Förra veckan döptes ännu en blåblodig, denna gång var det prinsessan Madeleines och Christopher O’Neills dotter, prinsessan Adrienne. Som vanligt var det ett påkostat jippo, enligt Expressen kostade bara dopklänningen 20 000 kronor.
De börjar bli många nu, de där tillställningarna och de blåblodiga arvingarna. Så många att riksdagen har beslutat att en parlamentarisk utredning ska titta på vilka i kungahuset som ska få representera Sverige och få apanage. Utredningen ska också titta på vilkas födelsedagar som ska vara allmänna flaggdagar och hur systemet med ordnar, medaljer och andra utmärkelser ska se ut. Men kungafamiljen börjar inte bara bli stor, det börjar också bli smått löjligt att riksdagen fortfarande, drygt 18 år in på 2000-talet, diskuterar prinsar och prinsessor.

En del hävdar att kungahuset är värt pengarna för att de gör ett så bra jobb för Sverige. Med Sverige menas då nästan alltid svenska företag, eller för att vara mer specifik svensk exportindustri, ofta svensk vapenexport. Frågan är varför den ska finansieras med skattepengar?

Jag har inget problem med att apanage går till hela den växande kungafamiljen. Faktum är att jag tycker att det bör utökas till alla invånare. Ett apanage som garanterade alla i kungariket 13 000 kronor i månaden skulle frigöra många från arbetslinjens alla förtryckarformer. Däremot finns ingen anledning att kungligheterna ska ha mer än någon annan. Vill exportindustrin att de ska marknadsföra dess produkter får den väl betala kungligheterna för det.

Men det stora problemet är förstås inte av ekonomiskt slag, även om kungafamiljen med råge är Sveriges dyraste bidragsfamilj. I statsbudgeten är posten knapp märkbar och utslagen på varje invånare är kostnaden bara en dryg tia per person. Nej, problemet är i första hand kopplingen till och upphöjande av en tid av förtryck. När Rojalistiska föreningen argumenterar för monarkin på sin hemsida är det med argumentet att ”monarkin vilar på en tusenårig tradition och är ett arv som måste bevaras. Arvsrätten är en garanti för att den historiska förankringen skall bibehållas.” Vad är det för traditioner och historisk förankring från det gamla förtryckarsamhället som måste behållas? Varför ska vi hylla ett samhällsskick där invånarna helt saknade medborgerliga och sociala rättigheter? Vad är det som vi vill koppla tillbaka till?

Dagens monarki stannar inte vid unken nostalgisk konservatism. Än i våra dagar är det kungen som:

• leder regeringssammanträdet vid regeringsskifte

• leder så kallade informationskonseljer med regeringens ledamöter några gånger per år

• öppnar riksmötet

• är ordförande vid sammanträden med Utrikesnämnden

• är den främsta representanten för krigsmakten och innehar krigsmaktsgrenarnas högsta grader

• ackrediterar utländska ambassadörer och utfärdar de svenska ambassadörernas kreditivbrev.

Kungen har dessutom en allmän åtalsimmunitet. Till detta kommer att han inte får välja religion eller avstå från religion, inte får gifta sig eller åka utomlands utan regeringens tillåtelse och en rad andra absurditeter.

Det är dags att befria Carl Gustaf, Victoria och Estelle från dessa påbud och det är dags att befria oss från en relik som borde ha hamnat på historiens sophög för länge sedan. Om svensk vapenexport behöver en kung kan de förstås sponsra någon som vill kalla sig det. Men den personen och det kungahuset bör inte ha något med den svenska konstitutionen och statsmakten att göra. Prinsar och prinsessor hör sagorna till, historiskt förtryck hör hemma i historieböcker och på museum.