Första gången jag fick rösta var 1985. Precis som nu satt sossarna vid makten, men borgarna (i olika former) hade regerat de två mandatperioderna innan. Även då efter en lång period av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Aldrig hade det varit viktigare att rösta och rösta rätt än just då. Rätt var att rösta mot sossarna, som med […]
Första gången jag fick rösta var 1985. Precis som nu satt sossarna vid makten, men borgarna (i olika former) hade regerat de två mandatperioderna innan. Även då efter en lång period av socialdemokratiskt regeringsinnehav.
Aldrig hade det varit viktigare att rösta och rösta rätt än just då. Rätt var att rösta mot sossarna, som med löntagarfonderna som vapen försökte införa en socialistisk kommandostat. Åtminstone om en lyssnade på Ulf Adelsohn och hans hejarklack. Löntagarfonder hade klubbats i riksdagen knappt två år innan. Efter en historisk mobilisering från högern infördes de visserligen bara i urvattnad form, men alla (till höger) visste ju att det bara var första steget.
Lyssnade en på Olof Palme var det borgarnas systemskifte och nedmontering av hela välfärdsstaten man måste rösta emot. Ett systemskifte som enligt sossarna blev tydligt med Moderaternas angrepp på knattefotbollen. Moderaterna deklarerade nämligen inför valet att de ville dra ner på stödet till bland annat ungdomsorganisationer.
Det var fantastiskt att som ung och politiskt engagerad få rösta i det viktigaste valet någonsin. Än mer fantastiskt är att jag sedan dess har varit om samma sak nio gånger. Varje val har varit det där helt avgörande valet, då allt står på spel. Det kanske låter osannolikt men så har det sagts varje gång.
Valet -85 gick som det brukar i Sverige, sossarna blev störst och bildade regering. Och som traditionen varit sedan 80-talet genomförde de sedan mer konsekvent borgerlig politik än borgarna någonsin vågat göra själva. Uppgörelsen mellan S, FP och C under den så kallade Underbara natten några år innan, som innebar kraftiga skattesänkningar för dem som tjänade mest, fullföljdes. Efter bara två månader genomfördes den så kallade novemberrevolutionen. En reform som gav bankerna möjlighet att låna ut obegränsat med pengar.
Avregleringen följdes av en mycket kraftig ökning av bankernas utlåning, vilket i sin tur skapade fastighetsbubblan, hög arbetslöshet, konsumtionshets och den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Än i dag är de två reformerna, tillsammans med EU-anslutningen, de beslut som har haft störst betydelse för utvecklingen mot en allt råare kapitalism och ökade klyftor.
Nu sägs vi återigen stå inför det viktigaste valet i mannaminne. Risken finns att SD blir näst största, eller till och med största parti. Och det är helt avgörande att sätta stopp för det. Och det enda sättet att stoppa det är att rösta på något av de två partier, Moderaterna och Socialdemokraterna, som kopierat och genomfört såväl SD:s politik som retorik.
Sanningen är dock att detta är ett av de val där din röst har mindre betydelse än någonsin, åtminstone om du anser att allt handlar om vilka som ska regera och inte röstar på KD eller Fi. Regeringsmakten kommer fördelas i ett smutsigt spel efter valet som varken du eller jag kan påverka. Och inte ens när det spelet är klart vet vi vilken politik vi får. För precis som -85 har det väldigt lite att göra med vilket parti som får makten.
Inför det senaste valet pratade Reinfeldt som Moderaternas ledare om att öppna våra hjärtan. Något år efter följde Löfven upp med ”mitt Europa bygger inga murar”. Sedan använde de två partierna den gångna mandatperioden till att med stängda hjärtan bygga murar runt EU och Sverige.
Redan -85 röstade jag på ett parti som inte kom in riksdagen, trots att jag gång på gång fick höra att en sådan röst var bortkastad alternativt en röst på kommunisterna/Moderaterna. Det är förstås sant att min röst inte påverkade sammansättningen i riksdagen och därmed inte heller vem som skulle regera. Men hur många av de röster som läggs är avgörande för det?
Sanningen är att chansen att just din röst ska påverka sammansättningen i riksdagen är i det närmaste försumbar. Oddsen för att din röst ska avgöra var ett mandat hamnar är mindre än en på 18 000. I det ljuset och med resonemanget om bortkastade röster som ledstjärna så framstår det som irrationellt att rösta överhuvudtaget. Med all sannolikhet har du bara slösat bort din tid.
Däremot är det kollektiva röstandet avgörande för att den representativa demokratin ska fungera, men bara så länge vi verkligen röstar på det vi tror på. Så fort folk börjar taktikrösta börjar den representativa demokratin hacka. I detta val, som i alla andra val, kan vi välja att rösta för de goda krafterna eller fokusera på de onda. Vi kan välja om vi vill att SD, M eller S ska få sätta agendan till den milda grad att deras maktspel ska få avgöra hur vi använder våra röster. Om skräcken för SD ska få bidra till att valet inte blir representativt. Eller om vi ska välja att stötta och stärka de som vi verkligen tror på, som står för den förändring och samhälle vi vill se.
Nästa vecka går jag och röstar, inte för att jag tror det kommer påverka vem som regerar eller om SD blir största parti, utan för att stötta dem som vill ha verklig förändring att orka fortsätta kämpa och skapa opinion för ett bättre samhälle. I den handlingen finns ingen plats för ett falskt taktikspel och partier som stängt Sveriges gränser, som sett till att våra utsläpp av växthusgaser har ökat igen och som monterat ner LSS. Valet må vara det minst viktiga någonsin då det gäller regeringsmakten, men så oviktigt är det inte att jag skulle slänga bort min röst på M, S eller något av deras stödpartier.
Familjeveckan, äntligen går sossarna på fritidslinjen istället för arbetslinjen.
Reformer, såsom Familjeveckan, som används som muta till vissa väljargrupper precis innan valet.