Kameruns koloniala öde beseglades i Berlin 1885 då Europas koloniala inrättningar bestämdes. Kamerun var fram till 1918 en tysk koloni och därefter en uppstyckad kropp där de nordvästra regionerna längs gränsen till dåvarande Nord- och Sydnigeria administrerades av Storbritannien och resterande landyta av Frankrike innan 1960-talets självständighetsvåg nådde Väst­afrika.

När det franskadministrerade Kamerun 1960 utropade sin självständighet förblev den norra enklaven kvar i brittisk ägo. En stor portion blev 1961 också en del av Nigeria medan den södra engelsktalande regionen – dagens North-West och South-West – blev en del av övriga Kamerun.

Engelska och franska är officiella språk i Kamerun. Och de bärande kolonialmakternas främsta gåva till den självständiga staten – just dessa två språk – är en av hörnstenarna i den nu eskalerande konflikten. 2016 varnade en rad yrkesgrupper – däribland jurister, lärare och studenter – i North-West och South-West för en medveten ”franskifiering” av regionerna från centralmaktens sida. Regeringen i huvudstaden Yaoundé mötte protesterna med våld och flera dödsfall, däribland barn.

I början av 2017 pågick förhandlingar mellan regeringen och lärar- och advokatfackförbund med uttalat syfte om en fredlig lösning på problemet, men i hemlighet arresterades engelsktalande förhandlare, vilket ledde till en upptrappning av konflikten och invånare i regionerna North-West och South-West att aktivt börja sträva efter att bilda en ny republik.

Republiken Ambazonien

Namnet på den nya republiken skulle vara Ambazonien och företrädare för den finns i Nigeria, USA och Europa. I intervjuer med nyhetsbyråer lyfts särskilt den systematiska diskrimineringen av engelsktalande fram som huvudskäl till separatismen och det väpnade motståndet:

– Franskspråkiga lärare och jurister som arbetar i de engelskspråkiga regionerna får dubbelt så mycket i månadslön av den kamerunska regeringen. Därför vill vi bryta oss loss, förklarar en anonym rebellkrigare för utbrytarrepubliken Ambazonien till IRIN News.

Särskilt exilanhängare av en utbrytarrepublik i grannlandet Nigeria har skapat spänningar med centralregeringen i Kameruns huvudstad Yaoundé. I ingenmansland på andra sidan gränsen har en rebellrörelse inlett ett väpnad motstånd som centralregeringen bemött med skoningslös brutalitet. Hela byar har bränts, civila mördats och massgravar påträffats. MR-grupper beskriver läget som alltmer laglöst och varken centralregering eller rebeller kan garantera civilbefolkningens säkerhet och rättigheter i de nordvästra korridorerna.

160 000 på flykt

Human Rights Watchs kartläggning vittnar om systematisk bränning av skolor och totalförstörelse av ett 20-tal byar endast i South-West-regionen. Civilbefolkningen har i vanlig ordning hamnat i skottlinjen av ett utbredande inbördeskrig som för tillfället inte skönjer minsta ljusstrimma i horisonten.

Enligt FN-organet OCHA har konflikten redan resulterat i över 160 000 internflyktingar i North-West och South-West. Många uppehåller sig i skogar medan andra korsat gränsen till Nigeria för en tillvaro i UNHCR-upprättade flyktingläger.

”Regeringen borde omedelbart försäkra att deras styrkor upphör med sin våldsamma taktik som så uppenbart har försämrat situationen”, skriver Human Rights Watch i en rapport och uppmanar centralregeringen att ställa de ansvariga till rätta.

Kameruns president Paul Biya är emellertid inte en ledare som har vana att vika sig. 1975 tillträdde han som landets premiärminister och har sedan 1982 varit landets starke man och sedan Robert Mugabes fall från tronen i Zimbabwe den längst sittande regenten i södra Afrika.

Viktig partner för väst

Amnesty International har dokumenterat ett hundratal fall av tortyr av anklagade Boko Haram-sympatisörer utförda av kamerunsk säkerhetstjänst mellan 2013 och 2017. Terrorsektens härjningar i Västafrika har inte bara ökat de regionala regeringars repression mot de egna befolkningarna, det har även fördjupat relationerna mellan Kamerun och USA och Frankrike. Många av de vidriga tortyrsessionerna ska enligt Amnesty ha ägt rum på militärbaser som amerikanska och franska militärband har regelbunden tillgång till.

Frankrikes historiska och ekonomiska relation till Kamerun i allmänhet och president Paul Biya i synnerhet ska inte underskattas. 

Även USA har slutit gynnsamma handelsavtal med Biya-regimen och president Donald Trump har ingen avsikt att införa sanktioner mot vare sig presidenten eller hans närmaste krets trots dokumenterade övergrepp och MR-aktivisters tal om ”ett pågående folkmord”.

”Risk för Rwanda 2.0”

Utvecklingen i Kamerun 2018 bär likheter med upprinnelsen till folkmordet i Rwanda 1994, främst i form av en tigande omvärld, menar författaren och MR-aktivisten Rebecca Tinsley i en ledare för Journal du Cameroun:

”I värsta fall kan Biyaregimen utnyttja sin propagandaapparat och manipulera majoriteten att resa sig mot minoriteten, vilket även hände i Rwanda.”

Därför understryker Tinsley det historiska ansvar som landets forna kolonialmakter har för att bringa ett slut på landets kris:

”Att förhindra en eskalering kräver handling från det internationella samfundet, men framför allt från Frankrike och Storbritannien.”

Källor: Journal do Cameroun, IRIN News, QZ, HRW, Amnesty International, Business in Cameroon, IRIN, The Guardian, NY Times, OCHA, UNHCR