<strong>Atombomber, kungabesök och kallt krig</strong>

Namnet härrör från grekiskans ”árktos” som betyder björn. Men det har inte lika mycket att göra med den arktiska isbjörnen som med stjärnbilden Stora Björnen. Planetens nordligaste region har två miljoner invånare, merparten aleuter, inuiter och samer, i danska Grönland, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och amerikanska Alaska.

Spelet om Arktis började på allvar i början av 1900-talet när USA erkände Danmarks anspråk på Grönland som sedermera godkändes av internationell domstol 1933. Vid det laget hade Kanada och Sovjetunionen flyttat fram sina positioner och befolkat otillgängliga delar i norra Arktis. Under Kalla kriget blev geografiska landvinningar högsta politiska mode och Arktisregionen skådeplats för alltifrån kärnvapentest, kungliga besök och spionage.

Kalla krigets slut medförde geopolitiskt töväder. Ryssland var med i bildandet av Arktiska rådet 1996 och samarbetade med västvärlden i forskningsprojekt. Men på senare år, när Arktis återigen blivit en geopolitisk krutdurk, har allt fler dörrar stängts för transnationella samarbeten och konflikter om enskilda landremsor och havsbottnar blossat upp på nytt.

<strong>Nordvästpassagen – den nya sidenvägen?</strong>

Men trots att den politiska, ekonomiska och militära verkligheten skiljer sig talas det ändå om ett nytt kallt krig norr om Polcirkeln:

– Arktis är en nyckelstrategisk region, sa försvarsminister James Mattis förra året och framhöll klimatförändringarnas betydelse – för USAs militär.

Men USA är inte ensamma om att cementera sin militära närvaro i Arktis: Nato, Finland och Sverige har med en serie storskaliga militärövningar (som Arctic Challenge Excercise 2015 och 2017 och Cold Response 2012, 2014 och 2016) signalerat för omvärlden att regionen är av såväl politisk som militär betydelse. Ryssland har inte varit sämre och även bjudit in Kina till gemensamma övningar. Kina kallar sig även numera en ”när-arktisk stat”:

­”Kina vill ta del av [Arktis] ekonomiska fördelar, vilket är bakgrunden till deras engagemang även om de inte besitter någon geografisk legitimitet eller att det verkar logiskt att de föreställer sig vara en regional aktör”, menar Zhang Zhixing, ostasienanalytiker vid tankesmedjan Stratfor.

Nordvästpassagen ses till och med som en modern ”polarsidenväg”. Vilket de inte är ensamma om att göra. Sommaren 2017 korsade ett ryskt fartyg passagen utan isbrytareskort för första gången, och med mindre is att tampas med har locket lyfts av till planetens största brunn av ännu oexploaterade naturresurser som fossila bränslen, skogsmarker, fisk och sötvatten. Något som väcker oro:

”Till skillnad från sin södra motsvarighet Antarktis har Arktis begränsat miljöskydd”, påminner Anthony Swaminathan, redaktör för Berkeley Political Review, mycket tack vare ett tandlöst arktiskt råd.

<strong>Klimatet och ursprungsfolken – de stora förlorarna</strong>

Arktiska rådets syfte är dock att skydda regionens djurhabitat, ekologi och ursprungsfolk. Men samarbetsorganet har genom åren fått kritik för sin oförmåga att hindra mäktiga gruv- och oljebolags intåg i regionen trots att rådet 2013 antog en plan för att hantera oljeolyckor. En plan som Greenpeace kallade otillräcklig:

”Planen lider av en total avsaknad av konkreta åtgärder för att förebygga en oljeolycka. Den säger inte heller något om vem som ska stå för saneringskostnaderna för en olycka eller ge ekonomisk kompensation åt de drabbade vid en oljekatastrof”, ansåg Therese Johansson, organisationens Arktisexpert.

På senare år har den globala miljörörelsen tagit till allt mer spektakulära metoder för att kasta ljus på Arktis fossila guldrusch, och Greenpeace har utfört aktioner mot alltifrån nederländska Shell, ryska Gazprom och norska Statoil. Kritiker till de ekonomiska och militära etableringarna sätter fingret på regionala stormakters försäkring om fortsatt tillgång till billiga, fossildrivna energikällor samtidigt som de via globala klimatöverenskommelser lovat lägga grunden för en hållbar klimatpolitik.

”Vår nuvarande ekonomiska situation ger oss inget annat alternativ”, sa Vittus Quajaukitsoq, administrerande närings- och handelsminister för danska Grönland, till Quartz med anledning av det autonoma styrets uppmuntran till olje- och uranprospektering. En utveckling i strid med Danmarks klimatåtaganden via Parisavtalet 2015. Ett avtal som den autonoma regeringen yppat önskemål om att få strykas ifrån med hänvisning till Grönlands haltande ekonomi.

<strong>En energirevolution i sikte?</strong>

För Arktis djur, ekologi och människor väntar en oviss framtid. Tusenåriga levnadssätt och småskaliga ekonomiska system står på spel vid sidan om unika djurarter, växter och kulturer. Många fiske- och jägarstammar i Alaska, Kanada eller på Grönland har tvingats överge sina hem och sätt att leva till följd av klimatförändringar. Enligt UNESCO står arktiska ursprungsfolk särskilt utelämnade inför den globala uppvärmningens konsekvenser med tanke på ”deras nära band och beroende av sin mark och fiskevatten”.

Daria Gritsenko, miljöexpert vid universitetet i Helsingfors, tycker däremot att den arktiska konflikten och bilden av den utsatta regionen behöver ett nytt narrativ. Och det varken som en global resursbas eller global helgedom. ”Det nya narrativet ska vara förenligt med de arktiska folkens idéer snarare än genom diskussioner förda långt ifrån regionen”, skriver hon för The Arctic Institute. För om kolonialismen ändå har kommit för att stanna borde den väl göras så hållbar som möjligt? Exempelvis genom lokal energiövergång till förnybara källor.

Den processen, menar Gritsenko, skulle inte bara öka lokalsamhällenas motståndskraft mot externa och mer kortsiktiga intressen, det skulle även förhindra beroendet av tekniska låsningar i samband med stora infrastrukturprojekt. Pionjärprojekt vind- och solenergi har sett dagens ljus i Alaska, kanadensiska Alberta och ryska Sibirien, men vem som tar på sig ledartröjan i den arktiska energiövergången från fossilt till förnybart ”återstår att se”, summerar hon.

<strong>Bonusmaterial: ”Whiskykriget”</strong>

Många öar och havsområden i Arktis har varit eller förblir underlag för territoriella dispyter mellan olika länder. En av dessa är Hans ö, en 1,5 kilometer avlång obebodd ö i Kennedykanalen nordväst om Grönland, nära kanadensiska Ellesmereön. 1984 företog sig Danmarks dåvarande Grönlandsminister Tom Høyem en helikoptertur till Hans ö. Med sig hade han en whiskyflaska, en dansk flagga och en skylt med texten: ”Välkommen till Danmark!” Kanada såg inte med blida ögon på gesten utan som en kränkning av deras suveräna territorium. Marinsoldater skickades till ön – beväpnade med flaskor av Canadian Club vilket myntade uttrycket ”Whiskykriget”. Dispyten mellan Danmark och Kanada pågår än i dag och sedan 2008 har båda länder installerat automatiska väderstationer på Hans ö.