INDIEN En traktor kommer långsamt körande längs en grusväg vid byn Nacharwari Pallem i södra Indien. På flaket sitter 36 kvinnor och trotsar det starka solskenet. När traktorn stannar vid ett risfält ger sig kvinnorna ut för att arbeta, alla försedda med ett rosa papper som slår fast att marken de brukar tillhör dem.

Markrättigheterna tillkom dem efter en lång strid, trots att risfälten brukats av yanadifolket i flera generationer.

Ursprungsbefolkningen yanadi består i dag av närmare tre miljoner människor som finns spridda i fyra olika distrikt i den indiska delstaten Andhra Pradesh. Vissa av dem har traditionellt arbetat som betjänter åt byarnas elitskikt, medan andra har enkla arbeten där överbliven mat blivit deras enda lön. En annan del av folkgruppen överlever som fiskare, medan ytterligare en grupp lever och bor i skogarna som jägare och samlare.

Det de alla har gemensamt är den djupa fattigdom de tvingats leva under.
En majoritet av befolkningen äger inte någon riktig bostad utan bor i enkla hyddor och de flesta sliter hårt i andra människors hem eller på andras jordbruk till knappt någon lön alls.

I Andhra Pradesh är 67 procent av befolkningen skriv- och läskunnig. Bland yanadifolket ligger dock siffran på bara 14 procent. Och trots att folkgruppen är så stor så har de fortfarande ingen politisk representant i landets parlament. Ytterst få äger marker.

Att yanadifolkets situation är så svår beror till stor del på att de delvis har en bakgrund som nomader, säger Sheikh Basheer, som är ordförande för Förbundet för landsbygdsutveckling, ARD, en organisation som arbetat för befolkningsgruppens rättigheter i 30 års tid.

Traditionellt levde yanadifolket i och nära skogar, men i takt med att naturresurserna tog slut tvingades de i stället börja arbeta med enklare sysslor inne i byarna.

Många började då även utsättas för en slags modernt slaveri av de välbeställda arbetsgivarna i byarna.

– De rika anställde hela familjer, där alla inklusive barnen fick slita hårt och fick betalt i form av spannmål, berättar Sheikh Basheer.

Barnen fick i sin tur ärva sina föräldrars arbetsgivare.

– Detta kunde pågå i flera generationer och familjerna kunde inte ge sig av utan att arbetsgivaren gav dem tillstånd. Dessa människor har tvingats leva i tystnad utan några kunskaper om sina rättigheter.

Och systemet lever kvar. Sheikh Basheers organisation uppger att de varit med och befriat närmare 700 personer från livegenskap.

Gandala Sriramalu tillhör yanadifolket och är en av få inom folkgruppen som lyckats skaffa sig en utbildning och ett statligt arbete. Numera är han pensionerad och använder en stor del av sin tid till att informera andra inom folkgruppen om de rättigheter de har, liksom deras möjligheter att skicka sina barn till avgiftsfria skolor. Till IPS säger han att ett av de stora problemen är att många inom yanadifolket saknar de förutsättningar de behöver för att kunna ta tillvara på de möjligheter som ändå erbjuds av myndigheter och olika organisationer.

Ett sådant problem handlar om jordrättigheter. Under de senaste två decennierna har myndigheterna fördelat mark till folkgruppen. Men ofta har det slutat med att det i stället är andra starkare grupper som tar kontroll över deras marker.

– De blir utnyttjade medan andra brukar marken och tar hand om produktionen. Och yanadifolket vågar inte säga ifrån av rädsla att bli misshandlade eller att bli av med sina arbeten, säger Gandala Sriramalu.

Byn Nacharwari Pallem är ett typiskt exempel. Här gav myndigheterna alla familjer som tillhör yanadifolket rätten att bruka ett stycke jord redan för 20 år sedan. Men i realiteten tog en grupp välbärgade bybor kontrollen över åkermarkerna.

Organisationen ARD engagerade sig dock i frågan, men det kom att ta fem års kamp innan yanadifolket hade återvunnit rätten att kontrollera odlingsmarkerna. Många i befolkningsgruppen var länge rädda för att de skulle drabbas av repressalier från andra bybor, trots att de hade lagen på sin sida.

Chinni Hemalatha, 32, berättar för IPS att hennes familj väntade i flera år innan de började bruka den mark de hade rätt till.

– Det var först förra året som vi till sist fick tillgång till vår jord. När regnen kommer i januari ska jag odla ris, berättar hon med ett leende.

– Jag är så lycklig att detta äntligen händer för vårt folk, säger en annan kvinna, Malli Pramila.

Det händer saker även på andra platser i distriktet Nellore. I ett dussintal byar har yanadifolket börjat kräva sina rättigheter. Allt fler har dessutom engagerat sig i nätverket Yanadai Samakhya, som startats med stöd av ARD.
Gruppen, som nu har närmare 12 000 medlemmar, arbetar mot en lång rad av de problem som drabbar folkgruppen och tillsammans har man lyckats vinna flera små segrar, däribland rätten att förfoga över de mineralfyndigheter som finns på yanadifolkets marker.

Det har lett till att Ankaiya Rao, som bor i byn Reddy Gunta, har kunnat sälja vidare den kvarts han hittat på sina marker.

– Affärerna går bra. Jag är lycklig och det är min hustru också, säger han till IPS.

Nu drömmer tvåbarnspappan om att kunna ge sina barn en bättre framtid.
Samtidigt varnar Sheikh Basheer vid ARD för att det hela tiden finns en risk för ett bakslag.

– Det finns ett antal mäktiga personer med politiska kopplingar som är ute efter dessa marker och som kan komma att lura eller hota bybor att sälja sina marker till dem för en mindre summa.

Pensionären Gandala Sriramalu menar att det avgörande är att yanadifolket tillsammans bevakar sina rättigheter.

– Utmaningarna är så många, men för mitt folk kan det avgörande vara att man håller samman.