DEBATT. Jag ger mig ut och paddlar för att naturens mäktiga tystnad ska omsluta mig och skingra dimmorna som sveper in i vårt politiska folkhem. Dagligen träffar jag unga som är på gränsen att brista av oro och rädsla. Unga som utsatts för tortyr, som inte blir trodda. Unga med kraftig PTS, som upplevt krigsfasor, men som inte ges uppehållstillstånd. Unga som blivit döpta men som varken tillåts tillhöra kristendomen eller islam av Migrationsverket. Jag får ta del av hedersvåldsproblematik och berättelser om bacha bazi (dans och sexuellt utnyttjande av unga pojkar).

Våldet i Afghanistan trappas upp. Allt mer våld riktas mot civilbefolkningen och mot platser där människor ur folkgruppen hazare rör sig. Det har också kommit uppgifter om att talibanerna erbjudits att bli erkända som parti och att kända terrorledare frigivits.

Denna fredag, liksom i snart 40 veckor, har vi tågat till Migrationsverket och överlämnat en budkavle med fakta om säkerhetsläget i Afghanistan. Med på marschen är en gammal kvinna från Afghanistan, halvt förlamad i rullstol, vars dotter kämpar för hennes rätt till att få stanna. Vi kämpar, skriker och gråter. För vi har sett in i ögonen på de som flytt. Vi lyssnar med både hjärna och hjärta. Vi förstår.

Hemma efter den magiska paddlingen river verkligheten tag i mig. Jag ser på Aktuellt. Stefan Löfven lovar hårdare tag och säger att vi går tillbaka till ”traditionell socialdemokratisk politik”. Traditionell socialdemokratisk politik? 2015 – att ställa upp för människor på flykt, och idag – 2018 – att skydda landet.

När så Stefan Löfven säger att målet är att kraftigt minska antalet asylsökande och kallar det för traditionellt socialdemokratiskt, så bör det ses och förstås i en historik kontext. Grundtanken i det svenska folkhemmet var att Sverige skulle vara ett hem för alla, där staten ansvarade för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet. Men låt oss blicka tillbaka i historien:

Fram till 1950-talet utförde Statens institut för rasbiologi skallmätningar av samer. Under 42 år och åtta socialdemokratiskt ledda regeringar mellan 1934 fram till det borgerliga maktskiftet 1976 så steriliserade samma instititut cirka 63 000 människor. Fram till långt in på 1960-talet hade romer varken rätt till sjukvård.

Jag lyfter lite på den tunga stenen som Löfven placerat i mitt hjärta och ser hur en ny politisk karta ritas upp med Miljöpartiet, Centern, Vänstern, och om möjligt uppstickaren Fi, på ena sidan och Socialdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna på den andra, i ren sverigedemokratisk anda. Eller var det kanske folkhemsbyggaranda? Inför förra valet talades det om risken med att SD och S hade så lika namn så att de kunde förväxlas. Nu är det snart politiken som är så lik så att det är svårt att se skillnad.

Det är dags att ta hand om alla medborgare i landet. Först då kan tanken om ett folkhemsbygge bli på riktigt. Ett äkta folkhem.