ANALYS:

Brexitmisslyckande bakom nordirländsk ledares avgång

En buss kapades och sattes i brand nyligen under kravaller i Belfast som bland annat riktades mot det så kallade Nordirlandsprotokollet som innebär gränskontroller på vissa varor i Irländska sjön. Foto: AP Photo/Peter Morrison

ANALYS

Dela på facebook
Dela på twitter

Brexitmisslyckande bakom nordirländsk ledares avgång

Att Arlene Foster, försteminister och ordförande för Nordirlands parti Democratic Unionist Party (DUP), stod inför en intern revolt stod klart på tisdagen. Då hade en stor majoritet av partiets ledamöter i lokalparlamentet förklarat att de inte längre hade förtroende för henne. På onsdagseftermiddagen meddelade Foster sin avgång, vilket väcker frågetecken om inte bara hennes partis, utan även lokalstyrets, framtid.

Av Bella Frank

NORDIRLAND Arlene Foster som har lett DUP under fem år meddelade på onsdagen att hon kommer att avgå som partiledare den 28 maj och som försteminister för det nordirländska lokalstyret i slutet av juni. Det var på tisdagen som uppgifter medieuppgifter i The Belfast Newsletter och Belfast Live gjorde gällande att ett myteri var på gång inom DUP. 

Under dagen framkom att 21 av 28 av DUP:s ledamöter i lokalparlamentet Stormont skrivit under ett brev om att Foster inte längre hade deras förtroende, liksom fyra av åtta ledamöter i det brittiska parlamentet i Westminster. I samma brev, rapporterar The Irish Times, uttrycktes en önskan om ”en återgång till vårt partis unionistiska och kristna värderingar.” Ett av de namn som nämnts flitigast som möjlig efterträdare är den nordirländska jordbruksministern Edwin Poots, en 55-åring som tillhör den fria presbyterianska kyrkan, etablerad av demagogen Ian Paisley som i början av 1970-talet också grundade partiet.

Arlene Foster anses av sina egna partikamrater inte vara tillräckligt stark kring partiets viktiga frågor som motstånd mot abort- och hbtqrättigheter. Att hon 2019 gav sitt stöd till en DUP-kandidat som är öppet homosexuell, liksom att hon deltagit vid hbtq-möte i Stormont året innan, väckte mycket ilska bland partiets religiösa fundamentalistiska falang. 

En kontraproduktiv strategi

Men framför allt har hon fått skulden för det hörn partiet målade in sig i genom att inte bara kräva en brexit, utan också en kompromisslös sådan. Det är denna hårda variant av brexit som har skapat nödvändigheten av det av DUP och deras väljare så förhatliga Nordirlandsprotokollet. 

Protokollet är en del av Handels- och samarbetsavtalet (TCA) som EU och Storbritannien slutligen kom fram till vid årsskiftet och som på onsdagen med överväldigande majoritet bekräftades i en omröstning i EU-parlamentet. Foster försökte inledningsvis lite trevande uppmuntra unionister till att se protokollets fördelar för att strax därefter kräva att det skulle skrotas. Protokollet som har inneburit gränskontroller på varor mellan Nordirland och övriga Storbritannien utgör i unionisters ögon en allvarlig spricka i den brittiska unionens odelbarhet.

Att Foster nu ensam får bära hundhuvudet är visserligen orättvist – partiets kontraproduktiva brexitstrategi var som the Belfast Telegraphs Suzanne Breen skrev på tisdagen ett ”beslut som togs kollektivt av partiets övre ledningsskikt”, men Foster saknar inte bara stöd bland sina egna ledamöter utan även bland gräsrötter som menar att hon borde varit effektivare i sitt motstånd mot Nordirlandsprotokollet och att hon lät sig duperas av premiärminister Boris Johnson. 

Arlene Foster är DUP:s tredje partiledare någonsin sedan starten 1971, och blev dess första kvinna på posten. Foto: Brian Lawless/PA via AP

Johnsons svek

Det faktum att det nu sker kontroller på varor i Irländska sjön har gett unionister en måltavla att rikta sitt missnöje emot och grupperingar har också den senaste tiden begett sig ut på gatorna för att ömsom spraya slagord mot gränskontrollerna, ömsom kasta brandbomber mot polisen. Känslan av svek är inte ogrundad. Boris Johnson svor 2018, då han som utrikesminister talade på DUP:s partikonferens, på att inte tillåta någon ekonomisk gränskontroll i Irländska sjön. Knappt ett år senare var det just han det han gjorde, för att därmed försäkra en skarp brexit för övriga Storbritannien. 

En annan avgörande fråga för att Foster petas just nu är ett bristande väljarstöd inför det val till lokalstyret som är inplanerat till maj nästa år. En opinionsundersökning i the Belfast Telegraph tidigare i år visade att DUP riskerar att få betydligt minskat stöd – DUP riskerar att petas ner från platsen som Nordirlands största parti, och kan tappa väljare både till höger, till Traditional Unionist Party och Jim Allister, och till mitten till The Alliance Party och dess ledare Naomi Long, ett parti som varken betecknar sig som unionistiskt eller nationalistiskt. 

I och med ommöbleringen av DUP kan partiet komma att skapa betydligt mer huvudvärk för Johnson. Lokalstyret i Nordirland kräver maktdelning mellan nationalister och unionister. Efter Fosters avgång som försteminister i juni har DUP bara sju dagar på sig att utse en ersättare. Om så inte sker, kanske för att partiet försöker använda tillfället för att utöva påtryckningar på Johnson att skrota eller modifiera Nordirlandsprotokollet, faller lokalstyret automatiskt förklarar RTÉ:s Vincent Kearney i Morning Ireland, och nyval måste utlysas. 

Detta hände 2017 då Sinn Féins Martin McGuiness, då andreminister, avgick i protest mot en skandal som Arlene Foster hade varit inblandad i som handels- och investeringsminister. Han utsåg ingen efterträdare och Stormont kollapsade följaktligen, och det dröjde ända fram till 2020 innan lokalstyret upprättades på nytt.

Ett kollapsat lokalstyre skulle innebära bränsle på elden i ett redan mycket spänt läge där de senaste månaderna har serverat obehagliga varningar, förutom hot och kravaller också av allvarligare art. I förra veckan hittade en polis en bomb som hade placerats vid hennes bil, på samma sida där en bilbarnstol var monterad. Och tidigare i veckan sköts lojalisten Willie Young i sitt hem. Han skadades inte allvarligt men båda händelserna bär på ekon från det inte så avlägsna förflutna.

Minnesdagar = konfliktytor

På måndag är det dessutom hundra år sedan bildandet av Nordirland. En hundraårsdag, som liksom så många andra nordirländska minnesdagar, kantas av politiska fallgropar. Ska dagen betraktas som ett firande eftersom unionister då erbjöds en möjlighet att slippa bli en minoritet i ett nationalistiskt och katolskt Irland, eller en hågkomst för en godtyckligt dragen gräns som delade samhällen mitt itu och som garanterade en unionistisk och protestantisk överhöghet över dess katolska befolkning under större delen av 1900-talet? 

Tidigare i år sade Boris Johnson att 2021 ”markerar hundra år sedan Nordirlands grundande, vilket har banat vägen för utformningen av Storbritannien som vi känner det”. Samtidigt kan den brittiska unionen vara närmare en upplösning än någonsin tidigare, med en förväntad ny folkomröstning om självständighet i Skottland, en växande engelsk nationalism, och med en gränskontroll i Irländska sjön som åtminstone rent symboliskt pekar i riktningen av ett återförenat Irland.

På onsdag den 5 maj är det också 40 år sedan republikanen Bobby Sands dog efter att ha hungerstrejkat i 66 dagar med kravet att bli behandlad som politisk fånge. Dessutom har den nordirländska paradsäsongen som pågår fram till i augusti inletts, en period då framför allt allt unionistiska och inte sällan rent sekteristiska, marscher hålls. Dagar och tillfällen som av tradition frekvent utmynnar i konfrontationer av olika grad. Det finns alltså risk för ytterligare upptrappningar i ett Nordirland vars fred inte verkar lika tryggad som den framstod som innan brexitomröstningen 2016.

Läs även:

Dela på facebook
Dela på twitter