president Ronald Reagan.

”Det lär dröja flera år innan vi vet svaret på vilka som får åtnjuta frukterna av Surinams nyfunna naturresurser”, skriver han i en analys för Cato Institute.

Det ändrar inte de facto att Surinams fattigdomssnitt har ökat under de senaste decennierna och att sju av tio beräknas leva under fattigdomsstrecket.  Arbetslösheten förblir procentuellt tvåsiffrig. En positiv trend, menar nätverket Social Watch i sin landanalys över Surinam, är att medvetenheten kring behovet av reformer numera enar landet.

– Valet består mellan en bättre framtid eller bli [Sydamerikas] nästa Venezuela, sade han inför sitt tillträde.

Och liksom Venezuela är det olja som ska lotsa Surinam mot en bättre framtid.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Social Share Buttons and Icons powered by Ultimatelysocial