Min bror brukade alltid ha mobilen tryckt mot örat. Han hette Ulf Bodach-Söderström, och han gjorde mycket annat också. Han var pappa till tre underbara ungar och gift med en fantastisk kvinna, och han skrev. Det var det viktigaste för honom. Men han arbetade också med politik. Hans mobil ringde för jämnan, och när han började prata så började han också promenera omkring. Han promenerade omkring när han skrev också. Då gick han omkring, hummade för sig själv, och sen gick han tillbaka till datorn.

På somrarna satt vi nere i Rålambshovsparken. Jag, brorsan och ungarna. Oftast lekte vi i parkleken, åt glass och satt och pratade. Ibland ringde mobilen, och då tog brorsan en promenad över den stora gräsmattan. Jag och ungarna fortsatte med vårt, och brorsan promenerade fram och tillbaka över gräset.

I många år arbetade Ulf tillsammans med med Gustav Fridolin. Det lustiga är att Gustav också promenerar omkring när han pratar i mobilen. Jag och Gustav bodde grannar på Kungsholmen, och ibland var han med nere i parken. Det hände att Uffes och Gustavs mobiler ringde samtidigt, och då tog de av. Det var underbart att se dem vandra av och an ute på det gröna fältet. Till synes omedvetna om sin omgivning och varandra.

En gång var vi hemma i brorsans lägenhet vid Mosebacke när Uffes mobil började surra. Han gick ut i hallen, fortsatte förbi toaletten, ut i köket, via matsalen och kom sen tillbaka till vardagsrummet. Sen fortsatte han ut i hallen igen, ivrigt pratande. Sen ringde Gustavs mobil. Gustav reste sig, började prata och försvann. Han valde att börja med matsalen innan han gick ut i köket. Där undvek han elegant att krocka med brorsan. Uffe passerade Gustav och fortsatte in i matsalen. Så där höll de på en stund. Brorsan gick på sitt varv, och Gustav gick sitt. Den ene medsols, den andre motsols. Ibland dök de upp samtidigt i vardagsrummet från varsitt håll, passerade varandra och försvann igen.

Det var ett rätt roligt skådespel, men samtidigt avslöjande. För ska man jobba tillsammans måste man kunna gå åt olika håll och ändå kunna koordinera var man är. Uffe och Gustav skrev en bok tillsammans och skulle ha skrivit en till om inte brorsan så olyckligt blivit sjuk. De var inte överens om allting (och ibland var jag inte överens med någon av dem) men de jobbade uppenbarligen bra ihop.

Folk som sätter ihop arbetsgrupper säger ofta saker som att ”alla ska dra åt samma håll”, men sådana arbetsgrupper brukar bara producera skräp. När alla drar åt samma håll riskerar man att sluta i ett hörn. Ska man täcka en yta – en lägenhet eller ett arbetsområde – gör man det effektivare om man går åt olika håll.

När man arbetar på ett projekt har man en viss nytta av att folk berömmer en. Men man har nästan mer nytta av dem som påpekar felen eller ser ens arbete från en annan vinkel – för de ser till att projektet blir fullständigt. De visar vad som saknas och påpekar vad som bör läggas till. Går man medsols behöver man någon som går motsols – annars blir bara halva jobbet gjort. Den rollen kunde Uffe och Gustav spela för varandra, och det tänkte jag på när jag såg dem vandra runt i olika riktningar, men i perfekt synk.