Striderna i norra Burma har kallats världens längsta inbördeskrig. Över 100 000 människor har fördrivits till internflyktingläger och humanitära hjälpsändningar stoppas. Nya generationer föds in i kriget alltmedan granaterna fortsätter att regna över civilbefolkningen.

Pojken ska heta Lahtaw Seng Naw Sut. Han är en dag gammal och ligger inlindad i filtar i den kalla sjukhussalen. Mamma Hkawn Nan sitter bredvid på sängen. Det är hennes andra son, i framtiden hoppas hon på en flicka också, säger hon.

Ett av namnen den nyfödda pojken har fått, Sut, betyder rik på jinghpaw, Kachinfolkets språk. Men tillvaron här, i Kachinstaten i norra Burma, är allt annat än rik. Här härjar än i dag det som brukar kallas världens längsta inbördeskrig, som hållit tillbaka utvecklingen av de bergiga områdena sedan början av 60-talet. För familjerna i staden Laiza invid gränsen mot Kina är konflikten alltid nära.

– När jag var gravid var jag rädd att det skulle slå ner en granat i sjukhuset, säger Nhkum Hkawn Lung, 27, som födde för två dagar sedan och sitter i samma rum som Hkawn Nan. Hon har flera lager kläder på sig och en stor stickad mössa för att hålla värmen i den dragiga sjukhussalen. Här uppe i bergen är det stekande hett i den starka solen men isande kallt i vinden och skuggan.

Granatsplitter i nacken

Nhkum Hkawn Lung har anledning att oroa sig: granater landar ständigt i civila områden. Nyligen fick en lärare granatsplitter i nacken en knapp kilometer från sjukhuset där vi sitter. Under våren har striderna runt Laiza blivit allt intensivare med upprepade attacker på bostadsområden och flyktingläger. Hkawn Nan oroar sig för sina pojkars framtid.

– Hur ska mina barn få en ordentlig utbildning när vi bor mitt i en konflikt? Ser man på hur situationen utvecklas vågar jag inte tro att man kommer att nå fred i en nära framtid.

Hkawn Nan berättar att hon är kluven till huruvida pojkarna själva en dag kommer att dra ut i strid.

– Som mamma hade jag förstås oroat mig för mina söner om de behöver utsätta sig för fara, men samtidigt skulle jag vara stolt för att de kämpar för vårt folk och vårt land.

Nhkum Hkawn Lung håller med.

– I det här läget behöver vi kämpa ihop och då behöver mina barn tjäna sitt folk. Om de ska göra civiltjänst eller vapentjänst är inte upp till mig, det är deras beslut.

Vill ha federalt styre

FN uppskattar att närmare 7 000 människor fördrivits från sina hem sedan början av april i år på grund av kriget. De som strider är den burmesiska armén och Kachinfolkets självständighetsarmé, Kachin Independence Army (KIA).

Likt andra etniskt baserade väpnade grupper i Burmas periferi strider KIA för ett federalt styre, i vilket minoriteter som Kachinfolket har rätt att utöva sin kultur och sitt språk men också större inflytande över de naturresurser som vilar under marken i Kachinstaten, såsom guld och jade. Det är ett krig som pågått sedan KIA bildades 1961, och som tog ny fart 2011 efter ett 17 år långt eldupphör. I striderna som nu härjar använder den burmesiska armén artilleri och flygbombningar mot rebellerna. Ett okänt antal civila rapporteras vara fångade mellan de stridande parterna, utan tillgång till humanitär hjälp.

FN:s särskilda sändebud för mänskliga rättigheter i Burma, Yanghee Lee, säger att det som sker nu är oacceptabelt.

– Oskyldiga civila dödas och skadas. Hundratals familjer flyr just nu för sina liv, säger hon i ett uttalande.

De som nu flyr adderar till det redan stora antalet internflyktingar i norra Burma. Sedan 2011 beräknas över 100 000 människor ha fördrivits från sina hem, och lever i dag i flyktingläger runtom i Kachin- och Shanstaterna.

Genom åren har flyktinglägren växt till egna små samhällen med skolor och marknader, men invånarna är mycket sårbara. Lokala hjälporganisationer vittnar om att det blivit allt svårare att nå fram med humanitära hjälpsändningar. Ris och mediciner på väg in i rebellkontrollerade områden stoppas av polisen och armén.

I ett läger utanför Laiza, Je Yang, lever 8 432 människor ovetande om matleveranserna för nästa månad kommer att nå fram. Under hela januari månad fick de klara sig på reservlagret eftersom ingen ny leverans kom. För att få riset och oljan att räcka till har man fått minska de redan små ransonerna.

Flyktinglägren är inte heller fredade från angrepp. Under 2018 har granater vid upprepade tillfällen landat i eller i närheten av flyktingläger runtom staden Laiza.

Bearbetar trauman i bild

Barnens rop och prat bildar ett högfrekvent surr som studsar mot skolans plåttak. Dammet virvlar i solljuset som sipprar in genom de öppna fönstren. Barnen sitter snällt vid sina bänkar medan Kaw Seng som leder lektionen häller upp färger åt alla. Det är bildkonst på schemat, och temat för dagen är ”hålet”.

– Många av barnen här har hjälpt sina familjer att gräva bombskydd, små hålor i kullarna eller gropar i marken, där de ska kunna skydda sig vid ett anfall. Bara för en månad sedan hörde de hur bomberna slog ner i närheten, berättar Kaw Seng, som genom måleriet försöker hjälpa barnen att bearbeta krigets trauman och prata om ämnen som kan vara svåra.

Detaljerna är viktiga: hur låter gevärskulor, och hur uttrycker man det ljudet i färg? Ett annat tema de arbetat med är att förlora någon man älskar och hur man hanterar den sorgen.

Kaw Seng hjälper barnen att komma igång med en exempelbild som de sedan målar efter, men med egna färger. 15-åriga Nhkam Htu San skissar upp ett skrymsle fyllt med silhuetter av människor, och sedan målar hon gult runtomkring.

– Det är ljuset utanför, dit människorna vill ta sig, säger hon.
Hon gömde sig själv i en liknande grop när striderna bröt ut i hennes hemtrakter 2011.

– Det är en trång känsla där inne, jag gillar det inte, säger hon.
Seng Nan, 16, var själv med och grävde ett skyddsrum 2014 när arméns helikoptrar cirkulerade i området.

– Jag såg helikoptrarna själv. Det var läskigt, och jag känner fortfarande obehag inför det där hålet vi kröp ner i. Jag tänker mycket på när det kommer att hända igen, säger hon.

Utdragen konflikt

Kaw Seng arbetar för Airavati Organization och finansierar materialen för undervisningen med donationer. Bilderna som barnen målar samlar hon in: en del av dem visas på utställningar, men alla sparas.

– För barnen är det viktigt att vi samlar in bilderna. Som flyktingar är de så vana med att bara få. Därför blir det speciellt när de känner att de har något att ge bort också, säger hon.

Barnen i Kaw Sengs bildklass är snart gamla nog att gå vidare till högre utbildning, men de flesta av dem kommer att förvägras den möjligheten. Den burmesiska regeringen erkänner inte betygen från skolor i rebellkontrollerade områden. Utan möjligheter till arbete eller vidare studier är det många, framför allt unga män, som lockas till att ta värvning i rebellarmén.

Konflikten i norra Burma är ett typexempel på en utdragen konflikt, det man i internationella sammanhang talar om som ”protracted crises”, där osäkerhet och flyktingskapet blivit norm snarare än undantag. I brist på försörjningsmöjligheter och utbildning riskerar generation efter generation att gå förlorad.

I april beslutade EU om att förlänga vapenembargot mot Burma och att förbereda riktade sanktioner mot personer inom militären. Detta som svar på inbördeskriget i norr samt den etniska rensningen av den muslimska minoriteten rohingya i västra delen av landet. Skulle övergreppen fortsätta, förklarade EU:s ministerråd, har man möjlighet att belägga individer inom militären med reseförbud och frysa deras tillgångar. USA införde riktade sanktioner mot personer inom den burmesiska militären i december förra året.

Också inne i Burma har trycket ökat med protester mot inbördeskriget runtom i landet. Den 12 maj greps åtminstone åtta personer i Rangoon under en fredlig demonstration. Arrangörerna meddelades tidigare samma vecka att deras tillstånd dragits in, men valde att hålla demonstrationen ändå. Några dagar tidigare greps två fredsaktivister i Kachin, Ko Lum Zawng and Ma Sut Seng Htoi, för att ha brutit mot landets restriktiva demonstrationslagar.

Trots påtryckningar från väst fortsatte striderna i Kachin och Shanstaterna med full intensitet under maj månad, med flygbombningar och artilleribeskjutning.

Nära fiendelinjen

Länskorpral Byuwa Yaw Hans frukostrecept innehåller två nävar bondbönor, en tomat, tio chilifrukter, nio vitlöksklyftor, en liten lök, ingefära och en bit fläsk med svål. Hukad över elden grillar han tomaterna och chilin och mortlar dem sedan ihop med ingefära och vitlök. Bönorna steks med vitlök, lök och fläsk och serveras med ris och en soppa på ingefära och örter.

Aung Lun, Naw Sang och Aung Lat slår sig ner tillsammans med honom, ber en bön och hugger in.  De är hungriga efter att ha tillbringat morgonen med att fylla sandsäckar till sina försvarspositioner.

Deras utpost ligger på en bergstopp några timmar norr om Laiza, ungefär en kilometer från fiendens närmsta utpost. Mellan dem är taggtråd och tungt minerad skog.

Så sent som förra veckan sköt de båda sidorna på varandra, men nu är det tyst, så när som på fåglarna som kvittrar i träden och kycklingar som kacklar i buskagen.

Fick hoppa av studierna

Byuwa Yaw Han har varit soldat i två år nu. Han var på god väg att bli ingenjör när föräldrarna inte längre hade råd att betala hans studier i delstatshuvudstaden Myitkyina. Då såg han inget annat val än att ta värvning i rebellrörelsen.

I hans hydda hänger en kalender från 2017 i taket och en tandborste är instucken mellan bambupinnarna. De är hans enda ägodelar, förutom kläderna han har på sig och ett par extra byxor. Trots faran och det tunga arbetet trivs han i armén.

– Jag känner mig användbar här, som att jag gör något och bidrar till fler än mig själv. Det känns bra att vara här tillsammans med de andra och jobba mot ett större mål, säger han.

Mest saknar han sin familj, särskilt mamma.

– På kvällarna när vi inte har så mycket att göra tänker jag mycket på dem. Vi har ingen kontakt nu heller, jag försöker ringa dem då och då när jag får låna en telefon men det är dålig täckning. Nu har jag inte pratat med dem på tre månader, säger han.

Då hör ändå Byuwa Yaw Han till de lyckligt lottade soldaterna, som inte dött eller skadats i strid.

Vill tillbaka och slåss

Korpral Labang Lum Mai, 31, ska snart opereras. Han ligger i en sjukhussäng i Mai Ja Yang, en annan rebellkontrollerad stad invid kinesiska gränsen. Han fick granatsplitter i benet när den burmesiska armén efter ihärdigt bombardemang tog över deras utpost.

– Jag har varit med i strid förr men aldrig så här intensivt. De besköt oss med granater, bombade med flyg och anföll med marktrupper. Det höll på morgon som kväll, ibland också på natten. Jag såg mina vänner dö.

Han var rädd, berättar han, men i takt med att han blev mer förbannad kände han också en starkare stridslust.

– När jag återhämtat mig vill jag tillbaka och fortsätta slåss, säger korpralen, som har en 8-årig dotter hemma.

I rummet intill ligger menig Labya Tu San, 23, orörlig på mage i sin säng. När han höll på att ladda ett nytt magasin i sitt gevär slog en granat ner bakom honom och splittret borrade sig in i nedre ryggen. Han hamnade först i chock och kände ingen smärta, men märkte att han inte kunde röra sig eller prata som vanligt.

– Det är en permanent skada. Ryggraden är krossad i nedre thorax, det är fortfarande granatsplitter där inne som vi inte får ut, säger doktor Mang Shang Kyong Sau

Får tröst av sin mor

Labya Tu Sans pappa har hållit sonen sällskap på sjukhuset. Själv har 23-åringen ingen fru eller familj. Han har varit soldat i fyra år men säger att han aldrig sett så intensiva strider som nu. Han är nedstämd och svarar uppgivet på tilltal, talar mumlande in i kudden som han kramar under sig. Vad ska han göra nu?

– Jag vet inte.

Labang Lum Mais mamma, Mahka Roi Twang, 57, skyndade till sjukhuset när hon fick veta att sonen skadats. Hon vet att han vill tillbaka till fronten.
– Han är vuxen nu, det är hans val. Nu fokuserar jag på att trösta honom när han är ledsen över att ha blivit sårad. Jag är väldigt stolt över honom, men ängslig över att han är så nedstämd, säger hon.

Kort därefter rullas sonen in i operationssalen. Operationen ska gå bra, och mamma Mahka Roi Twang säger att hon tänker stanna på sjukhuset tills han kan gå igen.