Till mina barns ganska stora förtret, men eventuellt till naturens och klimatets glädje, gick årets semesterresa inte längre än till Norra Värmland. Min mor och jag har nämligen blivit släktforskningsnördar, och nu skulle vi utforska vårt nyfunna arv från svedjefinnarna, äta motti, skumpa fram på närmast obefintliga grusvägar i skogar helt utan täckning eller internet på telefonerna (igen till barnens förtret), för att hitta gården där vår förfader ”den store björnjägaren och trollmannen Hindrik Liitiäinen” bodde och levde.

Det sista enligt Carl Axel Gottlund som i början av 1800-talet reste runt i finnmarkerna och dokumenterade släkterna, deras finska namn, och deras liv och leverne. Gottlunds dagböcker är ett av de få dokumenten över skogsfinnkulturen på den tiden, eftersom makten och kyrkan gjorde allt för att finnarna skulle assimileras fullkomligt, deras finska släktnamn skrevs ut ur kyrkböckerna och det finska språket skulle helst inte talas över huvud taget.

Svedjefinnarna var ett slags kombination av arbetskraftsinvandrare och krigsflyktingar på slutet av 1500-talet; samtidigt som kriget mot Ryssland skapat en krigszon av Savolax-området, varifrån de flesta skogsfinnar kom, ville hertig Karl befolka sveriges skogsområden och få nya skattebetalare till landet på slutet.

På museet på Finnskogscentrum beskrivs den extrema fattigdom som människorna i finnskogarna levde i, och alla de lagar och restriktioner som hindrade folk från att göra vad de behövde för att överleva; det var förbjudet att hämta hö ur myrarna, det var förbjudet att fiska, det var förbjudet att jaga. De nekades fattigstöd med hänvisning till att finnar skaffade för många barn och fick skylla sig själva om de svalt. Misstron och skepsisen från svenskar mot skogsfinnar var stark även efter flera hundra år i landet.

I den lilla lokala butiken – den enda på flera mils omkrets – faller vi i snack med en äldre man, en avlägsen släkting visar det sig. Han berättar att gården vi letar efter och hela den omgivande skogen köpts upp av en oljerik norrman. “Ärvda pengar” muttrade han, inte helt utan viss bitterhet. Utan svedjefinnar hade det inte ens funnits någon beboelig mark här. Nu är skogsfinnarnas kulturarv nästan utdött, medan frukten av vanliga människors slit och arbete under århundraden köps upp av ärvda oljepengar i en handvändning.

Vi hittade till sist gården där trollmannen/björnjägaren bott, stod där och blickade ut över vattnet, hörde en lom som ropade sorgset på andra sidan. Här har inte mycket förändrats. Samma vatten, samma berg, samma skog som våra förfäder tittade ut över. Kanske har inte så mycket förändrats i övrigt heller. Rika utnyttjar fattigas arbete för egen vinning. Retoriken om invandrare med för många barn och total assimilering känns igen. Förbud mot att göra sådant som enbart de allra fattigaste gör för att överleva likaså. Exotifieringen, utanförskapet, rädslan för de andra, inget är nytt. Förutom vilka ”de” är.