För en tid sedan meddelades att Skellefteå vann striden mot Västerås om en ny batterifabrik och jag kommer på mig själv med att hurra inombords. Om allt går i lås handlar det om 2000 nya jobb. För mig är det en helt ny känsla. Att känslan för min egen hemstad var det första som värderade nyheten.

I normala fall skulle jag ha värderat en sådan nyhet ur andra perspektiv: miljö, mänskliga rättigheter och ett kritiskt förhållande till arbetslinjen. Det handlar visserligen om batterier till elbilar, men den kobolt som krävs för att tillverka dem är inte en okomplicerad råvara, vare sig om man tänker på miljön eller gruvarbetarnas situation.
Och 2000 nya jobb? Jag strider ju för att vi ska dela på de jobb som finns. För kortare arbetstid eller basinkomst. Framför allt anser jag inte att vi ska skapa jobb för jobbens egen skull.

Men nu slog min känsla för hembygden, för ett Norrland som alltid förbises, ut allt detta. Och plötsligt förstår jag vilken enorm kraft den har. Den känslan. För ett ögonblick snuddar jag vid en förståelse av nationalismen.

En kort tid senare ser jag på nyheterna att Malmö högskola har stängts på grund av ett bombhot. Intervjuer med studenter – den första säger att hon är glad att få en extra dag att plugga. Den andre är besviken då han laddat för en tenta. Så småaktigt, tänker jag. Det här handlar ju inte om dem. Det här handlar om demokratin och det öppna samhället.
Fast, tänker jag sedan, vad har jag för rätt att döma? Ur vilket perspektiv ska ett skeende tolkas? Jag tänker på batterifabriken igen och sedan på ett ställe i Bertha von Suttners roman Ned med vapnen. Det är en dialog om mellan Marta och hennes far.

Marta: Fred måste slutas! Det give Gud. Fadern: Du tänker blott på dig och de enskilda individerna. Men i den här saken är det fråga om Österrike.
Marta: Och består inte Österrike av individer? Fadern: Mitt barn. En stat lever ett längre och betydelsefullare liv än individerna. De försvinna, generation efter generation, men staten utvecklas allt- jämt. Den växer i ära, makt och omfattning. Eller så sjunker den och faller sönder och går under om den låter besegra sig av andra stater. Så hellre ett sjuårigt, ja ett trettioårigt krig, blott våra vapen segra till slut och vi få diktera freden. Du menar väl inte att man börjar ett krig för att det ska sluta så snart som möjligt? Då kunde man ju lika gärna ha stannat hemma från början.
Marta: Ja det vore nog det bästa. Bara jag inte höll så mycket av Arno.
Fadern: Kärleken till maken och till familjen, ja nog är den vacker. Men den skall komma i andra rummet.
Marta: Ska den verkligen det?

Varje gång jag läst detta har jag tyckt att fadern är så urbota dum. Det har varit självklart att Marta har rätt, att det lilla perspektivet är det stora. Men i fråga om batterifabriken vill jag höja mig över frågan om ortens jobb och se till global hållbarhet. Och plötsligt inser jag att det inte är så enkelt. Jag tänker att hur vi tar ställning i sakfrågor oftast grundar sig i en större idé om hur långt vi anser att vår solidaritet, vårt ansvar sträcker sig. Rent geografiskt, i tid eller genom andra former av band. När man ska värna det lilla. Och när det stora.