Argentina har ännu en gång vänt sig till Internationella valutafonden (IMF) för nödlån. Det är en väg som väcker känslor i det sydamerikanska landet: samarbetet med IMF river upp sår från krisåren vid millennieskiftet, men ses även som ett kvitto på hur allvarlig den ekonomiska situationen är. Lånet från IMF förser den argentinska statskassan med […]
Argentina har ännu en gång vänt sig till Internationella valutafonden (IMF) för nödlån. Det är en väg som väcker känslor i det sydamerikanska landet: samarbetet med IMF river upp sår från krisåren vid millennieskiftet, men ses även som ett kvitto på hur allvarlig den ekonomiska situationen är.
Lånet från IMF förser den argentinska statskassan med 5o miljarder amerikanska dollar, ett avtal som sträcker sig över tre år.
– Jag gratulerar det argentinska styret för att ha slutit det här avtalet. Som vi har sagt förut ser vi nu en plan som tagits fram av den argentinska regeringen för att stärka ekonomin för alla invånare, säger Christine Lagarde, chef för IMF, i ett uttalande.
Argentinas president, Mauricio Macri, bevittnade liksom alla andra vad som hände med landet när det senast begav sig. Hans far Francisco var en framgångsrik affärsman som i krisens kölvatten år 2000 dömdes för skattebrott och i samband med fordonsaffärer med samarbetspartners i grannlandet Uruguay.
<!–[if IE 9]>
<!–[if IE 9]><![endif]–>
<strong>Skatteflykt, stöd och nedskärningar</strong>
De läckta ”Panamadokumenten” som briserade våren 2016 visade därtill att både far och son Macri undvikit att betala skatt efter att skrivit bolag på Bahamas. Uppgifterna upprörde många i Argentina medan andra slår undan kritiken och inte anser att hans förehavanden som affärsman har något att göra med hans presidentskap:
– Mauricio Macri föddes rik och har gjort stora pengar på affärer. Därför har han inget intresse av att förskingra pengar från staten, säger Rosa Sánchez, som egentligen heter något annat, till Syre.
Till skillnad från föregångarna, menar Rosa, och syftar på ex-presidenten Cristina Fernandez de Kirchner och hennes make Nestor Kirchner, även han ex-president. Cristina anklagas för korruption i mångmiljardklassen och har lämnat huvudstadsregionen Buenos Aires för hemmaprovinsen Río Negro, där stödet för henne förblir starkt.
Kritiker från den vänsterpolitiska kanten menar att argentinska medier har utnyttjat korruptionsskandalerna för att dra uppmärksamheten från Mauricio Macris skattesänkningar och nedskärningar inom den sociala sektorn. Pensioner har sänkts och studentföreningar och fackföreningar har körts över och tvingats vakna upp till en ny dagordning där skattesubventionerade utbildningar och anställdas skyddsvillkor offras för att slå in ekonomin på rätt kil.
– Med den här pensionsreformen säkrar vi upp för pensionärer så att deras inkomst inte står och faller med inflationen, sa Macri i december 2017.
Facundo Moyano, oppositionspolitiker för Frente Renovador, har upprepade gånger kallat politiken för ”ett hårt slag mot samhällets mest utsatta”:
– Vi kunde aldrig tänka oss att priset skulle bli så högt, sa han till tidningen El Destape.
<!–[if IE 9]>
<!–[if IE 9]><![endif]–>
<strong>Abortfrågan bevis på folkmobilisering</strong>
Samtidigt som president Macri återigen leder in Argentina i IMF:s armar – ett förhållande som senast det begav sig var både destruktivt och icke-jämställt – kokar det bland sociala rörelser, däribland kvinnorörelsen som lyckats lobba fram en omröstning om att lätta på abortförbudet.
Kongressen väntas inte rösta för någon uppluckring av dagens stränga abortregler, där abort endast tillåts när moderns eller barnets hälsa är i fara, eller när graviditeten är resultatet av en våldtäkt. Men fastän förslaget röstas ner är de facto att själva omröstningen ens kommit till stånd till följd av en folklig mobilisering ledd av rörelsen Ni Una Menos (”Inte en mindre”) en seger i sig, menar Emma Conn, skribent för engelskspråkiga The Bubble.
– Även om förslaget röstas ner är det ett stort steg mot en legalisering av abort. Vad som än händer så märker alla att det har skett ett kulturskifte, säger hon till Vox.
Patricia Ocampo, till vardags hemmavarande i provinsen Misiones i Argentinas nordöstra hörn där hon arbetar med bonderörelser, beskriver den allmänna stämningen i Buenos Aires:
– Det är helt galet, Buenos Aires har vänts upp och ner och jag tror att något är på väg att hända i landet, inte bara när det gäller folks inställning till abort, utan även när det gäller folkligt deltagande i politiken, säger hon till Syre.
Anhängare av kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp menar att de 500 000 illegala aborterna som årligen sker i Argentina, enligt landets hälsoministerium, är skäl nog att öppna för en legalisering. En första omröstning i kongressen sa också ja till att legalisera abort, men ännu återstår mycket arbete innan en ny lag blir arbete.
<strong>”IMF-lånet – ett hån”</strong>
Fastän president Macri inte stöder förslaget har han sagt att han inte har för avsikt att lägga in veto mot ett eventuellt ja till en mer liberal abortlag så står abortfrågan, liksom landets ekonomiska bekymmer, i slutändan och faller med krafter långt ifrån folkmassorna på Buenos Aires gator.
Centralbanken har flera gånger de senaste veckorna tvingats reglera den argentinska pesons värde för att hindra dess oroväckande fall. IMF är en hatad institution hos många i landet och företräder den experimentella liberalism som såg privatiseringar av allt ifrån parker, sjukhus och lärosäten. Landets medelklass har i mångt och mycket övergett peson och börjat idka handel med den amerikanska dollarn.
Att president Macri ändå vänder sig till IMF under rådande kristider sticker många i ögonen, däribland unga politiker som växte upp i den förra krisens kaosartade kölvatten:
– Det nya IMF-lånet är ett hån mot alla som lidit av alla nedskärningar som organisationen krävde av Argentina senast det begav sig, säger Nicolás del Caño, partiledare för socialistpartiet PTS, till tidningen Clarín.
