NORDKOREA Det uppmärksammade toppmötet i Singapore lär väcka förhoppningar om fred hos befolkningen, säger Eriksson Fortier, som varit Internationella rödakorsfederationen IFRC:s chef i landet.

– Det finns ett ordspråk i Nordkorea som lyder ungefär ”jag tror det när jag ser det”. Nu råder nog optimism blandat med viss skepsis, säger hon på telefon till TT från Genève.

2016 var hon senast i Nordkorea, landet vars huvudstad Pyongyang hon på 00-talet bodde i under sammanlagt två år. Genom Röda Korset arbetade hon bland annat med projekt för tillgång till rent vatten och sanitet, katastrofberedskap samt matproduktion, främst i byar på landsbygden. Som utlänning kunde hon röra sig fritt i Pyongyang men varje bybesök krävde resetillstånd.

– Det finns mycket propaganda, både i Nordkorea och i västvärlden, om hur det är på ”andra sidan”. För mig är Nordkorea ett samhälle som en gång varit funktionellt och utvecklat, men där allt rasade samman när Sovjetunionen upplöstes och dess stöd upphörde.

Koll på grannar

Till skillnad från exempelvis Bangladesh och Malawi, där Eriksson också jobbat, finns således rester av infrastruktur som vattensystem i de nordkoreanska byarna.

– Men ofta har dessa inte underhållits sedan 1970-talet och därför raserats eller rostat sönder, berättar hon.

TT: Nordkorea beskrivs ju ofta som en hårdför diktatur och ett övervakningssamhälle. Upplevde du att människor var rädda?

– Det är svårt att generalisera. Vi arbetar på bynivå och främst med bönder. Där är de organiserade i kooperativ och alla deltar i det kollektiva arbetet. . . Men på grund av säkerhetslagarna är det mer kontroller av olika typer. I byarna hjälper man varandra men har också reda på grannarna.

Skolor och ridning

Trots att Nordkorea är så slutet har både mobiltelefoner och ett visst globalt informationsinflöde gjort sitt inträde i främst huvudstaden. Eriksson Fortier säger att nordkoreaner i stort är välutbildade och att läskunnigheten ligger på nära 100 procent, även om ungas skolgång även har en politisk inriktning. I Pyongyang såg hon modeller för daghem, fabriker och arbetarbostäder utvecklas för att senare exporteras ut i provinserna. Men trots sitt utåtriktade arbete och att hon fick tillstånd att motionsrida på den lokala djurparkens hästar var det svårt att komma människor riktigt inpå livet.

– Det fungerar inte riktigt så att man kan ringa en vän och fråga hur det är. Lagar begränsar möjligheten till fri kommunikation. Men det finns kollektiva e-postadresser till organisationer som Röda Korset, man kan skicka ett meddelande i tjänsten och be att det distribueras vidare.

Över gränsen

Det var först efter att Eriksson Fortier pensionerat sig från Röda Korset och engagerat sig i fredsorganisationen Women Cross DMZ som hon fick höra mer känslomässiga berättelser, bland annat om vad som hände familjer under 1950-talets Koreakrig.

2015 var hon med och arrangerade en manifestation då en grupp kvinnliga fredsaktivister, bland dem fredspristagarna Leymah Gbowee från Liberia och Mairead Corrigan Maguire från Nordirland, gick över gränsen från Nord- till Sydkorea vid industrizonen Kaesong. Women Cross DMZ samlade även tusentals kvinnor till symposier i både Pyongyang och Seoul.

– Det var första gången jag hörde personliga vittnesmål. Bland annat berättade en kvinna om hur hon som barn fick sina armar bortskjutna av en amerikansk soldat, berättar Eriksson Fortier.

– Vi hade många koreaner från USA och Kanada i delegationen och ganska snabbt utvecklades ett systerskap, en varm stämning.

Samtalen har fortsatt i olika konstellationer sedan dess. Eva Eriksson Fortier säger att hon noterat kritiken mot det tunna dokument som USA:s president och Nordkoreas ledare skrev under men att man måste börja någonstans, eftersom Koreakriget formellt aldrig avslutats.

– För många koreaner är det avgörande att få till stånd en dialog mot ett fredsavtal.