”Vi har inte tid med den här skiten! Det finns så många problem att ta itu med och så ska man behöva kämpa mot de där.” Ungefär så sa en person som jag gick bredvid i Mångfaldsparaden under Almedalsveckan samtidigt som vi gick förbi NMR-medlemmar som stod uppställda på ett led bredvid tåget och filmade.

Det ligger mycket i det, vi har inte tid med den här skiten. Alldeles bortsett från NMR går utvecklingen i alldeles fel riktning. Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten, nästan alla partier vill ha en ytterst restriktiv flyktingpolitik och tycker att hårdare är straff är den bästa lösningen för att motverka brottslighet, Socialdemokraterna vill begränsa strejkrätten och så vidare. Vi som vill något annat har alltså tillräckligt att kämpa emot utan att ovanpå allt detta också behöva demonstrera mot nazister.

Risken är, särskilt såhär i valrörelsen, att de strålkastare som just nu riktas mot NMR och högerextremismen tar fokus från andra frågor som vi också behöver diskutera. När vi hela tiden måste kämpa mot det vi ogillar är det risk att det tar så mycket energi så att vi inte orkar diskutera våra visioner – hur vi vill förbättra samhället och inte bara stå emot de hot vi ser.

Men samtidigt, att helt ignorera NMR är heller inget alternativ. Oavsett hur sjukt vi tycker att det är så utgör NMR i dag faktiskt ett hot, kanske inte mot vår demokrati men väl mot enskilda personer och organisationer. Det är inte bara under Almedalsveckan och i samband med Bokmässan som de är synliga. På senare år har de etablerat sig på en rad mindre orter, till exempel i Ludvika där de nu har fått tillstånd att demonstrera varje dag fram till valet.

I en intervju i Arbetaren säger Marielle Lindberg på rättsenheten vid polisen i Dalarna att de inte vägt in de våldsamma aktioner och misshandelsfall som NMR utfört under Almedalsveckan när de beviljade ansökan. Det kan tyckas anmärkningsvärt, å andra sidan är det inte säkert att en nekad ansökan hade stoppat nazisterna från att demonstrera i alla fall. Ännu mer anmärkningsvärt är att polisen inte ingrep oftare under Almedalsveckan när NMR använde våld eller när de ockuperade och förstörde möten samt att de beviljades demonstrationstillstånd utanför den lokal där RFSL Ungdom skulle ha stått, en organisation som NMR uppenbarligen avskyr och vars medlemmar de inte tvekar att använda våld mot.

Nu ropar många efter ett förbud mot nazistiska organisationer. Moderaterna har föreslagit att alla våldsbejakande organisationer ska förbjudas, Feministiskt initiativ vill att organisationer som är rasistiska eller nazistiska ska förbjudas medan Miljöpartiet bara vill att ordningslagen ska ses över så att rasistiska organisationer inte beviljas tillstånd för manifestationer på platser där de kan äventyra säkerheten.

Själv är jag tveksam till om ett förbud är rätt väg att gå, risken finns att vi öppnar upp för ett samhälle där alla organisationer som för tillfället ogillas av dem som råkar sitta vid makten kan komma att förbjudas. Det nazistiska tankegodset kommer ju heller inte att dö bara för att vi förbjuder organisationer, risken är istället stor att det fortsätter att växa, fast mindre synligt.

Uppenbart är däremot att det finns mycket för polisen att göra. En av polisens viktigaste uppgifter är att skydda demokratin. När en organisation inte ens vågar besöka en stad på grund av hotbilden från en annan organisation kan en knappast beskylla polisen för att ha lyckats särskilt väl med den uppgiften. Möjligen skulle en hårdare ordningslag hjälpa en del, jag tror dock att polisen skulle ha befogenhet att agera hårdare även utifrån den befintliga lagstiftningen. Allt som oftast tycks polisen reagera hårdare när det gäller hot mot egendom än när det gäller hot mot människor, något som även juristen Robin Enander och producenten Jan Scherman är inne på i en debattartikel i SvD där de skriver: ”Vi noterar att till och med trädkramare med våld förts bort när de demonstrerat, till exempel vid Ojnareskogen på Gotland när de protesterade mot planerad kalkbrytning.”

Precis som inom journalistkåren finns det inom poliskåren en stark rädsla för att på något sätt missgynna något politisk parti, kanske i synnerhet så här strax innan ett val. Men NMR går verkligen inte att jämföra med andra partier. För ett parti som utövar hot och våld måste man förhålla sig annorlunda och det är besynnerligt att polisen inte tycks inse det.

Vi ska inte överskatta, men inte heller underskatta hotet från NMR. Som politiskt parti är deras påverkansmöjligheter högst marginella, snudd på obefintliga. Inget etablerat parti vill ha med NMR att göra, inte ens Sverigedemokraterna. Men som provokatörer och våldsverkare utgör de ett högst reellt hot.

Det finns också ett annat problem, förutom NMR har vi bland annat Alternativ för Sverige, ett parti för dem som tycker att Sverigedemokraterna blivit för mesiga, samt en massa andra mer eller mindre läskiga rörelser och medier på högerkanten. I det sammanhanget framstår SD, trots sina nazistiska rötter, som relativt sansade. Jimmie Åkesson kan fortsätta att prata på om sin nolltolerans mot rasism och fördöma NMR samtidigt som hans partikamrater direkt eller indirekt uppmuntrar nämnda organisationer genom finansiellt stöd eller allmänt påhejande i sociala medier. Det är också ganska skrämmande.

Som sagt, vi har inte tid med den här skiten. Men så länge polisen tillåter NMR att fortsätta härja runt så blir vi så illa tvungna att fortsätta att protestera. Samtidigt är det viktigt att vi inte bara pratar om det samhälle vi inte vill se utan också om det vi vill se.