KRÖNIKA

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Att sätta ord på sina känslor

Av Bilan Osman

Jag är fjorton år och vi har precis blivit jagade av en okänd bil i Ljungsbro. Det hela hade gått så snabbt att ingen av oss hann uppfatta vad som pågick. Bilen hade först passerat oss långsamt, föraren hade vevat ner rutan och skrikit något rasistiskt innan han gjorde en U-sväng och började köra i full fart mot oss.

Vi hann hoppa ner i ett dike jämte vägen innan vi sprang in och gömde oss på någons tomt. Där satt vi hukade med händerna mot gräset och fnissade. Vi var barn som inte riktigt förstod allvaret i situationen, det var enklare att skämta bort det hela med att vi som alltid skolkar från gympan ändå kunde springa som Usain Bolt.

Efter att min son föddes har jag som så många andra nyblivna föräldrar funderat mycket på min barndom och alla möten med rasism. Jag kan inte minnas att vi som barn någonsin satte ord på våra känslor, att vi efter händelser likt den ovan beskrivna stannade upp och funderade på hur det fick oss att må.

Vi reagerade oftast på likartade sätt: skämtade bort det, eller blev fruktansvärt arga. När skolkamrater beskrev oss genom begrepp som n-ordet slogs vi istället för att prata om hur det fick oss att må. Vi saknade verktygen till att hantera våra komplexa känslor över rasismen, något som såklart också kommit att prägla ens relation till rasism i vuxenlivet.

Jag har arbetat med rasism och diskriminering i många frågor och kan därför hantera rasismen på ett teoretiskt plan, men när den drabbar mig personligen har jag fortfarande svårt att hantera den emotionellt. Jag reagerar ungefär som jag alltid gjort: antingen blir jag arg eller känner ingenting alls.

Varje år kartlägger organisationen Friends tryggheten på skolor runt om i landet. I årets kartläggning svarar nästan en fjärdedel (24 procent) av eleverna i mellan- och högstadiet att de har blivit utsatta för kränkningar och mobbning det senaste året. Både på mellan- och högstadiet handlar de vanligaste trakasserierna om etnicitet. 21 procent respektive 16 procent svarar att kränkningarna har rasistiska motiv.

Friends slår fast i rapporten att ”rasism och dess konsekvenser skadar barns psykiska och fysiska hälsa och kan leda till kronisk stress bland barn vilket påverkar förutsättningarna till att leva ett hälsosamt liv”.

Trots att barnkonventionen numer är svensk lag ser vi en ökning av mobbning och trakasserier riktade mot barn. För mig som primärt arbetade med lärar- och elevgrupper under de år jag var verksam på stiftelsen Expo som utbildare är det särskilt intressant att sätta rapporten i relation till det antirasistiska arbetet på skolor.

Hur ser kunskapen ut på olika skolor för att också kunna vara ett stöd när elever drabbas av rasistiska kränkningar? Trots bestämmelser om att skolan måste arbeta förebyggande och främjande för att motverka rasism och diskriminering är det många skolor som inte lever upp till det.

Många elever vittnar inte enbart om att lärare och skolpersonal inte bedriver ett aktivt antirasistiskt arbete på skolan, utan dessutom undviker att hantera rasism när det uppstår. 

Vi, som vuxenvärld, måste bli bättre. Barn förtjänar trygghet, men de förtjänar också en omgivning med kunskap om den ohälsa som drabbar dem – kombinerat med konkreta verktyg för att fånga upp barn som far illa. Fördelen i dag är att kunskapen är mer lättillgänglig. När jag växte upp var det ytterst få som talade om rasism i relation till ohälsa, om den minoritetsstress och kroniska stress som följer i spåren av den.

I dag finns den kunskapen att hämta, det kräver bara att en är villig att söka efter den.

Bilan Osman är journalist och krönikör

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter