Triangulering är ett sätt att räkna ut ett avstånd som är svårt att mäta direkt. Med hjälp av vinklarna i en triangel och avståndet mellan dem kan en få fram måtttet som en är ute efter. Det sägs att triangulering användes redan i antikens Egypten. Även inom politiken pratas det om triangulering, men i den […]
Triangulering är ett sätt att räkna ut ett avstånd som är svårt att mäta direkt. Med hjälp av vinklarna i en triangel och avståndet mellan dem kan en få fram måtttet som en är ute efter. Det sägs att triangulering användes redan i antikens Egypten.
Även inom politiken pratas det om triangulering, men i den världen är det ett betydligt yngre begrepp. Första gången det dök upp var under Bill Clintons dagar, men blev kanske mest känt under Tony Blairs tid som premiärminister. Idén går ut på att lägga sig så nära den politiska motståndaren att väljare går över till ens eget parti. Det sågs efter Clintons och Blairs framgångar som ett vinnande koncept och alltför många har efter dom försökt ta efter.
Men redan åtta år efter Clinton kunde vi se den första motreaktionen i USA. När Barack Obama blev vald blev han det för att han sågs som utmanaren till etablissemanget, något annat än Clinton-Bush-väldet. Om Hillary Clinton istället hade valts så hade det blivit den sjätte raka presidentperioden för två familjer, men bara en politik, i Vita huset. Obama kom med visioner om något annat.
I senaste valet blev detta än tydligare, Bernie Sanders var trots Demokraternas odemokratiska valprocess så när på väg att slå ut Clinton. Och Trump gjorde det. Två personer som kan synas vara varandras motsats men som både var tydliga utmanare till det politiska etablissemanget. Två personer som inte trängdes i mitten utan tog ytterkanterna i USAs politik. Vi har sett samma mönster i land efter land, nya radikala vänsterpartier har haft framgång i bland annat södra Europa, och bruna lite överallt. Politiskt varandras motsatser i mycket, men med den gemensamma nämnaren att de har tydliga visioner om något annat än det som finns i dag. Något annat än den sörja som de västliga demokratierna i mycket blivit när det inte längre spelar någon större roll hur du röstar.
I ett flerpartisystem som Sverige är triangulering inte lika enkelt som i USA eller Storbritannien, men trots det har flertalet partier tävlat om att ligga mest i mitten och försökt kopiera varandras politik. De enda partierna som egentligen inte gjort det på senare år är Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Och medan de partierna i opinionsmätning efter opinionsmätning ligger klart över sina senaste valresultat så krisar de andra mer eller mindre.
För tre av dem riskerar dessutom triangeln med den omätbara höjden under valet bli en Bermudatriangel. I svensk partipolitik heter Bermudatriangeln fyraprocentspärren. Hamnar du under den finns du inte. Utöver att du inte får mandat motsvarande väljarstödet så får du inte vara med i tv-debatter, du nonchaleras av media i stort, blir av med merparten av partistödet och så vidare.
KD har försökt rädda sig från politikens Bermudatriangel genom att flörta med SD-väljarna och kopiera deras retorik. Men när även M och S anammat samma taktik har det blivit lika trångt runt den bruna avgrunden som det brukar vara i mitten. Och som alltid är det originalet, de som är allra tydligast, i detta fall SD, som vinner i opinionen.
MP försöker undvika Bermudatriangeln genom att bara prata miljö. Den gröna helhetssynen, som står för något helt annat än mittenpolitik med lite grön fernissa, ser vi inget av. Den ideologi som kan erbjuda något helt annat än dagens arbetslinje, tillväxtsamhälle och konsumtionshysteri är lika frånvarande som de TBF Avenger-stridsplan som försvann i Bermudatriangeln 1945.
Och Liberalerna verkar inte veta vart de ska vända sig sedan Centern blivit det självklara och egentliga enda liberala riksdagspartiet i Sverige.
Problemet är dock större än att några partier riskerar att spårlöst försvinna. Det går att leva med. Men ett politiskt landskap där bruna samhällsvisioner är de enda som utmanar dagens samhälle och makthavare går inte att leva med. Ett sådant samhälle riskerar snabbt att bli ett farligt samhälle för allt fler. Därför har saknaden efter politiker som lyfter fram visioner om ett frihetligt, solidariskt grönt samhälle aldrig varit större. Vi behöver politiker som lyfter blicken bortom laddstolpar och snabbtåg och utmanar den brun-blå-röda sörjan.
Miljöpartiets ledning markerar äntligen tydligt mot regeringskollegans bruna politik.
Fotbollsallsvenskan tar paus i över en månad för den nationalistiska tävlingen fotbolls-VM.
Lennart Fernström