De kallar sig Medborgerlig samling och är ett höger-om-höger-parti som i år hoppas på fler än sju röster, eftersom deras riksdagslista berikats med både den nyligen radikaliserade Katerina Janouch och den notoriske rabulisten Alexander Bard. Vilket får mig att minnas en kommentar som den sistnämnde fällde när artisten Sting dragit igång en kampanj för att rädda regnskogen: ”Nu kommer alla vi som hatar Sting att hata regnskogarna också”, sa Bard.

Den konsekvensanalysen tycks dock inte vara aktuell inom dagens politiska strategitänk, särskilt inte efter Trump-effekten. Att sälja budskap med kändisar kan aldrig slå fel. Nu har förstås tristbullen Lars Adaktusson knappast lyft KD till nya höjder. Och Alice Bah Kuhnke har trots sin sprakande karisma inte kunnat hejda Miljöpartiets katastrofras. Kanske är hon lite väl intelligent för att vara trovärdig som träskalle. Moderaterna å sin sida behöver nog inte bekymra sig lika mycket över Ann Heberleins omvittnade intelligens som över hennes lika omvittnade karaktärsbyten.

Men vad Medborgerlig samling med sin partislogan ”Mer sans. Mindre sensation” har att tjäna på att sätta Bard och Janouch på valsedeln är vanskligt att utröna. Ännu vanskligare är det att få ihop deras råa och impulsiva utspel med idéprogrammets högtidliga hyllning av ädla dygder, anständighet och civiliserat uppförande. Bards hat-tweets om Cissi Wallin i metoodebatten, eller Janouchs hetsiga konfrontationer med lokala sossepolitiker i Köping på Sveriges nationaldag, som dessutom livesändes på Facebook utan medgivande, är ju övertramp även i laglig mening.

Men läser man vidare i Medborgerlig samlings partiprogram börjar sambanden klarna. Ordning och reda är för pöbeln, som ska slippa den besvärande närvaron av främmande folkslag med konstiga vanor. Den ekonomiska makten ska däremot få härja fritt i ett oreglerat Vilda Västern.

Och när jag gläntar på dörren till det samhälle som Medborgerlig samling vill lura med sig väljarna till känner jag genast igen dubbelmoralens ruttna stank. Det är samma dubbelmoral som får abortmotståndare att utan vidare skicka söner ut i krig och människor på flykt mot en säker död, samma dubbelmoral som gjort katolska kyrkan till ett högsäte för pedofili, samma dubbelmoral som kallar skatt för stöld men roffar åt sig skattemedel för egen räkning. Kort sagt, en dubbelmoral som hävdar att alla människor är lika mycket värda, förutom övermänniskan som är värd mer och därför behöver säkras med vapenmakt.

Vissa skulle kanske kalla detta för diktatur, men om människor är så dumma att de röstar på ett parti som lockar med att ge dem ett högre människovärde så fort landet sanerats från främmande parasitangrepp, är de så dumma att de tror på det kan de väl stå där sen, som undermänniskor. På gatan. Där det alltid finns jobb.
Och för att återknyta till Alexander Bards skämt om Sting och regnskogarna. Man kan faktiskt hata ett äckligt litet kryptofascistiskt parti helt oavsett vad man tycker om kändisarna som lånat ut sig till det.
Tumme upp:
Vänsterpartiets vallöfte om kraftigt höjda subventioner för tandvård. Så kan även den fattige dra på smilbanden.

Tumme ned:
Ann-Marie Beglers nya regeringsjobb som särskild utredare för att minska bidragsfusket, som hon ursäktade sina systematiska förföljelser av Försäkringskassans kunder med.