Uppdrag granskning (UG) valde tre veckor innan valet att sända ett program om våldtäkter. Om en dryg månad har det gått ett år sedan #metoo-rörelsen startades och ett program om den innan valet vore så klart önskvärt. Men Uppdrag gransknings redaktion ville inte att den efterföljande diskussionen skulle handla om utsatta kvinnor.

Deras vinkel var en annan, deras fokus var tesen att invandrare våldtar och att det mörkas av forskarsamhället och den politiska eliten. Något som fick kriminologen och forskaren Jerzy Sarnecki att konstatera att programmet bygger på en gammal högerextrem konspirationsteori.

I programmet serveras vi siffror över var personer som i tingsrätten dömts för våldtäkt är födda. Där konstateras bland annat att över hälften av de dömda är födda utanför Europa, och att det enskilt största ursprungslandet är Afghanistan, förutom Sverige då. Vidare berättar man att den här överrepresentationen av utrikesfödda i statistiken inte är ny. Tvärtom får vi se klipp från 1989 där det konstateras att en tredjedel av de dömda var utrikesfödda då. Sen berättar de om Brå:s undersökning 2005, som gjorde gällande att ”överrisken” var fem gånger större för invandrare (innan man kompenserar för socioekonomiska faktorer).

Vad de nogsamt undviker att berätta är att ”invandrare” över tid är helt olika grupper. Om vi inte tänker på våra nordiska grannländer kom det på 1980-talet främst asylsökande från länder som Iran, Polen, Chile och Turkiet. Under 1990-talet var det istället flyktingar från före detta Jugoslavien. Men nu är det afghaner som genomgående pekas ut i programmet.

Uppdrag granskning skriver på sin hemsida att de kollade just på utrikes födda eftersom det inte finns någon färsk forskning om ”kulturella orsaker” till överrepresentationen. Själva bedriver de ju ingen forskning och undersökte inte de bakomliggande orsakerna alls. Men om vi tillåts gissa: Om utrikes födda har varit överrepresenterade i minst 30 år, trots att det har handlat om människor med skilda kulturer, då är ”kulturen” kanske inte den mest sannolika orsaken?

Problemet med programmet är att det inte tillför något nytt. Att det finns en överrepresentation bland invandrare, det visste vi redan innan. Det som inte undersökts på sistone är vad denna överrepresentation beror på, men det undersöker man inte heller här. Det finns dessutom för många felkällor för att man ens ska kunna använda siffrorna till grund för debatten.

För två år sedan (2016) föll det 142 domar för våldtäkt av 6 715 anmälda fall. Samma år uppskattade Brå antalet allvarliga sexualbrott till 190 000 (Nationella trygghetsundersökningen). Att utifrån en liten andel göra uppskattningar om alla fall är ibland möjligt, det görs i opinionsmätningar varje vecka. Men för att det ska gå gäller det att det inte finns något bias, att de faktiskt är representativa och att underlaget är betydligt större än 45 afghaner. Här har vi all anledning att tro att det inte är representativt. Uppdrag granskning går bara igenom tingsrättsdomar, vad de slutgiltiga domarna blir vet vi alltså inte.

Vidare vet vi att invandrare löper större risk att både bli anmälda och misstänkta för brott på likvärdiga grunder. Nina Rung, kriminolog och sakkunnig om sexualbrott, konstaterar att misstänkta som är födda utanför Europa löper större risk att bli dömda än misstänkta som är födda i Sverige. Men bäst förklarar Jerzy Sarnecki: ”Låt oss säga att vi har tv-profiler eller film-moguler å ena sidan och nyanlända afghanpojkar å andra sidan. Vilka tror ni kommer att ha lättare att åka fast för våldtäkt?”

Om programmets syfte inte är att vara slagträ i debatten inför valet har de alltså lagt oerhörda resurser på att undersöka det man redan visste, (att det finns en överrepresentation bland de dömda) för att få svar på det man inte undersökte, men ändå låtsas veta (varför det är så).

Både i programmet och den efterföljande debatten blir också skiljelinjen mellan forskare och Uppdrag gransknings journalister tydlig. Forskarna tror, utifrån sin erfarenhet, att socioekonomiska orsaker ligger bakom största delen av överrepresentationen. Det tror inte journalisterna. Vilka som får rätt får vi veta när Brå är klara med att undersöka saken, men till dess vet jag vilka jag sätter störst tillit till.