Skolan, sjukvården, polisen, militären. En rad yrkesgrupper är i skriande behov av personal och det ropas förtvivlat från många håll att statusen för dessa yrken måste höjas om man ska klara av att tillgodose personalbehoven. Det är inte första gången. Och det som föreslås är nästan alltid att lönerna måste höjas. Och lönerna höjs lite och ibland till och med lite till, men inget händer.

Och alla står frågande. Något är fel. Men vad?

Jag har funderat mycket på detta med yrken och status, och i ett samtal med en sjuksköterska med flera decenniers tjänstgöring bakom sig får jag en ledtråd. Hon berättar att inställningen hos dem som i dag kommer nya är en helt annan än tidigare.

”För mig” säger hon, ”har det varit en självklarhet att det alltid är patientens bästa som kommer i första hand. Och det har gällt oavsett om det fått konsekvenser för min egen tid och planering. Men nu,” fortsätter hon, ”möts jag allt oftare av att en nyanställd som jag ber om något frågar: ’Vad får jag ut av det här?’ Ingen av de nya är beredda att offra sig själva om de inte får något tillbaka.”

Där har vi det, tänker jag, det som förenar alla dessa yrken som i dag har så låg status är att själva yrkets grundidé är att offra sig själv. Att ge något till en annan människa utan att med självklarhet få något tillbaka. Inte konstigt att de har låg status, tänker jag, ty frågan är om det finns något som är mera ute i dag. Hela vår syn på arbete har ju förändrats från att göra rätt för sig, att bidra med sin del till samhället, till att vara en karriärväg. En del av självförverkligandet. En syn som går på tvärs mot dessa yrkens grundläggande värden. Och när man nu försöker locka folk till dessa yrken med värden från en annan värdeskala är det klart att det klingar falskt.

Du kan aldrig locka en person till att arbeta som sjuksköterska, lärare, polis eller militär med lön. Det kommer bara att klinga falskt. Vore det pengar man var ute efter vet alla att det vore mer strategiskt att söka sig någon annanstans.

Och inte söker man sig till försvaret för att det finns wifi i en ubåt. Som försvarets senaste reklamkampanj upplyser om.

Det enda som kan få människor att vilja söka sig till dessa yrken är att vi återupprättar idén om värdet av att bidra till det gemensamma. Värdet av att offra sig för andra. Ibland utan ett tack. ”Kärlek” som Hammarskjöld sa en gång, ”är att göra allt för en annan människa men inte nödvändigtvis i rampljuset inför hela världens ögon.”

Om detta var en syn vi som samhälle delade skulle statusen på dessa yrken omedelbart höjas.

Och med det löner och arbetsvillkor. Som givetvis måste bli bättre. Men vill man förändra något på riktigt måste man börja i rätt ände.