KRÖNIKA:

Uppstånden från de döda

KRÖNIKA

Dela på facebook
Dela på twitter

Uppstånden från de döda

Av Spoon Jackson

KRÖNIKA | Vid halv två på natten kom en fängelsevakt till sovsalen och sa till en kille i våningssängen mitt emot mig att han hade testats positiv för covid-19. Han packade ihop sina ägodelar och försvann tillsammans med vakten. En timme senare kom vakten tillbaka och tog med sig killens sänggranne. Nästa dag kom flera vakter och beordrade oss fem som var kvar att packa våra tillhörigheter, trots att alla hade negativa covid-19 tester.

Jag sattes i en isoleringscell i hus 9 på gård B. Hus 9 hade blivit covidhuset dit institutionen skickade alla som hade testat positivt eller hade varit nära någon som hade insjuknat.

Jag hölls i cellen i 14 dagar och flyttades sedan tillbaka till gård C, som jag kommit från, till hus 16 vilket var en stor sovsal där alla som höll på att tillfriskna från covid 19 hölls. Jag var bara där en natt, för nästa dag kom en vakt till min säng och sa till mig att jag hade testat positivt. Jag flyttades över till en annan stor sovsal där alla som hade testat positivt hölls. Det var inte ens en meter mellan sängarna. Allt kändes infekterat och luften var tung och dimmig.

Då jag steg upp fjärde dagen i sovsalen ”kloakbrunnen fick jag yrsel och såg stjärnor. Det kändes som om jag inte fick luft. På natten bad jag om medicinsk hjälp och en fängelsesjuksköterska kom och undersökte mig och såg till att jag fick syrgas. Jag fördes till ett sjukhus utanför fängelset. Fängelsevakterna som var med kedjade mig vid sängen. Jag behandlades med syrgas och medicinerades. Jag tappade balansen och kunde inte gå. Jag frågade sjukhuspersonalen hur lång tid det kunde ta ett bli frisk, men de ville inte ge sig på gissningar. Jag hade ingen aning om att dom tänkte skicka tillbaka mig till Solano state prison. Trots mitt allvarliga tillstånd. Jag kunde inte andas eller klara mig själv utan syrgas. Efter bara fem dagar på sjukhus kördes jag tillbaka till fängelset och placerades i en speciell isoleringscell som brukar kallas ”självmordscellen”. Jag låg på cementplattan som var min säng och kände mig som en fisk utan vatten. Jag förstod att fängelset kunde låta mig dö därinne om jag inte sa ifrån.

Som tur var kom en klok sjuksköterska som hade förstått allvaret. Hon hade redan ringt efter ambulans som tog mig tillbaka till sjukhuset.

Nu blev jag mycket väl omhändertagen på sjukhuset. Jag fick syrgas och flytande ånga, plasma med antikroppar, stereoider och penicillin. Jag hade fått lunginflammation, min diabetes hade förvärrats. Jag låg nu till sängs, fastkedjad, i 21 dagar.

Maten på sjukhuset var 5-stjärnig jämfört med fängelsematen. Hundmat skulle varit en uppgradering från fängelsemat. Jag levde för frukost, lunch och middag! Jag delade rum med en ’native American’, också han en fånge som hade covid-19 och lunginflammation. Vi vurmade båda för kycklingsoppan. Det var som om vi aldrig ätit soppa förut. Den var varm och gjord på riktig kyckling! Vi åt kycklingsmörgåsar och grönsaker i alla kulörer: orange, gula,röda och gröna – vi var i grönsakshimlen! Vi åt squash och riktig köttfärslimpa.

Ris och grönsaker var kryddade. Det var ett fantastiskt lyft.

När det efter ytterligare en månad av sjukhusvistelse var dags att återvända till Solano state prison hade andra fångar stulit min mp3-spelare och tv, mina tennisskor, sweatshirts, förlängningssladd, kokkärl och mat. Ingen kände igen mig bakom min ansiktsmaskmask, jag hade gått ner så mycket i vikt. När jag tog av mig masken blev några väldigt överraskade; några drev med mig för att jag hade magrat så mycket medan andra visade hänsyn. Dom sa att killen på fängelsetidningen hade berättat för alla att jag var död. När jag fick syn på honom gav han mig en hastig blick och vände sig sedan bort.

Den döde hade uppstått igen. 

Spoon Jackson
Poet och konstnär som avtjänar ett livstidsstraff i Kalifornien, USA.

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter