När den här texten skrivs är den sista rösträkningen inte klar, men mycket tyder på att de rödgröna kommer få något eller några mandat mer i riksdagen än alliansen. Det har dock bara moralisk betydelse eftersom ingetdera blocket får majoritet.

Detta har varit märkligt frånvarande under valrörelsen. Visst har man pratat om huruvida alliansen ska stödja sig på SD, men få har tagit upp att det är likadant för båda blocken. Antingen måste man förlita sig på SD eller förhandla över blockgränsen. I statsministeromröstningen måste Stefan Löfven antingen komma överens med alliansen att inte rösta mot honom eller med SD. Det finns inget annat sätt.

Sverigedemokraterna är glasklara med att de inte tänker vara passivt stödparti, de kräver förhandlingar för att släppa igenom en regering. I första läget kommer de nog nöja sig med något litet och okontroversiellt, säg ett tillskott till pensionärerna. Men sedan kommer budgetförhandling, och vårproposition och budget igen och SD:s kravlista för mandatperioden är lång och inkluderar sådant som sänkt straffmyndighetsålder till 12 år, och det är bara det omedelbara.

Vi vet numera alla att SD är ett revolutionärt parti som radikalt vill omdana Sverige och avskaffa den liberala demokratin, de oberoende myndigheterna, den fria pressen. Nu gick SD inte alls framåt lika mycket som de hoppats och som många opinionsmätningar visat och kanske berodde det på hur denna radikalitet slutligen blivit tydlig. Det räcker inte att minska invandringen för SD.

Jag ser inte hur ett organiserat samarbete med ett sådant parti över huvud taget är möjligt för demokratiska partier.
Då återstår det blocköverskridande. För Socialdemokraterna återstår också att släppa sin gamla självbild av ett nära-nog-50-procentsparti där samarbete innebär att små partier lägger sig platta. Små partier som samarbetar med S förlorar på det. Fråga Miljöpartiet, fråga Centern som fick ägna ett decennium efter Olof Johansson åt att städa bort dörrmatteprofilen.

Ett sätt för S att visa respekt för det och visa att man faktiskt vill ha ett samarbete mellan jämlikar vore att öppna för att någon annan kan få statsministerposten. En regering med S-MP-C-L med Annie Lööf som statsminister är ingen dum idé.
Dels skulle den vara stabil – för att fälla den krävs att Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna går ihop. Dels skulle mittenpartierna aldrig lägga sig för Socialdemokraterna på det sätt som MP gjort, vilket bådar för en betydligt bättre och mer frihetlig politik. Klimatpolitiken skulle också kunna bli klart bättre än med en alliansregering där M och KD fortfarande tänker mer på SUV-ägare och Thailandsresenärer än på mänsklighetens överlevnad.

Allt skulle inte bli bra, koalitioner innebär alltid kompromisser, men jag tror att det är bättre än alternativen. Eftersom M och S envisas med att sparka sina kvinnliga partiledare innan de får chansen att ta sig hela vägen är det här dessutom kanske enda sättet att i världens mest jämställda land till slut få en kvinnlig statsminister.