Vatten är en mänsklig rättighet. Men i Papua Nya Guinea har
endast fyra av tio personer tillgång till rent vatten. Dessutom har landet det dyraste vattnet i världen – en fattig person kan behöva spendera 54 procent av sin inkomst på vatten. För familjen Poinar förändrades livet helt när byn fick en vattentank.

En bucklig brant väg, kantat av frodig regnskog, leder upp till Simbrangu   i norra Papua Nya Guinea. Där har 70-åriga Isaac Poinar bott hela sitt liv. Precis som hans far, farfar och farfarsfar.

– Vi har levt här i många generationer, säger han och visar runt på gården där husen med stråtak är placerade på träpålar för att förbättra ventilationen, men framför­allt vill han visa den stora vattentanken som de haft sedan 2015.

Det finns 15 stycken i byn, där det bor lite färre än 200 människor.

– Alla har vatten nu. När det regnar samlas vatten i den och sen går det att dricka, säger han glatt, kupar händerna och tar en klunk. Här i bergen regnar det varje dag. Vi har aldrig brist på rent vatten nu. Våra liv förändrades när vi fick tanken.

Framförallt förändrades livet för hans fru Rita. Det är kvinnans uppgift att se till att det finns vatten i hemmet. Tidigare brukade hon ta med sig två vattendunkar, på 10 och 20 liter, och gå nerför ena sidan av berget. Där fyllde hon dunkarna, la dem i en tygväska som hon hängde på huvudet och klättrade tillbaka upp till byn. En vandring som tog 1,5 timme. Familjens sju hemmaboende personer delade på de 30 litrarna, en mängd som knappt når upp till vad WHO bedömer att en person behöver under en dag för hushållsbruk, hälsa och hygien. I Sverige använder en person 160 liter per dygn. Varje dag gjorde Rita Poinar om samma procedur.

– Jag fick ont i huvudet, ryggen och knäna. Men nu har jag inte ont längre, jag är gladare och jag har tid att göra andra saker, som att ibland jobba med vår odling, säger hon.

En timmes vandring bort växer deras grönsaker, bananer och taro, vars jordstam äts ungefär som vanlig potatis. Maten tillagas i ett separat hus på gården.

– Det är lättare att diska rent nu och att tvätta sig, säger hon och pekar mot toaletterna med bambuväggar där det hänger en flaska utanför med vatten och tvål.

Tidigare blev familjen ofta sjuk, fick diarré flera gånger i veckan. Ibland behövde de uppsöka sjukhus i stan, betala för transport och medicin – vattentanken gör att de sparar pengar.

–  WaterAid, som gav oss tanken, lärde oss hur vi ska tvätta händerna och att alltid göra det efter att vi har varit på toa och innan vi lagar mat. Det är därför vi är friska nu, och för att vi dricker hälsosamt vatten, säger Isaac Poinar.

Sex av tio saknar rent vatten 

I Papua Nya Guinea, som till stor del består av bergiga regnskogar och otillgänglig mark, bor flera olika kulturgrupper. Här talas över 800 språk och mer än 80 procent av människorna bor i byar på landsbygden, inte sällan helt isolerade. Sex av tio saknar rent vatten.

Landet drabbas av extrema väder och klimatförändringar. Att det dessutom ligger i ett jordbävningsdrabbat område påverkar också vattentillgången. I vintras skakades Papua Nya Guinea av flera större jordbävningar, som i vissa områden i höglandet försvårade framkomligheten och vattenförsörjningen ytterligare och gjorde att de vattenburna sjukdomarna ökade.

När WaterAid 2016 rankade länder utifrån andelen hushåll som har tillgång till rent vatten hamnar Papua Nya Guinea i botten tillsammans med Ekvatorialguinea och Angola. Och när organisationen tittade på hur dyrt vattnet är i ett land i förhållande till inkomst, hamnar Papua Nya Guinea i toppen. Här finns världens dyraste vatten. En person som lever i fattigdom måste spendera 54 procent av sin inkomst på vatten för att komma upp i 50 liter om dagen, WHO:s rekommenderade nivå.

Studien visar att de fattigaste samhällena i världen har det dyraste vattnet – de som har minst måste betala mest för människans nödvändigaste basbehov. Inte bara i förhållande till sin inkomst utan också i absoluta tal – en person i Papua Nya Guinea kan behöva betala mer för en kubikmeter vatten än den som bor på Manhattan.

– När människor saknar tillgång till rent vatten till ett rimligt pris tvingas de istället köpa det dyrt eller hämta från smutsiga floder och vattensamlingar. Det vattnet är ofta fullt av bakterier och livsfarligt att dricka. Människor som lever i fattigdom betalar alltså oerhört mycket för vatten, inte bara i rena pengar utan också i försämrad hälsa, höga medicinkostnader, missade arbetsmöjligheter, minskade inkomster och inte minst förlorade liv, kommenterade Water­Aid Sveriges general­sekreterare Cecilia Chatterjee-Martinsen rapporten.

Bristen på rent vatten är en stor anledning till att människor inte kan ta sig ur fattigdom.

Särskilt påverkar vattenbristen kvinnor. Ofta börjar de redan som flickor att hämta och bära vatten och fortsätter så under hela livet. Bristen på toaletter och vatten att tvätta sig med drabbar också kvinnor mest, det kan vara svårt att sköta sin hygien vid mens. Och det faktum att de måste utföra sina behov utomhus ökar risken för övergrepp och trakasserier. I Papua Nya Guinea är det sexuella våldet så omfattande att Läkare utan gränser beskriver det som en humanitär kris.

Får hjälp att hämta vatten

Avsaknaden av vatten drabbar också personer med funktionsnedsättningar hårt. Matilda Nibituo är en äldre kvinna med funktionsnedsättning.
Som tvååring fick hon malaria, vilket ledde till problem med höften.

– Mamma brukade bära runt på mig. När jag blev äldre lärde jag mig att gå, med stöd av en gren som skurits av i skogen. 1996 fick jag en riktig krycka.
Matilda Nibituo sitter i skuggan under ett tak på släktens gård i utkanten av staden Wewak vid nordkusten. Kläder hänger på linor, en duva kuttrar uppe på en hylla och barn tittar nyfiket fram.

– När jag var liten var det svårt att leka med de andra barnen. Istället var jag mest hemma. Jag försökte gå till skolan, men det var svårt. Det låg en flod mellan vår by och skolan och vi använde kanoter för att paddla över, men om det var dåligt väder och kanoten välte hade jag svårt att simma. Vid sånt väder stannade jag hemma, jag missade mycket.

I händerna håller hon en halvfärdig korg, vävd med en teknik som hennes mamma lärde henne som barn. Hennes systrar – och ibland hon själv – säljer dem sedan på marknaden.

– Det tar två tre dagar att göra en korg. Vi säljer den för 10 kina (25 kronor).

Det blir ett sätt för henne att få in lite pengar och att bidra till familjen. Hon behöver mycket hjälp av dem.

– De måste hämta vatten åt mig och tvätta mina kläder i floden. Jag kan inte gå dit, säger hon och visar en kran med rinnande vatten som står i skogsbrynet.

– Det går att tvätta sig i det här, men inte dricka.

Alla har inte en familj som kan hjälpa. Max Sengi, som är ordförande för Disabled People’s Organisation berättar om en kvinna han känner. Hon har ett protesben och har svårt att ge sina fem barn mat. Hon bor i en by på toppen av en höjd och måste ta sig ner till floden för att hämta vatten. Hon kan inte bära lika mycket som de and­ra kvinnorna och får ont efter vandringen.

Max Sengi tittar ut över staden, havet och regnskogar som aldrig tycks tar slut. Det är strålande sol och svetten rinner nerför hans panna. Vi står uppe på Mission Hill, eller ”Boy’s Town” som det också kallas, en plats för katolska präster och missionärer. Han själv kom hit som barn efter att han fallit från ett mangoträd och därefter inte kunde gå. En präst tog sig an honom.

Max Sengi verkar tillfreds med sin enkla tillvaro på Mission Hill, men han är inte nöjd med hur personer med funktionsnedsättningar behandlas i landet. Han försöker göra vad han kan för att de ska bli hörda.

Därför är han involverad varje gång WaterAid Australien/PNG, med stöd av Australia Aid, ska installera vatten någonstans i staden, för att undersöka om någon bybo har svårigheter och hur deras behov ser ur.

– När det kommer till vatten, måste vi tänka på att alla ska ha tillgång till det. Jag känner att de lyssnar.

Det är han inte alltid van vid. Han säger att personer med funktionsnedsättningar inte sällan ses som ”nobodies”.

Skolor tvingas hålla stängt

Papua Nya Guinea är ett av Asiens minst utvecklade länder. Mycket arbete i landet görs av icke-statliga organisationer. Förbättringar har skett de senaste åren och regeringen antog år 2015 Papua Nya Guineas vatten-, sanitets- och hygienpolicy (Wash), som omfattar utbildningsprogram som ska öka hälsovanorna, samt ramverk för finansiering av ökad tillgång till vatten och sanitet.

Enligt Unicef har tillgången till bra vatten ökat något i landet sedan 1990, men andelen människor som har tillgång till sanitetsanläggningar har däremot minskat något.

En undersökning gjord av Unicef visade att de flesta skolor på landsbygden har dåliga toaletter, vissa saknar dem helt. De flesta skolor är också beroende av regnvatten och under torra perioder tvingas en del att hålla stängt under flera dagar. Många rapporterar också om frånvaro bland tonårsflickor, på grund av brist på toaletter och tvål, vatten och bindor. Unicef arbetar med National Department of Education för att få till en förändring.

Netball ska stärka flickor

Skuggorna är korta, solen står högt över skolans idrottsplan. Ett trettiotal flickor söker i gruppen efter ”sin partner”, den som har fortsättningen på det som står på deras lapp, såsom ”När ska man tvätta händerna?” Eller: ”Kommunikation är …” ”… utbyte av idéer, tankar, känslor eller saker mellan människor.”

WaterAid har precis startat ett projekt för skolflickor i huvudstaden Port Moresby. Det är första dagen och de börjar med teambuilding och att lära känna varandra. Senare ska de lära sig att spela netball, en stor sport för kvinnor i Papua Nya Guinea som liknar basket. Med hjälp av sport vill de stärka flickor, men också sätta fokus på vikten av bra toaletter för att möjliggöra sportande för kvinnor, samt prata om mens och hygien.

– Det flesta av de här barnen kommer från samhällen, som till exempel består av hus som står på pelare ute i vattnet, där de inte har toaletter. De går istället ner i vattnet eller ut bland buskarna. Det är varken bra för deras hygien eller deras säkerhet, säger Lua Rikis, som har varit netball-spelare på elitnivå och nu jobbar med projektet.

– Vi kommer att prata om mens, vad som händer i kroppen och hur man kan hantera det. En del ser det som skamfyllt. Vissa får inte vara i samma rum som killar när de har mens och får då inte gå i skolan, inte heller tvätta, laga mat eller sporta. Det vill vi ändra på.

Vattenkranar finns redan på skolområdet och två av flickorna visar hur de har fått lära sig att tvätta händerna. Rikligt med tvål och gnugga mellan fingrarna.

– Då blir vi inte sjuka, säger de blygt.