Ett vanligt uttryckt jämställdhetsmål är att män och kvinnor ska dela lika på det obetalda arbetet i hemmet, och således också ges lika tillgång på arbetsmarknaden och lika ekonomiska möjligheter. Med basinkomst, menar feministiska basinkomstskeptiker och -motståndare, skulle incitamentet för kvinnor att stanna i hemmen och överge arbetsmarknaden öka, vilket skulle gå emot den feministiska strävan mot jämställd arbetsfördelning och leda till ett cementerande av stereotypa könsroller.

Men, protesterar feministiska förespråkare av basinkomst, vi kan inte formulera denna strävan som att det obetalda arbetet, det ”värdelösa”, ska fördelas bättre mellan könen, eftersom det i sig reproducerar nedvärderandet av så kallat ”kvinnogöra”. Trots att det omvårdande arbete främst kvinnor utför är fullständigt avgörande för människans överlevnad räknas det varken med i BNP eller ses som lika mycket värt som lönearbete, inte ens av jämställdhetsivrare.

Motviljan mot att kvinnor skulle arbeta i hemmen kan inte ha att göra med just hemsfären i sig; när någon entreprenörstyp som har ett mer eller mindre flådigt jobb uttrycker att ”det är så himla bra med mitt jobb för jag kan arbeta hemifrån” är det odelat ansett som något positivt. Plötsligt är hemmet inget problem alls. Det har att göra med pengar. Det är just det obetalda som är den springande punkten – men skulle det då vara ett jämställdhetsproblem om kvinnor stannade hemma i högre grad än män om de kompenserades ekonomiskt för det, exempelvis i form av en basinkomst?

Möjligen. Men basinkomst kan inte ses som ett vårdnadsbidrag, och ska inte villkoras av att något hushållsarbete utförs överhuvudtaget. Däremot skulle basinkomst innebära en större frihet och autonomi gentemot såväl arbetsmarknad som partner, vilket i sin tur innebär bättre utgångspunkt för förhandling om arbetstider, fördelning av lönearbete och arbete inom hushållet, av utbildning och fritid.

Basinkomst skulle inte innebära något magiskt trollspö som löser alla problem med jämställdhet, absolut inte. Men. Basinkomst förser människor med förhandlingsmakt, både i förhållande till partners och arbetsgivare. För vissa innebär det möjligheten att kunna vara hemma med barnen för att det faktiskt också är värt någonting, och för de mest utsatta kvinnorna kan det innebära makten att kunna lämna ett nedbrytande förhållande eller undvika farliga beroendesituationer.

Och det är här feministiskt motstånd mot basinkomst blir tydligt medelklassigt. När det anses viktigare med statistiskt jämn fördelning av arbetsuppgifter – där den traditionellt manliga sfären anses bättre än den kvinnliga dessutom – än att ge kvinnor en verklig materiell makt att vara självständiga och oberoende.

Är basinkomst feministiskt? Jag tycker ju det, alltså. För mig spelar det inte någon roll om vissa kvinnor med basinkomst skulle välja att vara hemma hela livet och reproducera alla könsroller i världen, om det ändå hjälper de mest utsatta att kunna komma ur eller undvika destruktiva livssituationer.