DEBATT. 2017 offentliggjordes en studie av de ekonomiska effekterna av fildelning, beställd av EU-kommissionen. Slutsatsen: fildelning påverkar inte försäljning av kulturprodukter negativt. Den stärker tidigareoberoendestudier. Fildelningens effekt på kulturskapares ekonomiska situation är i de allra flesta fall minimal.

Att reformera upphovsrätten är inte en fråga om att ta bort de ekonomiska möjligheterna för kulturskapare. Fildelare spenderar mer pengar på kultur än icke-fildelare, så att gynna fildelning handlar om att stärka möjligheterna att tjäna pengar på kultur. Debatten om upphovsrätt handlar alltså inte om hur mycket pengar som ska vara tillgängliga för de som skapar kultur. 

Den verkliga skiljelinjen gäller hur affärsmodeller kring kulturproduktion ska se ut, och hur kulturen kring skapandet ska vara. Konflikterna handlar om hur och under vilka omständigheter vi vill att kultur skapas, delas och avnjuts. Det här är inga nya konflikter; munkarna protesterade mot bokpressarna, musikerna mot högtalarna, filmindustrin mot VHS-tekniken, och så vidare.

Vid varje sådan episod så har gamla affärsmodellerbyggda runt vissa teknologier för reproduktion fått överges till förmån för nya affärsmodeller som varit anpassade för den nytillkomna tekniken. Dessa episoder är precis den kreativa förstörelse som ekonomen Schumpeter ordinerade för att skapa innovation inom ekonomin.

På musikproduktionens område kan man se hur denna övergång kan se ut. Tidigare tjänade musiker pengar på avtal med skivbolag om ensamrätt till framställning av kopior av musiken. Modellen byggde på kontroll över kopiering och distribution. Idag är branschen på väg att släppa den kontrollen för att istället uppmuntra spridning av musiken. Istället säljer man produkter som får sitt värde av att musiken sprids, som exempel spelningar, band-tröjor och rekommendationssystem.

Internet är – för att låna nätpionjären Kevin Kellys uttryck – en gigantisk kopiator. För att kunna kontrollera vem som kopierar vad genom nätverket måste man kontrollera själva nätverket. För att bevara upphovsrättens affärsmodeller måste man försöka ta kontroll över internet. Detta är precis vad upphovsrättsindustrin gjort de senaste två decennierna – man har sökt kontroll och makt över internet, oavsett om det gällt möjligheten att stänga av människor från internet, fritt kunna censurera webbsidor, eller få granska personers privata kommunikation. För att skydda internet som en infrastruktur för medborgares fria informationsdelningbehöver vi vara på vår vakt mot dessa försök från upphovsrättsindustrin. De hävdar att de måste ges makt över internet för att ingen kultur annars kommer skapas. Det de säger är dock inte sant. Deras affärsmodeller må hotas av en värld utan upphovsrätt, eftersom de bygger på kontroll över kopiering, men skapandet av kultur hotas inte. Internet bryter ner förmyndarnas hegemoni. Idag kan en ambitiös ungdom skapa fantastiska verk hemma i sitt rum och skapa en relation till en publik om miljoner, helt utan industrins inblandning. Okända konstnärer kan nå en masspublik via sociala media och behöver inte längre vänta på konstnärsnämnders godkännande. Det är internets frihetskultur som måste skyddas från upphovsrättsindustrin, inte tvärtom.