GLOBAL GRANSKAR: Haiti fÄr aldrig resa sig

Skuldens pris

Demonstranter i Port-au-Prince i Haiti till stöd  för presidentkandidaten Jean-Bertrand Aristide i december 1990. Kort dÀrefter valdes befrielseteologen och prÀsten Aristide pÄ ett starkt mandat om 67 procent till president. Han hann regera i nio mÄnader innan han störtades frÄn posten. Foto: AP Photo/Scott Applewhite

GLOBAL GRANSKAR: Haiti fÄr aldrig resa sig

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter

Skuldens pris

Den 7 juli mördades Haitis president Jovenel Moïse i sitt sovrum. Snart greps en hord av misstÀnkta som visade sig vara alltifrÄn exilhaitier, personer ur Haitis oligarki samt legosoldater frÄn Colombia, rekryterade av en sÀkerhetsfirma i Florida med ett skamfilat och politiskt drivet förflutet. 

Varför MoĂŻse mördades vet vi Ă€nnu inte, dĂ€remot Ă€r störtandet av Ă€nnu en presidents det senaste kvittot pĂ„ att omvĂ€rlden Ă€nnu inte Ă€r redo att lĂ€mna Haiti Ă„t sitt eget öde – och val. 

Trots att det var över 70 Ă„r sedan Haiti betalade sin sista skuldrevers till Frankrike för ”utebliven inkomst” – och 200 Ă„r sedan landets slavuppror förvandlade ”Antillernas pĂ€rla” till en historisk sjĂ€lvstĂ€ndig stat.

Av Klas Lundström

HAITI Del 2 Haiti vann sjÀlvstÀndighet den 1 januari 1804 till följd av en historisk slavresning mot den franska kolonialmakten. En resning som det moderna Haiti alltjÀmt betalar ett högt pris för. 

”FĂ„ hĂ€ndelser i modern historia har hotat den dominanta ordningen mer Ă€n Haitis sjĂ€lvstĂ€ndighet”, skriver Peter Hallward i essĂ€n ”Option Zero in Haiti”, publicerad i kölvattnet av statskuppen 2004 i New Left Review.

I det korta perspektivet förlorade inte bara slavar sina bojor och tvÄngsarbeten, plantagearbetare och vÀntande europeiska marknader miste kostnadseffektiva industrier och bestÀmmanderÀtt över naturresurser som kungariken och samhÀllen sedan kolonialismens etablering tog för givna. 

I det lĂ€ngre perspektivet blev Haitis frihet och frihetskĂ€mparnas organisering och beslutsamhet en inspiration för afrikanska och latinamerikanska frihetskĂ€mpar, samtidigt som förlusten av Haiti förblev en ömmande sten i Europas sko – och ett förnedrande nederlag för Frankrike.

”VĂ€rldens frĂ€msta koloni”

NĂ€r frihetskriget bröt ut 1791 var Haiti vĂ€rldens ekonomiskt mest gynnsamma koloni. Men i egenskap av sjĂ€lvstĂ€ndig stat pressade den franska staten till sig en uppgörelse med den haitiska statsapparaten 1825, i vilken den nyligen sjĂ€lvstĂ€ndiga nationen tvingades kompensera franska slavĂ€gare och företagares ”uteblivna inkomster” och ”förlorade egendom”. Det vill sĂ€ga plantager och slavar. 

”Ingen annan enskild faktor har spelat en sĂ„ stor roll i etableringen av Haiti som ett systematiskt skuldsatt land”, skriver Peter Hallward.

Snart var ”Antillernas pĂ€rla” tvingat pĂ„ knĂ€. Nersparkat av skulder som den sjĂ€lvstĂ€ndiga önationen omöjligen kunde betala, trots enorma naturrikedomar. 

Lösningen blev att lÄna för att kunna betala den enorma skulden som under stora delar av 1800-talet Ät upp 80 procent av den Ärliga budgeten. 

Presidentmord och ”banankrig”

Det hjÀlpte inte heller att amerikanska styrkor invaderade Haiti 1915 i kölvattnet av mordet pÄ president Vilbrun Guillaume Sam pÄ öppen gata. Guillaume Sam hade gÄtt hÄrt fram mot ett socialt uppror med avrÀttningar av över hundra upprorsmakare i en social revolt, kritisk mot presidentens omfamning av amerikanska intressen, sÀrskilt United Fruit Company, numera Chiquita. 

Mordet blev startskottet pĂ„ en nĂ€ra 20 Ă„r amerikansk ockupation av Haiti, mitt under det sĂ„ kallade ”Banankriget” – dĂ€r USA planterade trupper, amerikanskvĂ€nliga samhĂ€llseliter och inflytelserika bolag i Dominikanska republiken, Kuba och stora delar av Centralamerika. 

”Jag hjĂ€lpte till att göra Haiti och Kuba till en anstĂ€ndig plats för National City Bank-pojkarna att samla in intĂ€kter i. Jag hjĂ€lpte till att vĂ„ldta ett halvt dussin centralamerikanska republiker till förmĂ„n för Wall Street”, skrev Smedley Butler, som tjĂ€nstgjorde för USA:s marinkĂ„rs andra marinregement under ”Banankriget” och som senare gjorde upp med sina krigsinsatser i memoarerna ”War is a Racket”. 

”Doc”-epok under kallt krig

NĂ€r den amerikanska marinen slutligen avseglade frĂ„n Haiti blev landets USA-konstruerade armĂ© den karibiska önationens dominanta maktfaktor och den som, enligt Peter Hallward, ”höll befolkning och politiker i schack”. 

Ur detta klimat av rĂ€dsla och vapenmakt skred snart François ”Papa Doc” Duvalier till verket och grep makten tack vare en sofistikerad privatmilis bestĂ„ende av 10 000 man. 

”Papa Doc” var en utprĂ€glad och ogenerad antikommunist i tider av kallt krig och pĂ„ en febrig karibisk arena dĂ€r Fidel Castros revolution hade störtat den USA-stödda regimen pĂ„ Kuba och dĂ€r vĂ€nsterpolitikern Michael Manley experimenterade med demokratisk socialism pĂ„ ett Jamaica som bĂ„de innan och efterĂ„t dominerats av organiserad brottslighet, oligarkistyre och amerikanska intressen. 

”Papa Doc” dog 1971 efter Ă„r av vĂ€sterlĂ€ndskt stöd för sin brutala politik som lĂ€mnade tusentals döda och försvunna. FĂ„ politiska potentater fann nĂ„gon anledning att ingripa och ”civilisera” nĂ„gon utveckling nĂ€r sonen Jean-Claude ”Baby Doc” Duvalier plockade upp sin fars fallna mantel och utropades till livslĂ„ng president. 

TvÀrtom ökade hans tilltrÀde USA:s och vÀstvÀrldens entusiasm för Haitis politiska samhÀllsskick och landets oligarki, knuten kring historiskt förmÄnliga exportgrödor, statliga kontrakt och organiserad brottslighet.

Nystart med historisk demokrati

Det var denna korrupta och ekonomiskt gynnsamma intressesfÀr som Haitis första lagligt och demokratiskt valde president Jean-Bertrand Aristide utmanade och i viss mÄn försvagade. 

1991 tilltrĂ€dde befrielseteologen och prĂ€sten Aristide pĂ„ ett starkt mandat – 67 procent. Av sina anhĂ€ngare framhĂ„lls han ocksĂ„ som arkitekten bakom framgĂ„ngsrika lĂ€s- och skrivkampanjer för Haitis mĂ„nga analfabeter, utbildnings- och hĂ€lsoinsatser, stĂ€rkta demokratiska institut och för avvĂ€pningar av privatmiliser och dödsskvadroner, dĂ€ribland ”Doc”-klanens egna ”Tonton Macoute”. 

Men fastĂ€n Aristides mandat Ă„tnjöt demokratisk legitimitet var hans mandat svagt nĂ€r det gĂ€llde sĂ„rbarhet gentemot Haitis verkliga maktfaktor: oligarkin. Aristide talade öppet om ”omfördelningar av rikedomar”, om jordreformer och oberoende utredningar av utomrĂ€ttsliga avrĂ€ttningar under ”Doc”-klanens tid vid den absoluta makten. 

Statskupp 1991

I praktiken hann han inte lĂ€ngre Ă€n att myggspreja Haitis statliga institutioner mot korruptionsepidemier – nĂ„got hĂ„llbart vaccin mot dess kallbrand var det aldrig frĂ„ga om innan kuppen i september 1991 var ett faktum – sju mĂ„nader efter tilltrĂ€det som president. 

Brutaliteten var tillbaka, liksom militĂ€rdiktaturen. Tusentals anhĂ€ngare till Aristide och hans socialdemokratiska ”Lavalas-rörelse” dödades. Demokratiaktivister och civila mördades av CIA-utbildade militĂ€rförband. Men den hĂ€r gĂ„ngen fick förtrycket konsekvenser: vĂ€rlden Ă„lade ekonomiska embargon pĂ„ Haiti, embargon som redan socialt, ekonomiskt och politiskt utblottade haitier fick betala priset för. Tusentals flydde landet.

Jean-Bertrand Aristide Äterinstallerade som Haitis president 1994 med USA-presidenten Bill Clintons politiska skydd. En handling inte lika mycket bottnad i amerikansk solidaritet med Aristide som av en politisk verklighet dÀr Clintonadministrationen mottog folkets dom efter USA:s misslyckade intervention i Somalia samtidigt som hundratusentals haitier-amerikaner tog till gatorna i New York med krav pÄ Aristides Äterinstallation. 

IMF gör entré

Jean-Bertrand Aristide Äterkom emellertid Àn mer bakbunden, med mindre möjlighet till politiska manövrar och med löften om att benÄda samma kuppmakare som hade störtat honom tre Är tidigare och som hade gruslagt de flesta politiska framgÄngar som hans sju mÄnader lÄnga presidentskap hade banat vÀg för. 

I mars 1995 vÀnde sig Aristide till Internationella valutafonden (IMF) med Haitis mössa i hand och sÀkrade ett lÄn pÄ motsvarande 500 miljoner kronor. 

Nöden var stor. Handelsembargot hade grÀvt stora hÄl i samhÀllskroppen och efter att 1996 ha förlorat valet sÄg Aristide frÄn oppositionens bÀnkrad hur IMF:s nödlÄnskriterier ocksÄ började ta ut sin rÀtt. 

En bakvÀnd verklighet introducerades dÀr det lÀnge rissjÀlvförsörjande Haiti nu blev importör av subventionerat amerikanskt ris medan den egna risproduktionen fallerade. Jobb försvann, likasÄ invÄnare som emigrerade en masse till följd av arbetslöshet eller löner som inte gick att leva pÄ. 

IMF-lĂ„net följdes snart upp av andra lĂ„nekaruseller och snart var Haitis ekonomi beroende av bistĂ„nd för att ha rĂ„d att betala tillbaka sina lĂ„n. DĂ€rför var det kanske inte sĂ„ konstigt att Jean-Bertrand Aristides andra presidentperiod – som gick av stapeln 2001 – utgick frĂ„n en mer aggressiv retorik knuten kring omvĂ€rldens plundring av Haitis naturresurser och vinningar pĂ„ landets bistĂ„ndsberoende. 

Miljardekot frÄn det förflutna

I USA hade en nyrik haitisk minoritet etablerat sig och planterat politiska kontakter i republikanska och demokratiska led samt i latinamerikanska sfÀrer. USA:s president George W Bush stöttade Aristides politiska motstÄndare och avfÀrdade hans valseger och anvÀnde den som ursÀkt för ett handelsembargo mot landets nytilltrÀdda regering. 

I behov av pengar och snabba politiska segrar inför ”Lavalas”-rörelsen stack Aristide handen i den haitisiska jorden och kĂ€nde historiens eko skĂ€lva. 

Haiti hade betalat sin sista skuldrevers till Frankrike 1947, inalles hade 90 miljoner franc i 1825 Ärs penningvÀrde. Betalning av före detta slavar och förtryckta till forna slavÀgare och förtryckare. 

I april 2003 enade Aristide sina sympatisörer kring ett lika historiskt krav – Frankrike borde Ă„terbetala de 90 miljoner franc som Haiti tvingades betala mellan 1825 och 1947. Enligt Aristides utrĂ€kningar handlade det om motsvarande 200 miljarder kronor. 

Kravet förlöjligades av mĂ„nga, dĂ€ribland den franske presidenten Jacques Chirac som Ă€ven hotade den haitiska regeringen att vara ”försiktiga med hur deras regim agerar och styrs”. Chirac syftade pĂ„ hur instabilt lĂ€get var i Haiti. Aristides administration gick hĂ„rt Ă„t kriminella gĂ€ng som tidigare varit lojala ”Lavalas”-rörelsen men som nu arbetat upp egna minikungariken i den alltmer laglösa önationen. 

”Ordningen Ă„terstĂ€lls”

Det brutala mordet pĂ„ en av dessa minikungar – Amiot MĂ©tayer – bidrog till en vĂ€pnad resning signerad av rebellgruppen Front pour la libĂ©ration et la reconstruction nationales (”Fronten för nationell befrielse och uppbyggande”), tidigare ökĂ€nd som ”kannibalarmĂ©n”. Rebellerna intog snabbt en rad stĂ€der och stĂ€llde snart det internationella vĂ€rldssamfundet inför ett ödesval.

Statskuppen och invasionen 2004 bar FN:s sÀkerhetsrÄds stöd och genomfördes av synkade amerikanska marinsoldater, franska legionÀrer och kanadensiska trupper och dess arv försvarades sedan av en illa penslad FN-flagga. 

Den lagligt valde presidenten Jean-Bertrand Aristide som under vapenhot flögs ut ur landet och ersattes av Boniface Alexandre, dÄ tjÀnstgörande som domare i Högsta domstolen. Hans första insats som interimspresident var att begÀra fredsbevarande FN-styrkor. 

– Jag Ă€r övertygad om att skadestĂ„ndskravet gentemot Frankrike var en viktig anledning till kuppen 2004, sĂ€ger Peter Hallward till Tidningen Global. 

”Svarta inkapabla att styra”

I global press – sĂ€rskilt i franska LibĂ©ration och amerikanska The New York Times – beskrevs invasionen som ett praktexempel pĂ„ nĂ€r civiliserade nationer agerar för att bistĂ„ lĂ€nder i tredje vĂ€rlden och i Washington och Paris gick telefonerna varma nĂ€r presidenterna George W Bush och Jacques Chirac överöste varandra med gratulationer. 

Gratulationer för vadÄ? Troligen för att en potentiell regional brÄkstake var ur vÀgen och ersatt av en mer vÀstvÀnlig haitisk president. Men bortom storpolitikens rum rann blodet pÄ gatorna. 

Liksom efter kuppen 1991 hĂ€rjade privatmiliser, varav mĂ„nga med den haitiska oligarkins goda minne, genom ”Lavalas”-rörelsens starkaste fĂ€sten. Tusentals mĂ€nniskor miste livet och den enda rörelse som i modern tid samlat en majoritet bakom sig har Ă€nnu inte plockat upp skĂ€rvorna efter kuppens följder 2004.

Peter Hallward understryker Ă€ven vikten av det massmediala narrativets ”afrikanisering” av Haiti i sin essĂ€ ”Option Zero in Haiti”:

”Störtandet av Aristide har ofta beskrivits som Ă€nnu en demonstration av det mest genomgĂ„ende temat nĂ€r det gĂ€ller vĂ€sterlandets kommentar av ön: att fattiga svarta mĂ€nniskor förblir inkapabla till sjĂ€lvstyre”, skrev Peter Hallward. 

*

LĂ€s Ă€ven Del 1: Ett tidlöst skott i Karibien. Del 3 i artikelserien ”Haiti fĂ„r aldrig resa sig” – ”Presidentmordet med lĂ„nga fingrar” – i kommande nummer.

Relaterade artiklar:

Dela pÄ facebook
Dela pÄ twitter