EU/USA Rubrikerna de senaste veckorna talar sitt tydliga språk. USA:s president har backat ur stormakternas kärnenergiavtal med Iran, officiellt flyttat USA:s Israelambassad till Jerusalem och fortsatt att mullra fram hot om höjda tullar och handelshinder. Det är tydligt att Trump inte är intresserad av de argument som europeiska ledare – som åkt skytteltrafik till Washington DC – försökt viska i hans öra.

”Med sådana vänner, vem behöver fiender”, twittrade EU:s permanente rådsordförande Donald Tusk i veckan.

Skakar Europa

Fägersten säger att Donald Trump är den förste president som inte är intresserad av att upprätthålla eller leda den så kallade liberala världsordning som USA och dess allierade skapade efter 1900-talets världskrig. Den bygger på samarbeten, förhandlingar och respekt för demokrati.

– Trump står för en annan slags ordning som är mer stormakts- och konfliktorienterad, säger Fägersten.

Situationen får stora konsekvenser i ett EU som redan är splittrat och försvagat av flyktingkriser, brexit och starka nationalistiska rörelser. EU är byggt för att vara effektivt i just den liberala världsordningen och fungerar sämre i en värld av hård maktpolitik.

– Ett alternativ är att EU blir mer av en maktspelare som ägnar sig åt militär rustning och hårda utspel. Men en sådan utveckling skulle det vara svårt att få stöd för i alla medlemsländer.

Spelar ut

De senaste decenniernas transatlantiska relation har byggt på att USA skyddat Europa med soldater och kärnvapen samt stödet från Marshallhjälpen efter andra världskriget. Europa å sin sida har fungerat som en krockkudde mot först Sovjetunionen och sedan Ryssland. Och man har varit lojal med stormakten USA.

Nu verkar Vita huset måttligt oroat över vad som sker i Ryssland och inte särskilt intresserat av europeiska samarbeten. Och Trump har uttalat stöd för högerpopulistiska rörelser och brexit.

– Han tror uppenbarligen att han kan vinna på att spela ut aktörer mot varandra i stället för att värna stabilitet och samarbete. Det ser ut som att Trump hellre vill förhandla med enskilda aktörer än främja EU:s gemenskap, han försöker vinna fördelar genom att spela ut EU:s länder mot varandra, säger Frida Stranne, USA-forskare vid Högskolan i Halmstad och Uppsala universitet.

På egna ben?

För Europa skapar situationen något av en existentiell kris: Ska man närma sig USA ytterligare eller bli mer oberoende? Björn Fägersten gör en historisk parallell till Suezkrisen 1956, då Storbritannien och Frankrike gick in i Egypten som höll på att nationalisera Suezkanalen, tidigare under franskbrittisk kontroll. Men Paris och London hade inte säkrat stöd från USA och tvingades avbryta angreppet.

– De båda länderna drog olika slutsatser. Storbritannien konstaterade att man inte ska agera oberoende av USA igen, medan Frankrike sade att man ska bli mer självständigt, säger Fägersten.

Diskussionen är i hög grad aktuell i dag, men situationen är än mer komplex eftersom Europa är beroende av USA både militärt och finansiellt. Lägg därtill att de så kallade neokonservativa krafterna är på frammarsch i USA, bland annat i form av Trumps nytillträdde nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton och utrikesminister Mike Pompeo.

– De neokonservativa profiterar alltid på osäkra lägen. Då kan de hävda sin världsbild som går ut på att USA ska dominera världen, inte göra eftergifter och visa sig berett att använda våld i kampen för liberala ekonomier och marknadsvärden, säger Stranne.

– Många av dess anhängare tyckte att George W Bush var för vek under Irakkriget, att man borde ha gått in i Iran redan 2003.

Gemensam linje

Det osäkra läget gör att krafter som tidigare känt sig hotade av Väst anar morgonluft. Bland dessa finns Ryssland, olika antiliberala grupper och möjligen Kina.

– För EU:s del blir det viktigt att hitta en gemensam policy. Men tyvärr finns många krafter som motverkar det i dagsläget, säger Stranne.