På valnatten får jag ett mess från en vän: ”Du hade fel, vilken tur att jag stödröstade på MP”. Miljöpartiet hade precis fått 4,2 i Valu, det skulle senare visa sig att MP sannolikt inte klarade spärren av egen kraft utan för att människor agerat likt min vän. Novus uppskattade att var femte av Miljöpartiets väljare stödröstade (SR 21/9). Men den lyxen hade inte lokalavdelningarna ute i landet. När fullmäktige samlas över landet saknar Miljöpartiet nu representation i 88 av 290 kommuner och 7 av 28 landsting (kanske 8, kontrollräkningen av landstingsvalet i Värmland är inte klar ännu).

Att det ser ut så här är en direkt följd av den politik man fört den gångna mandatperioden. Ungefär så här har det låtit under valrörelsen: ”Statsvetarna är chockade. Vi har genomfört eller påbörjat genomförande av 82 procent av våra vallöften.” ”Ja, men ni svek det viktigaste.” Exakt vad det viktigaste är, det varierar lite, för det finns flera stora svek. Men för mig var det sveket i migrationspolitiken. Det var också sedan man svikit där som det stora tappet började, samtidigt som de partier som inte vikt från sin ursprungliga hållning i migrationspolitiken alla gått framåt (V, C och tyvärr SD). Den förda politiken har lett till att nästan hälften av medlemmarna försvann under mandatperioden, och med tanke på popularitetssiffrorna var nog många begeistrade medlemmar viktigare än språkrören.

En tidig konsekvens av valresultatet var att Annika Lillemets ansåg att man borde kalla till extrakongress och Jabar Amin krävde språkrörens avgång (båda riksdagsledamöter un der förra mandatperioden, MP). Föga förvånande nappade inte språkrören, men när Isabella Lövin svarar (SVT 18/9) är det intressant hur hon gör det. ”De personerna har haft en väldigt kritisk inställning till regeringsmedverkan under hela mandatperioden. Den kritiken har funnits hela tiden” börjar hon, och fortsätter med att konstatera att det här alltså inte beror på valresultatet och att kritiken också uttalats av ett före detta språkrör som inte längre är medlem. Sen avslutar hon med: ”Inifrån partiet har vi inte alls den diskussionen, utan nu är diskussionen hur vi ska fortsätta göra största möjliga skillnad med den gröna politiken.

”Det här har så många problem med sig att vi måste dela upp det i två delar. Det första är idén att kritik som hörts förut inte längre skulle gälla efter valet. Valet bekräftade ju vad deras kritiker sagt. Principen att i varje givet läge påverka så mycket som möjligt nu, istället för att också säga ifrån, opinionsbilda, bejaka interna åsiktsskillnader och bjuda in medborgarna till debatterna har lett till att de i stora delar av landet inte kan bedriva något parlamentariskt arbete alls, nu.

Att omläggningen till att nästan uteslutande fokusera på klimat inte räckte, ens ett valår med extremvinter, extremhetta, skogsbränder och torka. Det säger inte emot någon av kritikerna, det säger emot partiledningen. Samtidigt framförs det att man misslyckats kommunicera sina segrar nog. Men ärligt talat, det är ju det enda de försökt de senaste två åren? Om de inte lyckats nu, då lyckas de aldrig.

Det andra är synen på vem som är ”inifrån partiet”. Vare sig Jabar Amin, Annika Lillemets, Carl Schlyter eller Valter Mutt har lämnat partiet, men ändå hörs inte kritiken inifrån partiet när den kommer från dem. När Lotta Hedström eller Per Gahrton (båda är både före detta språkrör och medlemmar) framför kritik om att man varit för små för att sitta i regeringen. Då räknas det inte heller som inifrån partiet.

För åtta år sedan byttes partisekreterare och språkrör ut i Miljöpartiet och man visade stolt upp sig som Sveriges öppnaste parti, men det partiet finns inte kvar i dag. I regeringen har man förhandlat i slutna rum och språkrören har agerat språkrör för regeringen istället för partiet. När ”de fyra” har haft en avvikande hållning har man försökt tysta dem med utfrysning och sanktioner. Stadgarna har skrivits om så att distrikt kan ta kontrollen över kommuner (vilket också har hänt, i Sundbyberg). Partistyrelsen kan ta över distrikt (som man sen gjorde i Västerbotten), proportionella val till listor har förbjudits till förmån för system där majoriteten kan välja samtliga namn, och medlemmar kan uteslutas mycket lättare.

Miljöpartiet är inget öppet gräsrotsparti längre. Det är i mångt och mycket ett toppstyrt, makthungrigt och slutet parti likt de andra. Även om jag tror att partiet har goda intentioner, så tror inte jag att det är så man förändrar världen.