Så är då valet klart. Inte lär det innebära en ny berättelse om vår framtid. Som handlar om utveckling och livskvalitet istället för tillväxt och ekonomism. Som handlar om större frihetsrum för människor, starkare syskonskap i ekonomin och absolut jämlikhet i rättssystemet.

En ny berättelse som handlar om fred på jorden och fred med jorden. Om att våga se sig själv med den andres ögon, om att skapa självtillit för att våga möta den andre utan rädsla. En berättelse som handlar om befrielse från den globaliserade sentida kapitalismens makt över människor, på samma sätt som människor befriade sig från den reellt existerande socialismens fängsel.

En ny berättelse  om ekologisk hållbarhet, social anständighet, delaktig demokrati och kulturell mångfald inom humanismens ramar. Rent av om ett ärofyllt återtåg från ekonomismens era. Men också om modiga steg till det oprövade. Det prövade har nämligen inte fallit väl ut.

Därför behöver vi restaurera politiken från det som blev följden av den statskupp som började genomföras för 33 år sedan. Den statskupp som födde fram ökande ekonomiska klyftor och föreställningar om vad vi har råd med. Och inte.

Det första slaget föll 1985. Kreditmarknaden avreglerades. Bankerna fick visa sin totala avsaknad av samhällsansvar.

Det andra slaget föll när reglerna för valutaflöden monterades ner. Plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev skattereformen 1990–1991. De med höga inkomster fick så stora skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten. Så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de rika just fått.

Det fjärde slaget föll 1991. Regeringen beslöt att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes räntan till 500 procent. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började spara. En blocköverskridande överenskommelse, med Socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag.

Vilket resulterade i att de tvingades dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med fler piller.

Politiken började byggas på ekonomiska nyckeltal istället för empati. Ekonomismen trängde in i varenda beslut. Staten började se människor som problem. Kommunerna började uppträda som företag med köp- och säljprinciper. Marknadstänkandets vulgarisering trängde in i varenda skrymsle.

Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet.

Ansvariga partier har just än en gång bett om röster.
Här står vi i dag. Det är härifrån vi måste förflytta oss, om vi vill ta planeten, människor, djur och livet på allvar.

Den rödgröna regeringen borde satt den bortre parentesen på den utveckling som startades för drygt trettio år sedan. Så skedde inte. Det är därför en politisk kraft som vill förändring borde presentera en berättelse, en vision, om ett liv efter den sentida kapitalismens epok.

Vi behöver en socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje, inte anammat idén om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill, inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva. En ekonomi som värnar den civila sektorn där vi inte är konsumenter eller producenter, utan bara människor.

En ny berättelse. Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts.