Alla har sett det komma. Endast naiva godhetsknarkare kan ha missat vad som är på gång. Byggnaderna där de predikar kommer ta över stad efter stad, stadsdel efter stadsdel. Och de nöjer sig inte med det. Redan nu planerar de för högtalare där de ska kunna deklarera sitt herravälde över staden, regionen och ja, till och med landet. Högtalare där de ska predika sina för oss främmande och auktoritära idéer. Och tro inte för en sekund att det kommer begränsas till något enstaka tillfälle eller ställe. Nej, innan vi hinner blinka kommer det att handla om, inte enstaka eller ens tiotal utan, hundratals. De kommer på många ställen helt att ta över och förändra stadsbilden.

Liknelser har gjorts med glassbilen och dess signal. En signal som du knappt kan undvika i någon bebyggd del av landet. Signalen som predikar konsumtionen av en annan djurarts bröstmjölk i fryst form. Något som historiskt är helt främmande för den svenska kulturen.

Andra har liknat det vid kyrkklockorna. Men kyrkklockorna sprider ju bara information om att det är dags för samling och bön inom den religion som public service trycker in i våra hem, som våra ledigheter och högtider styrs av och som de flesta tvingas ta del av i skolan. Nog är det något annat?
Frälsningsarmén, som i över hundra år har stått på svenska gator och torg och predikat sin tro i sina sånger, har också lyfts fram som en liknelse, liksom Hare Krishnas tåg. Vi som växt upp i Stockholm och har en del år på nacken har också dag in och dag ut hört Marias orgel på Sergels torg och hennes predikande om vad som skulle hända med oss som inte gick i guds ledband.

Religiös propaganda i det offentliga rummet är helt främmande för vår kultur, men de flesta av oss har ändå sett den som mer pittoresk än skrämmande. Och ingen har heller mig veterligen kommit på tanken att förbjuda den.

Men närmast det vi står inför kommer nog ändå spridandet av den heliga tillväxtismen. Den religion som överallt i det offentliga rummet trycker på oss budskapet att endast konsumtion kan göra oss lyckliga.

Jag vill dock påstå att inget av det går att jämföra med det vi är på väg mot nu. Inget av det går att jämföra med de valstugor som de politiska partierna snart kommer sätta upp. De högtalare som de kommer att skrika ut sina auktoritära idéer i. Deras affischer i det offentliga rummet om hårdare tag och med rasistiska budskap kommer bli omöjliga att komma undan. Inget av det ovanstående för på samma aggressiva sätt ut sin idé om det rättfärdiga samhället.

Vi behöver inte kyrkklockor, vi behöver absolut inte glassbilen, vi behöver inte valstugor och torgmötespredikningar, vi behöver varken Hare Krishnas eller Frälsningsarméns sång, ja, vi i Stockholm har till och med nu i många år klarat oss utan Marias orgel.
Mycket skulle utifrån min synvinkel till och med vara bättre om vi slapp det.

Som ateist är jag förstås också övertygad om att vi klarar oss utmärkt utan både böneutrop och islamiska skolor. Men det vi inte klarar oss utan är tolerans, tolerans för oliktänkande, tolerans för andra seder. Ja, till och med tolerans för sådant som vi har svårt att förstå oss på och som därför kanske skrämmer oss.

Och det som verkligen kommer skada oss och det samhälle vi lever i är en valrörelse där politiker och andra tar varje chans till billiga flörtar med de rädda, med de främlingsfientliga, med rasisterna, med SD och deras väljare.
Det klarar vi inte mycket mer av. Det är det som hotar oss, inte ett treminuters böneutrop i veckan i Växjö.