Att vara asylsökande är att leva i ovisshet. Att inte kunna planera framåt eftersom en inte vet om eller när en kan komma att utvisas. Jag har mött flera asylsökande som har talat om att det är denna väntan och känslan av att vara en bricka i ett politiskt spel som är det som känns jobbigast av allt.

Efter den stora migrationsvågen 2015 har väntan för många blivit allt längre på grund av att Migrationsverket inte har haft resurser att behandla ansökningarna lika snabbt som tidigare. Att tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd är huvudregeln i dag gör också att det blir ännu mer handläggning, och ännu längre väntan för många. Ungdomar som var en bra bit under 18 år när de kom har under den här tiden hunnit passera denna magiska gräns och har därmed inte ansetts ha rätt till skydd enligt Migrationsverket (varför en 18-åring skulle ha större möjlighet att klara sig i länder där krig och konflikter pågår än en 17-åring är inte särskilt tydligt, men det är så lagen ser ut).

Den så kallade gymnasielagen skulle ha gett en andra chans till de ungdomar som fått ett avslag just för att de hunnit fylla 18 år under processen, men nu finns det tyvärr risk för att även denna chans kommer att gå om intet. Två domare i migrationsdomstolarna har gjort bedömningen att den nya lagen inte kan tillämpas. I ett mål i Malmö avslogs överklagandet eftersom de menade att beredningen av det sänkta beviskravet rörande identitet, som är en del av den nya lagen, har varit bristfällig och i ett mål i Stockholm menar domaren att det sänkta beviskravet inte är förenligt med de regler som råder inom Schengen. För att komplicera läget ytterligare har två andra överklaganden (ytterligare ett i Malmö och ett i Luleå) blivit beviljade, medan Migrationsdomstolen i Göteborg valt att inte fatta något beslut alls utan skickat ärendet vidare till EU-domstolen för en rättslig prövning. Nu kommer Migrationsöverdomstolen att ta upp de två ärendena som har fått avslag och i väntan på det har Migrationsverket gått ut med att de inte kommer handlägga några nya ärenden enligt gymnasielagen (förutom i de fall då det är helt uppenbart att personen ska få ett avslag).

Låter det krångligt? Det tycker även de som till vardags arbetar med de här frågorna, och jag kan bara föreställa mig hur komplicerat och märkligt det måste te sig för någon som är ung och relativt ny i Sverige.

Det här innebär hur som helst ytterligare osäker väntan för de uppemot 9000 personer, förmodligen något färre, som beräknas omfattas av gymnasielagen. Det gör också att många hamnar i kläm, de som redan fått ett beslut om att de ska lämna landet får inget bidrag eller hjälp med boende från Migrationsverket förrän verket börjar handlägga ärendena igen.

En kan verkligen ha många synpunkter på den nya lagen. Det är uppenbart att det från Socialdemokraternas sida inte är något som de har drivit på eller önskat sig utan att det framförallt handlar om en kompromiss, ett litet tack till Miljöpartiet för att de gått med på den stora omläggningen av migrationspolitiken. Istället för den här lagen som bara omfattar en del, som är krånglig och som uppenbarligen är öppen för tolkning hade det varit mycket bättre att återgå till det som gällde innan november 2015, då Sverige hade en betydligt generösare flyktingpolitik och då permanenta uppehållstillstånd var regel istället för tillfälliga. Men nu är det den här lagen som är framröstad och givet detta kan en tycka att det är märkligt att domstolarna går emot beslut som har fattats i riksdagen. En advokat med insyn i de här frågorna beskrev det som att öppna pandoras ask om domstolarna ska börja döma tvärsemot beslutade lagar eftersom de anser att det har funnits brister i utformningen av lagen. Han menar också att de schengenregler som Migrationsdomstolen i Stockholm hänvisar till är illusoriska, eller att de i vart fall inte följs av majoriteten av EU:s medlemsländer. Flera har också påpekat att det finns andra länder, som Norge och Tyskland, där den här gruppen har fått möjlighet att stanna vilket visar att det är möjligt.

Att en person ska “göra sin identitet sannolikhet”, som det heter på byråkratiska, är för övrigt något som i väldigt många fall helt enkelt inte låter sig göras. Jag har själv blivit vittne till hur godtyckligt den afghanska ambassaden i Stockholm beslutar om vilka som ska få ett pass och inte. Att Migrationsdomstolen ska ha detta som grund för att ta beslut om en person ska utvisas eller inte framstår som ett dåligt skämt.

Tidigast i september förväntas Migrationsöverdomstolen komma med sitt beslut. Efter det kanske den här plågsamma följetongen äntligen kan få ett slut, såvida inte en ny regering bestämmer sig för att riva upp hela lagen förstås. Fram tills dess får alla de ungdomar som omfattas av lagen helt enkelt fortsätta vänta och fortsätta leva med att deras liv bara är brickor i ett politiskt spel.