DEBATT. Tänk dig vår planet, vår värld, som en enorm kaka. Alla har vi nog hört metaforen. Metaforen som beskriver hur resurser och möjligheter i att land kan liknas vid en kaka. En kaka som behöver ekonomisk tillväxt för att växa. Det sägs att ”fattiga” länder är fattiga på grund av att kakan är mindre vilket innebär att resurserna och möjligheterna är färre. I ”rika” länder så är kakan större och därför kan fler få ta del av en större bit av resurserna och möjligheterna. Detta är hur Svenskt näringsliv beskrivet det: ”Tillväxt innebär att kakan växer. Befintliga varor kan tillverkas billigare, nya varor kan lösa nya problem och mer blir tillgängligt för fler. En av de stora vinsterna med tillväxt i ett samhälle är just att alla kan få det bättre, utan att någon behöver få det sämre.”

”Utan att någon behöver få det sämre”, men är det verkligen så? Vi har alla under en väldigt lång tid nu köpt denna ekonomiska doktrin om hur världen kommer bli bättre bara vi får till mer ekonomisk tillväxt. Att ”kakan” konstant ska växa och bli större, vilket då kommer leda till att vi alla får dela på mer.
Nu är det ju tyvärr så att jorden inte kan gå på steroider och har tyvärr skadats av de ”tillväxthormoner” vi försökt använda för att pressa ur jorden på mer än vad den egentligen har. För det är ju nämligen så att kakan, vår planet, redan är så stor som den kan bli. Den innehåller rätt mängd av alla ingredienser som behövs och är redan färdiggräddad. Att stoppa in den i ugnen igen gör den inte större, utan bränd.

Du har nog, liksom jag, redan insett att vi haft kakan inne i ugnen alldeles för länge. När du läser nyheterna om dagens slit- och slängsamhälle där vi bokstavligt talat bränner upp resurser och ”avfall”, så tyder allt på det. När du läser om utbrända svenskar och utbrända människor i slavliknande förhållanden i världens fabriksgolv, så tyder allt på det. När du läser om nerhuggna och brända skogar, så tyder allt på det. När du läser om uppvärmningen av världshaven och blekningen av det stora barriärrevet, så tyder allt på det. När du läser om krig, konflikter och död, så tyder allt på det.

Kakan ska växa, trots konsekvenserna och då tillväxt i alla dess slag förespråkas så undanbedes man att kika in i ugnen för att se hur det ser ut. Problemet är istället något annat, som till exempel skatt och allt som hämmar tillväxt. Tar vi dock inte ut kakan snart så kommer den bara att brännas vid än mer och kommer definitivt komma färre till dels, vilket redan är verklighet. De som överhuvudtaget kommer få något över är de som bär på den verkliga makten, möjligheterna och resurserna för att skrapa bort ytan och ta del av de mjuka ätbara delarna. Dessvärre kommer väldigt lite finnas över till dig, kanske bara de skrapade och brända cancerogena delarna.

Nej, vi behöver ingen tillväxt för att resurser och möjligheter ska skapas. De fanns där hela tiden, runt omkring oss, i vår stora orörda värld. Vår färdigbakade kaka. Trots konsekvenserna så fortsätter vi. I dag handlar det fortfarande om att folk ska få löner som är lägre än vad de förtjänar och till så höga vinstuttag som möjligt. I dag handlar det fortfarande om masskonsumtion och massproduktion. I dag handlar det fortfarande om att slita och slänga med resurser. Trots att det i dag måste börja handla om att ”hushålla med resurser”. Att skapa en verklig ekonomi, i ordets rätta mening, där pengar är ett medel och inte ett självändamål. Det handlar inte om att förstöra eller rea ut natur- och humankapital, utan det handlar om att värna om och förvalta natur- och humankapital. Det går inte att rädda världen genom att tjäna pengar, men det går att tjäna pengar på att rädda världen och allt i den. Vår stora enorma kaka var redan färdiggräddad, problemet har hela tiden varit att vissa inte lärt sig att skära lika stora bitar. Istället bestämde man sig för att grädda den lite till, på allas bekostnad.

Röken sprider sig, brandlarmet tjuter. Det är försent att rädda kakan som bränts i ugnen. Den har blivit helt svart, oätlig och hård. Ingredienser till någon ny finns inte kvar.