GLOBAL GRANSKAR

De dödas plats i människans liv

Människor tänder ljus och ber böner vid en familjegrav på en kyrkogård i Karachi, Pakistan i samband med Shab-e-Barat, fredagen den 13 juni 2014, 2014. Muslimer över hela landet helgar den heliga Shab-e- Barat, lyckans natt, och samlas vid moskéer, erbjuder nattlånga speciella böner och besöker gravar med sina nära och kära, där de söker Allahs välsignelser för de avlidna själarna. Foto: TT/AP Photo/Shakil Adil

GLOBAL GRANSKAR

Dela på facebook
Dela på twitter

De dödas plats i människans liv

Mtoto (”barn” på swahili) var bara tre år när han dog och begravdes i sitt hem i vad som i dag är sydöstra Kenya. De arkeologiska fynden visar på nya uppgifter gällande stenåldersmänniskans förhållande till döden – och visar på att människans syn på den sista vilan genomgick förändringar samtidigt som hennes teknologiska utveckling och syn på sin omvärld förändrades.

Av Klas Lundström

ARKEOLOGI | Den första delen i den amerikansk-brittiske poeten T S Eliots epos ”Det öde landet” handlar om ”begravningen av de döda”:

”Vintern höll oss varma, täckte
Jorden i glömskande snö, gödde
Ett litet liv med torkade knölar.”

När det gäller människans vetskap om uråldriga begravningstraditioner har nya arkeologiska fynd säkrats i grottan Panga ya Saida i sydöstra Kenya, en dryg mil från Indiska oceanen.

Fyndet gäller en cirka 78 000 år gammal begravningsplats för ett litet barn i en grotta, vilket gör graven till den äldsta hittills påträffade i Afrika av ett fransk-spansk-tyskt forskarlag som publicerat sina fynd i Nature.

Mänsklighetens vagga

Att begravningsfyndet säkrats i just östra Afrika är ingen slump. Den här delen av världen lyfts ofta fram som mänsklighetens vagga.

Begravningen ägde rum i den moderna människans linda och i samma tidsrum som de äldsta påträffade mänskliga uttrycken för teknologi och social organisering.

Längre söderut, längs med Malawisjön, har forskare dessutom nyligen säkrat och publicerat fynd av mänsklig landskapsorganisering, främst med hjälp av planterade eldar.

”Mtotos” sista vila

Så vad kan världens äldsta påträffade begravningsplats säga dagens moderna människa? Det begravda barnet uppskattas ha varit tre år när döden inträffade och har fått namnet Mtoto (”barn” på swahili).

Mtoto lades till sin sista vila i fosterställning i vad som tyder på en dåtida vördnadsfull syn på döden, menar det fransk-spansk-tyska forskarlaget.

Bland annat konstaterar de att barnet begravdes i en bekväm position och kroppen inlindad. Barnets huvud låg på en kudde av nedbrytbart material, troligen blad och kvistar.

Andra afrikanska begravningsplatser – bland annat en 74 000 år gammal gravplats i Sydafrika – visar på en tradition av symboliskt betydelsefulla gravplatser, åtminstone för barn:

– När vi börjar se beteenden där det finns ett verkligt intresse för de döda och då de överskrider den tid och investering av resurser som behövs av praktiska skäl, det är då vi börjar skönja det symboliska sinnet, säger professor María Martinón-Torres, chef vid spanska forskningscentret Cenieh och en av rapportförfattarna, i ett pressmeddelande.

Människan och döden

Människans begravningstraditioner löper hand i hand med hennes sociala utveckling och organisation, hennes symboliska beteenden och bruk av landskap.

Begravningsplatsen var med andra ord, redan för 78 000 år sedan, inte endast en plats för hedrande av bortgångna närstående – utan även ett medvetet eller omedvetet minnesmärke inför efterkommande generationer om stenåldersmänniskans utvecklade självinsikt och medlidande för sina nästa.

Louise Humphrey, arkeolog vid Centre for Human Evolution Research vid Londons naturhistoriska museum, understryker att döden är ett område där ett samhälle eller – som för 78 000 år sedan – en stam bestämmer sig för ”en gemensam uppsättning övertygelser”:

– Det är naturligtvis inte klart om så är fallet, för vi vet inte vem som deltog i begravning, om det var en enskild sörjande förälders handling eller en händelse för det större samhället, säger Humphrey, som själv inte medverkande i forskningsprojektet, till Smithsonian Magazine.

Klart är ändå att Mtoto miste livet i en tid då hans omgivning åtnjöt alltmer sofistikerade lösningar på exempelvis landskapshushållning, kulturuttryck och matinsamling.

Framtida upptäckter i Afrika och andra hörn av världen lär därför fortsätta att kasta ljus på den mänskliga utvecklingen, av hennes beteenden, symboliska riter och syn på döden.

”De döda förblir levande”

Vad som gör fyndet i Kenya särskilt intressant – och någorlunda förbryllande för forskare – är att Mtoto begravdes hemma, något som säkrade fynd av hemredskap tyder på. Måhända en insikt om att livet aldrig kunde springa ifrån döden.

Eller som T S Eliot skriver i ”Det öde landet”:

”Han som levde är nu död,
Vi som levde är nu döende.”

María Martinón-Torres är inne på samma spår och menar att de efterlevandes hantering och omsorg för Mtoto tyder på en särskild relation mellan de levande och de döda:

– Fastän människor har dött förblir de någon för de levande, säger Martinón-Torres till Smithsonian Magazine.

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter