GLOBAL GRANSKAR:

Döden i byn: Vittnena i El Mozote

Ett monument till minne av de som dödades i El Mozote 20 mil nordost om El Salvadors huvudstad San Salvador. I december 2000 hölls en begravningsceremoni för nÄgra av de som föll offer i massakern 1981. Foto: AP Photo/Victor Ruiz

GLOBAL GRANSKAR

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter

Döden i byn: Vittnena i El Mozote

I december 1981 plöjde döden fram genom en liten by i El Salvador. Dödens vÀrja höjdes av en USA-utbildad bataljon och föll över tusen civila, dÀribland hundratals barn. El Mozote har blivit ökÀnd som den vÀrsta massakern i Latinamerikas i modern tid, lÀnge höljd i politiskt dunkel och kringgÀrdad av medvetna mörklÀggningar. 

USA:s verkliga roll har förblivit föremĂ„l för debatt – men nu strös nytt ljus kring Vita husets inblandning i illdĂ„det som kostade 250 barn livet.

– Det mĂ„ste till en amerikansk sanningskommission om El Mozote, sĂ„ att USA:s roll utreds ordentligt, sĂ€ger Raymond Bonner, den Pulitzerprisvinnande journalist som uppmĂ€rksammade omvĂ€rlden pĂ„ massakern i New York Times till Tidningen Global.

Av Klas Lundström

EL SALVADOR En dag i december 1981 pÄtrÀffar nÄgra salvadoranska bönder Rufina Amaya utmed en flodbank. Hon Àr uttorkad och utmattad. I chock. Hon berÀttar om grymheter. Om saker hon sjÀlv har bevittnat. Upplevt. Och överlevt.

– Jag kunde knappt tala, sĂ€ger Rufina Amaya till New Yorkers reporter Mark Danner 1993. 

– Jag talade och grĂ€t, talade och grĂ€t, kunde inte Ă€ta, kunde inte dricka, jag bara babblade pĂ„ och grĂ€t och talade till Gud.

Rykten florerade redan i MorazĂĄn, ett departement i El Salvadors norra höglĂ€nder nĂ€ra grĂ€nsen till Honduras, sedan nĂ„gra veckor. NĂ„got hemskt hade intrĂ€ffat. Men det var svĂ„rt att veta sĂ€kert. VĂ€gar var avspĂ€rrade och gerillarörelsen Frente Farabundo MartĂ­ para la LiberaciĂłn Nacional, FMLN, hade retirerat i spĂ„ren av militĂ€rjuntans storskaliga bergsoffensiv – ”OperaciĂłn Rescate” (”Operation RĂ€ddning”).

En offensiv numera förknippad med hÀndelserna i El Mozote. DÀr levde Rufina Amaya tillsammans med sin familj medan inbördeskrig rasade omkring dem. Men i mitten av december 1981 fanns ingenting kvar av byn. Förutom rök, tystnad och liken efter tusen civila.

”Utposten för amerikansk utrikespolitik”

El Salvadors juntaledare JosĂ© NapoleĂłn Duarte avfĂ€rdade ryktena om regeringsinitierade övergrepp pĂ„ civila i MorazĂĄn som ”ett gerillatrick”, en planterad lögn avsedd att sabotera för juntan just som den amerikanska kongressen tog stĂ€llning till utökat militĂ€rbistĂ„nd till den centralamerikanska nationen. 

I december 1981 var Raymond Bonner, Vietnamveteran och utbildad jurist, en tÀmligen nyklÀckt 38-Ärig reporter knuten till New York Times.

– Kom ihĂ„g att vid tidpunkten för inbördeskrigets utbrott var El Salvador utposten för amerikansk utrikespolitik. Det var hĂ€r USA satte ner foten mot kommunismens vandring norrut, sĂ€ger han till Tidningen Global. 

I 1980-talets El Salvador stÀlldes fÄ frÄgor. Inte rent ut. Lokalbefolkningen lÀt sig insvepas av skogar, bergskrön, grottor. Att veta saker var en potentiell dödsdom.

RÀttsantropologen Claudia Bernard frÄn Argentina borstar 1992 jord frÄn kvarlevorna frÄn mÀnniskor som dödades i massakern i El Mozote 1981.  Foto. AP Photo/Michael Stravato
 
Centralamerika skakar

1979 skÀlvde den politiska marken i Centralamerika. I Nicaragua störtade sandinisterna den USA-finansierade Somazadiktaturen och i El Salvador försökte högerpresidenten Carlos Humberto Romero dÀmpa den revolutionÀra febern genom att inleda samtal med de bevÀpnade vÀnsterrörelser som vunnit mÄngas stöd i sin kamp för sociala reformer i ett land plÄgat av utbredd fattigdom. 

Genom Vita husets geopolitiska teleskop tycktes folkliga revolutioner pÄ god vÀg att bli politiskt mode i Centralamerika.

DĂ„varande president Jimmy Carter stödde dĂ€rför den salvadoranska militĂ€rens störtande av Humberto Romero den 15 oktober 1979. Carter var pressad, förutom en sandinistrevolution och ett pĂ„gĂ„ende gisslandrama av amerikansk ambassadpersonal i Iran stod USA pĂ„ tröskeln till ett presidentval som motkandidaten Ronald Reagan tippades vinna. Reagans politiska Ă€ss var det sjĂ€lvsĂ€kra löftet om hĂ„rdför konfrontation med ”kommunister” söder om Rio Grande. 

”Efter att ha befĂ€st sig sjĂ€lv som en vettig moderat fortsatte han att skrĂ€mma skiten ur sina Ă„hörare om sovjetiska avsikter och lade dĂ€refter fram den förnuftiga vĂ€gen. Sovjeterna [menade Reagan] ’efterstrĂ€vade ett program för att uppnĂ„ otvetydig militĂ€r överlĂ€gsenhet över vĂ€st’”, skriver Rick Perlstein, historiker och expert pĂ„ den amerikanska högern, i Reaganland.

Status quo och dödsskvadroner

Vad som stack den valvinnande nykonservativa Reaganadministrationen i ögonen i Centralamerika var sÄledes inte den salvadoranska militÀrdiktaturens skarpa skott mot fredliga demonstranter i huvudstaden San Salvador i januari 1980. Ett kulregn som dödade femtio civila och sÄrade hundratals.

Det var istĂ€llet jordreformstörstande rörelser, systerprodukter till ”det onda sovjetimperiet”, som hotade mĂ€nniskor. FMLN-gerillans vĂ€pnade motstĂ„nd i El Salvador framhölls ”som ett skolboksexempel pĂ„ indirekt bevĂ€pnad aggression frĂ„n kommunistiska makter”. 

Dödspatruller var ingalunda nÄgot nytt fenomen i El Salvador, utan ett politiskt sanktionerat verktyg framtaget pÄ 1960-talet. Dessa paramilitÀra milisers frÀmsta verktyg var att försvara El Salvadors socioekonomiska status quo, pÄverka val eller rentav sabotera valprocesser. Men framför allt bedriva terror mot bonderörelser. 

Under inbördeskriget expanderade dödspatrullernas vÄldskapital. De opererade med straffrihet och ofta i samklang med reguljÀra arméförband och bekÀmpade inte bara FMLN-gerillan utan Àven andra salvadoraner som ansÄgs hysa kritik till landets politiska kurs.

– Den amerikanska politiken i Centralamerika fortsatte som vanligt och endast efter kalla krigets slut tillĂ€ts fredsförhandlingar i El Salvador, sĂ€ger Mark Danner, journalist och författare till The Massacre at El Mozote, till Tidningen Global.

Den tidigare generalen Juan Rafael Bustillo Ätalades för brott mot mÀnskligheten under inbördeskriget, hÀr 2020 under domstolsförhandlingar gÀllande massakern El Mozote. Foto: AP Photo/Salvador Melendez

 
Döden sveper genom byn

I El Salvadors norra höglÀnder rÄdde det inga tvivel om att FMLN och salvadoransk militÀr skulle drabba samman i storskaliga bataljer. I december 1981 bestod El Mozote av ett tjugotal hus och Ätnjöt inga dokumenterade band till vÀnstergerillan. 

DĂ€remot hade ”OperaciĂłn Rescates” framfart i MorazĂĄn tvingat civila pĂ„ flykt undan stridigheterna, varav mĂ„nga sökt sig till El Mozote som den 10 december började fyllas med soldater ur Atlacatlbataljonen – ett specialförband bildat vid USA:s militĂ€rskola i Fort Benning, Georgia. Ledd av överste Domingo Monterrosa.

Det fanns ingen anledning till oro, Àn mindre att fly. InvÄnarna i El Mozote litade pÄ armén som patrullerat i regionen i över ett Är och som aldrig gjort dem illa. Som mÄnga gÄnger tvÀrtom vÀlkomnats och utspisats av lokalborna. 

Men kvĂ€llen den 10 december var spĂ€nd samtidigt som helikoptrar anlĂ€nde med truppförstĂ€rkningar. I gryningen den 11 december beordrade Domingo Monterrosa att alla lokalbor samlades pĂ„ El Mozotes enda torg. Byborna avkrĂ€vdes pĂ„ undangömda vapen – men nĂ€r inga vapen pĂ„trĂ€ffades höjde militĂ€ren sina egna mot lokalbefolkningen.

MÀnnen fördes till kyrkan dÀr de avrÀttades. Bland annat genom halshuggning med machetes.

DÀrefter var det kvinnor och barn, vilka just hade Ähört sina fÀder, barn och livskamrater mördas. Kvinnor och flickor vÄldtogs och fick sedan sina halsar avskurna och hÀngdes i snaror frÄn trÀd. Den yngsta var tvÄ Är. 

NÀr alla i El Mozote var avrÀttade sattes byn och de döda kropparna i brand. Redan dÀr och dÄ var Domingo Monterrosa och den salvadoranska armén pÄ det klara med att beskylla massakern pÄ gerillan. NÄgot de kanske lyckats komma undan med, om det inte vore för Rufina Amayas mirakulösa flykt undan en sÀker död.

Innan hon lyckades fly bevittnade hon sin blinde make Domingo Claros halshuggning och hörde dödsskriken frÄn sina fyra barn, mellan nio Är och Ätta mÄnader gamla (ett femte överlevde dÄ det inte befann sig i El Mozote vid tidpunkten för massakern).

Anhöriga bÀr en kista med kvarlevor av offer frÄn massakern i El Mozote Är 2000. Foto: AP Photo/Victor Ruiz
 
Skiftat konfliktnarrativ

Raymond Bonner minns Ànnu natten nÀr han och fotografen Susan Meiselas gjorde sig redo att korsa floden. Det var i ingenmanslandet mellan 1981 och 1982 och fullmÄnen stirrade ner över det öde grÀnslandet mellan Honduras och El Salvador. 

Bonner och Meiselas stod pÄ tröskeln inför att bli första utomstÄende reportrar att dokumentera inbördeskriget ur det hÀr perspektivet. Ur gerillans synvinkel.

Mycket stod pĂ„ spel. I USA hĂ€ngde det amerikanska militĂ€rbistĂ„ndet till El Salvador pĂ„ en skör trĂ„d och president Ronald Reagan hade en svĂ„r uppgift att övertyga kongressen – och sina vĂ€ljare – om nödvĂ€ndigheten i fortsatt generöst militĂ€rt understöd till juntan.

Reaganadministrationen hade lĂ€nge undsluppit kritik för sitt stöd till den ”antikommunistiska” kampen i El Salvador. Mycket tack vare att inbördeskriget dels förblivit en konflikt tolkad utefter juntans officiella presskommunikĂ©er och en censurerad och vinklad pressbevakning, dels framlagd som en klassisk â€Ă¶st–vĂ€st”-affĂ€r.

Retorik och politiskt spel som lyste med sin frĂ„nvaro i ett vulkanprytt högland dĂ€r fattigdom dikterar villkoren för flertalet. Fattigdom och politiskt förtryck, menade den kinesiske despoten Mao Zedong, â€Ă€r vattnet i vilket gerillarörelser simmar”. 

Men i luften ovanför vattnet, Ätminstone utmed grÀnsen mellan Honduras och El Salvador i början av 1980-talet, hovrade armépatruller.

– Jag minns att jag tĂ€nkte: ”Jösses, en krypskytt pĂ„ nĂ„gon av de nĂ€rliggande kullarna skulle lĂ€tt kunna sĂ€nka oss”, sĂ€ger Raymond Bonner.

”FMLN bĂ€r inte uniformer eller flyger helikoptrar”

VÀl över pÄ andra sidan floden inleddes en tvÄ veckor lÄng expedition till hjÀrtat av El Salvadors inbördeskrig. DÀr mötte Raymond Bonner och Susan Meiselas centralamerikansk landsbygd. Svindlande landskap, isolerade byar, bÄgformade himlavalv. VÀpnat motstÄnd.

De informerades om förödande mĂ€nniskorĂ€ttsbrott. Listor pĂ„ namn pĂ„ hundratals offer och vandringar till samhĂ€llen dĂ€r döda kroppar – varav flera barn – förmultnade i skuggan av banantrĂ€d. NĂ€r de till sist satt öga mot öga med Rufina Amaya klarnade vidden av tragedin i El Mozote. 

Men exakt hur mÄnga som hade bragts om livet var oklart och mÄnga konfliktzoner i Morazån stod alltjÀmt under militÀrjuntans kontroll.

”Det Ă€r omöjligt för en utomstĂ„ende som inte nĂ€rvarade vid tidpunkten för massakern att oberoende avgöra hur mĂ„nga mĂ€nniskor som dog eller vem som dödade dem”, skrev Raymond Bonner i sin första artikel för New York Times efter besöket i El Salvador. 

I intervjuer berÀttade bönder hur uniformerade soldater stod för beskjutningen av obevÀpnade civila. Varav mÄnga influgna med helikoptrar.

”Rebeller i den hĂ€r zonen Ă€r inte kĂ€nda för att bĂ€ra uniform eller anvĂ€nda helikoptrar”, skrev Bonner.

”Rapportering med politiska motiv”

Det första reportaget om att en massaker Ă€gt rum i El Mozote publicerades den 27 januari 1982. Samma dag som den amerikanska regeringen skickade en försĂ€kran till kongressen om att militĂ€rjuntan i El Salvador uppvisade ”samordnade och betydande insatser” för att respektera mĂ€nskliga rĂ€ttigheter.

En försĂ€kran om framsteg nĂ€r det gĂ€ller respekt för och arbete med mĂ€nskliga rĂ€ttigheter var en förutsĂ€ttning för att ett bistĂ„ndspaket pĂ„ tvĂ„ miljarder kronor i dagens penningvĂ€rde, varav 700 miljoner utgjorde direkt militĂ€rt bistĂ„nd, till militĂ€rjuntan i San Salvador skulle vara förenligt med ”Foreign Assistance Act”. 

En mĂ€nniskorĂ€ttsförsĂ€kran som kongressen emellertid inte hade möjlighet att ifrĂ„gasĂ€tta eller sjĂ€lva dokumentera grunden till. Och uppgifterna om en massaker, publicerade i USA:s – och en av vĂ€rldens – mest prestigefyllda medieutbud samma dag, störde inte Reaganadministrationen. Åtminstone inte utĂ„t. 

– BerĂ€ttelser som detaljerar den typen av dödsfall tenderar att bĂ€ra politiska motiv, sade Alan Romberg, dĂ„varande talesperson vid amerikanska UD, till New York Times.

I motsats till UD:s avslappnade hĂ„llning i print pĂ„börjades omgĂ„ende en smutskampanj av Raymond Bonner som av Deane Hinton, USA:s dĂ„varande ambassadör i El Salvador, genast pekades ut som ”opinionsjournalist”.

– New York Times har en otrolig genomslagskraft. Och pĂ„ den tiden, om det stod om nĂ„got i tidningen pĂ„ morgonen sĂ„ var det huvudnyheten i tv-kanalernas kvĂ€llssĂ€ndningar, sĂ€ger Raymond Bonner.

Raymond Bonner och Alma Guillermoprieto – en stringer knuten till Washington Post som ocksĂ„ publicerat avslöjande reportage inifrĂ„n inbördeskrigets El Salvador – sĂ„g snart sina namn dragna i smutsen pĂ„ Wall Street Journals ledarsida, dĂ€r deras journalistik liknades med ”propaganda”.

Den amerikanska bevakningen av El Salvador, menade finanstidningens ledarredaktion, ”följde en Vietnamkrigsliknande rapporter, i vilken kommunistkĂ€llor ges större trovĂ€rdighet Ă€n bĂ„de den amerikanska regeringen eller regeringen den stöder”. 

Den smutskastade rapporteringen om El Mozote i januari 1982 följdes snart upp av den salvadoranska arméns avrÀttningar av fyra journalister vid hollÀndska mediet IKON i februari. Enligt Kommittén för att skydda journalister, CPJ, mördades 24 journalister under det salvadoranska inbördeskriget. 

”Jag hör mina barn grĂ„ta”

Med narrativet tillbaka till ruta ett, i linje med den officiella salvadoranska maktens och Reaganadministrationens önskemĂ„l, presenterades El Salvador Ă„terigen som en â€Ă¶st–vĂ€st”-konflikt inför omvĂ€rlden. Inte som en konflikt sprungen ur historiska orĂ€ttvisor, mellan en politisk oligarki med starka band till vĂ€stkapital och en urfattig och jordlös bondebefolkning. 

NĂ„gra övergrepp El Mozote hade heller inte Ă€gt rum. ”FullstĂ€ndigt falska” kommenterade överste Alfonso Cotto, talesperson för El Salvadors bevĂ€pnade styrkor, uppgifterna om en regeringsinitierad massaker i Raymond Bonners första reportage för New York Times. En officiell hĂ„llning som Reaganadministrationen, om synonymen tillĂ„ts, var beredd att korsa lik för att försvara. Och inte enkom gĂ€llande El Mozote, utan inbördeskriget i El Salvador generellt. 

NÀr Rufina Amaya trÀffade Bonner för en intervju pÄ okÀnd ort nÄgra veckor efter massakern var chocken, traumat och sorgen Ànnu fÀrsk. Hon hade Ànnu inte ÄtervÀnt till El Mozote sedan hon lyckats undfly Atlacatlbataljonens automatkarbiner, machetes, revolvrar, snaror och sexuella övergrepp.

– Om jag Ă„tervĂ€nder kommer jag höra mina barn grĂ„ta, sade hon.

LÀs Àven:

Missa inte ”MörklĂ€ggningen”, del 2 i Global Granskar: El Mozote.

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter