ÅTERBLICK:

Hungerstrejken som Àndrade historien

Bobby Sands förs till sista vilan vid Milltown Cemetery i vÀstra Belfast den 7 maj 2981. Han dog efter 66 dagars hungerstrejk, den första av sammanlagt 10 republikaner som dog i hungerstrejken. I dag, onsdag den 5 maj, Àr det 40 Är sedan hans död. Foto: AP Photo/Dave Caulkin
 

ÅTERBLICK

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter

Hungerstrejken som Àndrade historien

Det har gÄtt 40 Är sedan Bobby Sands och ytterligare nio republikaner dog i en hungerstrejk med krav pÄ att bli behandlade som politiska fÄngar i MazefÀngelset i Nordirland. Den brittiska regeringen föreföll oförsonlig, men kort efter att strejken blÄstes av i oktober 1981 gick man med pÄ fyra av fem krav. 

Hungerstrejken blev för den republikanska rörelsen en lÄngsiktig framgÄng som innebar att man gav upp sitt motstÄnd mot att stÀlla upp i parlamentariska val. Men fyra Ärtionden senare kvarstÄr frÄgetecken kring vem som bÀr skulden för flera av de hungerstrejkandes död och vem som egentligen styrde fÄngarnas kamp.

Av Bella Frank

NORDIRLAND 1991. Det Ă€r en solig dag i vĂ€stra Belfast, och Falls Road med omnejd hĂ„ller pĂ„ att fyllas. Banderoller med budskap till minne av fallna stridande, hjĂ€ltar, Ă„tminstone i ögonen pĂ„ de som samlats hĂ€r. Ett ansikte Ă„terkommer – den leende IRA-medlemmen och fĂ„ngen Bobby Sands. HĂ€r finns republikaner frĂ„n hela den irlĂ€ndska ön, pĂ„ plats i massan Ă€r den lĂ„nge Gerry Adams, vice ordförande för IRA:s politiska gren, Sinn FĂ©in. 

Det Àr den tionde Ärsdagen av Sands död. Han dog efter 66 dagars hungerstrejk i H-Blocks i fÀngelset the Maze/Long Kesh, och Belfast Àr belÀgrat av utkommenderade poliser och brittiska trupper, som kör lÄngsamt i bepansrade bilar, eller posterade pÄ gatan med maskingevÀr riktade mot förbipasserande.

1981. Bara en dryg timme efter midnatt sker det. Efter att ha legat i koma sedan söndagen den 3 maj slutar Bobby Sands hjÀrta att slÄ 01.17 pÄ tisdag morgon. En dryg halvtimme senare offentliggörs hans död. I vÀstra Belfast slÄr kvinnor med soptunnelock mot asfalten för att sprida nyheten om Bobby Sands död. 

Att han i ett fyllnadsval valts in som ledamot av det brittiska parlamentet en mÄnad tidigare hade inte rubbat den brittiska regeringen under ledning av Margaret Thatcher, men inte heller oppositionen i Labour bjöd pÄ annat Àn oförsonlighet visavi den republikanska fÄngkampen vars mÄl var att ÄterfÄ sin status som politiska fÄngar.

En beprövad metod

Bobby Sands inledde sin hungerstrejk den 1 mars 1981. Dagen innan, pĂ„ kvĂ€llen den 28 februari fick fĂ„ngarna veckans fruktranson. En besk apelsin blev Bobby Sands sista mĂ„ltid. Men den republikanska kampen för politiska rĂ€ttigheter gick lĂ€ngre tillbaka Ă€n sĂ„ och redskapet – hungerstrejken – var ocksĂ„ en beprövad metod, ett arv frĂ„n 1920 dĂ„ Corks borgmĂ€stare och IRA-mannen Terence MacSwiney hungerstrejkade till döds i ett engelskt fĂ€ngelse. 

William McKee, en av grundarna av 1969 Ă„rs IRA (Provisional IRA), som sjĂ€lv hungerstrejkande med krav pĂ„ politisk status 1972 ska ha sagt: ”Det hĂ€r kriget kommer att vinnas i fĂ€ngelserna”, ord som lĂ„ngt senare skulle visa sig vara nĂ„got av en profetia. Den dĂ„varande brittiska regeringen gick med pĂ„ att ge fĂ„ngarna en egen kategori för att undvika McKees död. Det var inte politisk status, men ett erkĂ€nnande att de inte var vanliga brottslingar. 

Denna speciella kategori frĂ„ntogs paramilitĂ€ra fĂ„ngar pĂ„ nytt 1976. Beslutet att dra tillbaka fĂ„ngarnas sĂ€rskilda status hĂ€ngde samman med en omgörning av den brittiska strategin pĂ„ Nordirland, som ofta ocksĂ„ kallades Ulster. Orden ”ulsterisering, normalisering och kriminalisering” sammanfattade detta nya upplĂ€gg som syftade till att i allmĂ€nhetens ögon förvandla det krig McKee talade om att vinna till en frĂ„ga om lag och ordning som endast rörde Nordirland sjĂ€lvt. 

PĂ„ kriminaliseringsstrategin följde att skillnaden som hade erkĂ€nts mellan paramilitĂ€ra fĂ„ngar och fĂ„ngar dömda för vanliga brott raderades. Detta utlöste en flerĂ„rig kamp för politiskt erkĂ€nnande. En kamp som började med en vĂ€gran att klĂ€ sig i fĂ„nguniformer, fĂ„ngar bar filtar istĂ€llet för klĂ€der under den sĂ„ kallade ”blanket protest” som övergick till ”no wash protest” som i sin tur accelererades till ”the dirty protest”.

Den yttersta protesten 

Flera Ă„rs fruktlösa protester ledde till slitningar inom IRA och dess politiska gren Sinn FĂ©in samtidigt som den brittiska kriminaliseringsstrategin skördade framgĂ„ng. Journalisten David Beresford skriver i boken Ten Men Dead frĂ„n 1987 att: ”FĂ€ngelser hade varit symboler i det irlĂ€ndska republikanska psyket genom hela 1900-talet, och en kollaps av protesten skulle för mĂ„nga symbolisera en kollaps av Rörelsen inför kriminaliseringen”. 

Samtidigt handlade det om var IRA skulle lÀgga sitt fokus och sina resurser. Sedan en tid tillbaka hade fÄngar börjat lÀgga fram förslag pÄ den yttersta protesten: hungerstrejk. Men upptrappade protester i fÀngelset skulle samtidigt ta energi frÄn den vÀpnade kampen som IRA sÄg som den enda vÀgen att fÄ till stÄnd ett förenat Irland. Om hungerstrejken misslyckades skulle den lÄnga fÄngkampen vara över med allvarliga konsekvenser för hela den republikanska rörelsen. Och kritikerna verkade fÄ rÀtt. En hungerstrejk i slutet av 1980 slutade utan att nÄ sitt mÄl. Trots det ville man genomföra ytterligare en hungerstrejk, bÀttre planerad och till döden.

FĂ„ngarna under ledning av Bobby Sands var fast beslutna. Bobby Sands var övertygad om att han skulle dö men hoppades att hans död skulle innebĂ€ra eftergifter frĂ„n den brittiska regeringen. NĂ€r hungerstrejken inleddes lĂ€stes ett uttalande frĂ„n fĂ„ngarna upp inför omkring 3 500 demonstranter i vĂ€stra Belfast som betonade att ”vi Ă€r politiska fĂ„ngar och att allt om vĂ„rt land, vĂ„ra förhör, rĂ€ttegĂ„ngar och fĂ€ngelsevillkor visar att vi Ă€r politiskt motiverade och inte drivna av sjĂ€lviska motiv för sjĂ€lviska mĂ„l”, och att de skulle ”hungerstrejka till döds om inte den brittiska regeringen överger sin kriminaliseringspolitik och möter vĂ„ra krav”.

”Ett brott Ă€r ett brott”

En mĂ„nad efter att Sands inledde sin hungerstrejk hade han i ett fyllnadsval blivit vald till parlamentsledamot  i det brittiska parlamentet med drygt tusen röster fler Ă€n motstĂ„ndaren Harry West frĂ„n the Ulster Unionist Party. Även moderata nationalister valde att lĂ€gga sin röst pĂ„ Sands. Enligt kampanjen ”lĂ„nade” vĂ€ljarna ut sin röst till Sands för att rĂ€dda hans liv. ValframgĂ„ngen ledde inte till nĂ„gon kursĂ€ndring frĂ„n den brittiska regeringen. Margaret Thatcher, dĂ„ pĂ„ resa i Saudiarabien, kommenterade valresultatet med orden:

– Ett brott Ă€r ett brott Ă€r ett brott. Det Ă€r inte politiskt, det Ă€r ett brott. 

Men det faktum att 30 000 katoliker i valkretsen Fermanagh–South Tyrone lagt sin röst pĂ„ Sands visade att en betydande del av nationalisterna i Nordirland var av en annan uppfattning. För Sinn FĂ©in och den republikanska rörelsen – för vilken det var oerhört kontroversiellt att ta steget in i den parlamentariska politiken – var det ett bevis för att man hade brett stöd bland allmĂ€nheten. Med hĂ€nvisning till valresultatet kunde det brittiska narrativet – om att den utdragna konflikt som hade fĂ„tt namnet the Troubles var nĂ„got opolitiskt som drevs av en liten grupp terrorister isolerade frĂ„n samhĂ€llet i stort – plockas isĂ€r.

Gerry Adams, som inledningsvis hade motsatt sig hungerstrejken som en alltför riskabel strategi gynnades av den, och Àven den republikanska rörelsen i stort stÀrktes. Den katolska och nationalistiska delen av befolkningen radikaliserades, liksom den stora och ofta inflytelserika irlÀndska diasporan. Hungerstrejken stÀrkte Adams linje om att Sinn Féin borde stÀlla upp i val, och blev ocksÄ en enorm möjlighet att nÄ ut med den republikanska rörelsens budskap och mÄl. I backspegeln skulle det ocksÄ visa sig att hungerstrejken blev ett viktigt led i den utveckling som senare ledde till 1990-talets fredsprocess. 

Dagen efter Sands död fördes hans kropp till förÀldrarnas hus i Twinbrook Estate i vÀstra Belfast för att familj, grannar och den republikanska rörelsen skulle ta ett sista farvÀl. PÄ torsdagen, tvÄ dagar efter hans död, begravdes han. Omkring 100 000 personer uppskattas ha kantat gatorna mellan kyrkan och begravningsplatsen pÄ Milltown Cemetery. 

Mot Sands vilja

Detta var i strid med Sands uttalade vilja. Innan han inledde hungerstrejken hade han i ett utsmugglat meddelande förklarat att han ogillade Milltown Cemetery, att han ville begravas i republiken, och i en filt snarare Àn en svepning. Hans familj fick aldrig ta del av meddelandet. Enligt kritiker gick Sinn Féin emot Sands önskan för att det fanns en större politisk vinst i att hÄlla begravningen i Belfast, rapporterar the Belfast Telegraph, pÄ dagen 40 Är efter Sands död.

Det dröjde bara en vecka efter Sands död innan nĂ€ste man, Francis Hughes, föll i koma och dog den 12 maj. Raymond McCreesh och Patsy O’Hara dog bĂ„da den 21 maj, Joe McDonnell den 8 juli, Martin Hurson den 13 juli, Kevin Lynch den 1 augusti, Kieran Doherty den 2 augusti, och Thomas McElwee den 8 augusti. 

Hungerstrejken avblÄstes först efter att familjer till flera av de hungerstrejkande fÄngarna intervenerade nÀr de hamnade i koma. Sinn Féin och IRA pressades ocksÄ allt hÄrdare av anhöriga i samarbete med katolska kyrkan, och Gerry Adams ifrÄgasattes för att inte göra mer för att avbryta hungerstrejken. 

Den 3 oktober var hungerstrejken till Ànda. Mickey Devine frÄn Irish National Liberation Army (INLA) blev den siste att dö, den 20 augusti. Hans dotter Louise Devine som bara var fem Är dÄ pappan dog, berÀttade nyligen i en intervju i the Belfast Telegraph om det sista mötet med pappan. Om stanken av en ruttnande kropp och kollapsade organ. I intervjun berÀttar hon att hon Àr stolt över sin pappa men att hon anser att han dog förgÀves. 

Hon Ă€r ocksĂ„ övertygad om att det funnits ett erbjudande frĂ„n den brittiska regeringen om att gĂ„ med pĂ„ den största delen av fĂ„ngarnas krav redan i juli det Ă„ret, och hon hyser dĂ€rför stor bitterhet mot Sinn FĂ©ins ledning. ”

– FrĂ„ga mig inte vad jag tycker om dem för jag kommer bara att börja förbanna och svĂ€ra, sĂ€ger hon till the Belfast Telegraphs Suzanne Breen.

Hade kunnat rÀdda liv

Att Thatcher faktiskt hade erbjudit en lösning knappt halvvĂ€gs in i hungerstrejken Ă€r nĂ„got som har framförts av Richard O’Rawe, sjĂ€lv tidigare republikansk fĂ„nge och pr-ansvarig för hungerstrejken inifrĂ„n fĂ€ngelset. 2005 kom han ut med boken Blanketmen: An Untold Story of the H-Block Hunger Strike 2005 enligt vilken ett erbjudande frĂ„n den brittiska regeringen lades fram redan i början av juli av en mellanhand under tĂ€cknamnet Mountain Climber, ett erbjudande som ska ha accepterats av fĂ„ngledningen, men avfĂ€rdats av Gerry Adams och rörelsens ledning utanför fĂ€ngelsemurarna. 

Att erbjudandet inte accepterades av den republikanska ledningen kan enligt O’Rawe ha berott pĂ„ att man till fullo insett hungerstrejkens stora mobiliseringsmöjligheter, samt att ytterligare ett fyllnadsval var pĂ„ gĂ„ng. Den plats som Sands hade vunnit i april skulle i augusti stĂ„ pĂ„ spel pĂ„ nytt och Sinn FĂ©in planerade att stĂ€lla upp med kandidaten Owen Carron.

Utan en fortsatt hungerstrejk hade man sannolikt inte vunnit det valet. Det hade ocksÄ kunnat sÀtta ett effektivt stopp för Gerry Adams plan att styra in Sinn Féin pÄ parlamentarisk kamp i allt högre utstrÀckning. Carron vann valet den 20 augusti, samma dag som Mickey Devine avled.

Ett okÀnt val

Sinn FĂ©in har kategoriskt nekat till att ett brittiskt erbjudande lagts fram i juli. Men enligt journalisten Ed Moloney – som i sin bok The Secret History of the IRA visar att Sinn FĂ©in-ledaren Gerry Adams inte bara var medlem i IRA utan satt i dess högsta ledning under lĂ„ng tid nĂ„got han förnekat konsekvent – anser att O’Rawes berĂ€ttelse Ă€r trovĂ€rdig och ocksĂ„ stöds av offentliggjorda brittiska dokument frĂ„n perioden i frĂ„ga. 

StĂ€mmer det var Thatcher-regeringens oförsonlighet endast ansvarig för de fyra första hungerstrejkandes öden, den republikanska ledningen för övriga sex. Men Moloney skriver ocksĂ„ i förordet till O’Rawes uppföljande bok, Afterlives, att hade inte erbjudandet i juli 1981 förkastats hade kanske Sinn FĂ©ins övergĂ„ng till den politiska och parlamentariska arenan inte skett, och dĂ€rmed inte heller den efterföljande fredsprocessen som slutligen ledde till konfliktens slut. 

Kanske var det ett offer de sex kvarvarande hungerstrejkarna hade varit villiga att göra. Men frÄgan Àr om de ens kÀnde till att ett sÄdant val existerade. 

Fakta:

Hungerstrejken 1981 inleddes den 1 mars dÄ Bobby Sands vÀgrade mat. Ett par veckor senare följde andra republikanska fÄngar efter. 

Bobby Sands avled tidigt pÄ morgonen den 5 maj efter 66 dagar utan mat. Den siste hungerstrejkaren att dö var Mickey Devine, den 20 augusti.

Hungerstrejken blÄstes av den 3 oktober. DÄ hade tio mÀn frÄn IRA och INLA dött i hungerstrejk. Kort dÀrefter gick den brittiska regeringen med pÄ fyra av fem krav. Det femte kravet blev verklighet ett par Är senare. 

KĂ€llor:

Ten Men Dead, David Beresford

The Secret History of the IRA, Ed Moloney

Afterlives: The Hunger Strike and the Secret Offer That Changed Irish History, Richard O’Rawe

The Belfast Telegraph

CAIN Archive – Conflict and Politics in Northern Ireland

LÀs Àven:

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter