ANALYS/COLOMBIA Iván Duque vann den andra valomgången i Colombia och tillträder som ny president efter den nobelprisbelönte fredsmäklaren Juan Manuel Santos som tillsammans med ledarna för Farc satte punkt för 50 år av strider mellan stat och gerillarörelsen.

Den konservative Duque segrade på vallöften om sänkta skatter och bättre företagarklimat och lovade i sitt segertal att ena nationen – krasst uttryckt genom att utlova förändringar av fredsavtalet som majoriteten av colombianerna stöttar.

– Jag hatar ingen colombian, sa Duque under sitt tal. Vi ska ingjuta nytt hopp och tro på våra institutioner.

Rodrigo ”Timochenko” Londoño, Farcs siste militära ledare före avvecklingen och övergången till politisk i stället för beväpnad aktivism, kommenterade valresultatet och valrörelsen på Twitter:

”Valrörelsen blev den lugnaste vi sett på decennier, fredsprocessen bär frukt. Det är ett ögonblick av storhet och förening, vi respekterar majoritetens beslut och gratulerar den nye presidenten. Nu är det tid att jobba, vägarna mot fred ligger öppna.”

Lågt valdeltagande, höga insatser

Det låga valdeltagandet – 44 procent – väcker ändå frågor om Duques mandat och huruvida det är möjligt att ena landet längs en och samma väg.

Ordkriget mellan Duque och ex-presidenten Álvaro Uribe å ena sidan och Gustavo Petro (som fick 42 procent av rösterna i den andra omgången) och den colombianska vänstern å den andra har varit både utdraget och intensivt under lång tid.

Uribe var landets president mellan 2002 och 2010 och varvade sina militära segrar mot Farc – mycket tack vare givmilt militärbistånd från USA – med människorättsbrott och förföljelse av oppositionella och utmålande av civila rörelser på landsbygden som ”gerillasympatisörer”, vilket i praktiken innebar en dödsdom och gjorde dem till måltavlor för paramilitära miliser.

Piedad Córdoba, i mitten av 2000-talet en av Colombias mest intressanta och ambitiösa politiker för Liberala partiet, blev en av Uribes tydligaste måltavlor eftersom hon tidigt förespråkade fredssamtal med Farc. Duques presidentskap kan mycket väl innebära att fredsavtalet ”slits i stycken”, menar hon.

– Han representerar intressena för en liten politisk elit och framtiden för freden kommer att bli mycket mer oviss, säger hon till New Internationalist.

”Lek med elden”

Duques prat om ”korrigeringar” av fredsavtalet påminner i mångt och mycket om en nedtonad version av Uribes kritik som menar att offren för Farcs kidnappningar och mord inte fått ta tillräckligt stor plats i avtalet. Sant eller inte så skulle ramändringar eller direkta ingrepp som underminerar ex-Farcmedlemmars rätt att ställa upp och besitta politiska poster på kommun- eller riksnivå vara detsamma som att leka med elden.

En farlig lek eftersom elden efter inbördeskriget ännu inte har slocknat, enligt Pedro Piedrahita Bustamente, statsvetare vid universitetet i Medellín:

– Polarisering är ett vanligt politiskt fenomen runtom i världen. Men här, i ett land med en historia av interna och väpnade konflikter, kan det vara farligt, säger han till The Guardian.