En valdag – som nu senast i Sverige den 9 september – kallas ofta för demokratins motsvarighet till julafton. Världen har kommit långt när det gäller upprättandet av representativa folkstyren. 

Men vägen hit har varit lång, snårig och kantad av konflikter om vem som är värdig respektive ovärdig att få lägga sin röst i valurnan. Rösträtten har förblivit en symbol för maktfördelning och var fram till slutet av 1800-talet knuten till etnicitet, klass och kön. 

I Europa hölls allmänna val runtom i olika unioner – bland annat i kungarikena Polen och England – så tidigt som under 1500- och 1600-talet, men vilka som ansågs vara kapabla att rösta bestämdes av den absoluta makten.

I ”Den nya världen”, i Virginia, etablerades det första representativa beslutsfattande organet 1620 och följdes snart av liknande initiativ i Pennsylvania innan lagen ”Bill of Rights” antogs i december 1689 som stipulerade begränsningar av den brittiska kungakronans absoluta makt och flyttade över större samhällsinflytande till parlamentet som senare grundades 1707, vilket var en förutsättning för att därifrån kunna garantera åsiktsfrihet, rättvisa val och rättssäkerhet för medborgare. 

Prologen till Europas demokratiska tradition var skriven, men långt ifrån fläckfri. I kolonierna brukades slavar som tvångsarbetskraft och exportvaror, brutala erövringskrig förekom och medborgares rättigheter garanterades inte alla. Begreppet ”demokrati” och dess innebörd blev ett slagord för sociala rörelser under 1780-talets folkliga resningar i bland annat Frankrike och USA.

Nya Zeeland först

De första kvinnorna att bli invalda i ett parlament var i Storfurstendömet Finland 1906 efter att samtliga medborgare, oavsett kön och klasstillhörighet, för första gången i ett organiserat val fick rösträtt och möjlighet att kandidera. 

Kvinnlig rösträtt hade emellertid redan blivit verklighet i Nya Zeeland 1893 och i kolonin Södra Australien följande år. Att jämföra med schweiziska halvkantonen Appenzell Innerrhoden i nordöstra Schweiz som trots sin tillämpning av direktdemokrati var sist med att införa kvinnlig rösträtt – 1991.

Schweiz var sena att införa kvinnlig rösträtt överlag, 1971, och ett av de sista industriländerna i världen att göra det.

Den schweizbaserade organisationen World Economic Forum (WEF) konstaterar i sin senaste rapport över könsjämlikhet och kvinnors rätt till samhällsdeltagande att framtida ekonomier står och faller med inkludering av kvinnor på universiteten och arbetsmarknaden. 

”När kvinnor och flickor inte integrerats – såväl som bidragare och utövare – går det globala samfundet miste om förmågor, idéer och perspektiv som krävs för att möta globala utmaningar och stöpa nya möjligheter”, skriver WEF.

Direktdemokratier

Demokrati anammades första gången 500 år f Kr i enlighet med antikens Greklands ord för ”folkstyre”. De röstberättigade – och således de som ansågs vara ”folket” – var enkom män med medborgarskap. 

Och fastän diskussioner fördes mellan de grekiska filosoferna och makthavarna om att inkludera samtliga människor blev representativ demokrati en idé som begravdes under Medeltidens maktstrider mellan aristokratier, kungahus och kyrkor.

Vad som länge förblev okänt för Europas monarkier och aristokratiska dynastier var att folk runtom i världen – människor som under kolonialismens utdragna epok kallades ”vildar” – levde enligt former och seder som forskare bedömer som direktdemokratier.

Förstamerikaner i Nordamerika – senare och alltjämt kallade ”indianer” efter Christopher Columbus navigeringsmiss och tro att de amerikanska kontinenterna var Fjärran östern – levde i stamsamhällen och bedrev brutala krig om jakt- och jordbruksmarker mot rivaliserande stammar. Men privat egendom förekom inte och allt som skördades, samlades in och dödades under jakt fördelades rättvist. Liknande fördelningspolitik fördes även bland ursprungsfolk i Central- och Sydamerika. 

Aztekerna hade förvisso inte makt nog att avsätta härskare, men väl vilka som skulle representera dem som språkrör i form av folkomröstningar. I Mexiko förblir direktdemokrati samhällsmodell bland mayafolk som tillsammans med zapatiströrelsen EZLN i början av 1994 satte fingret på de djupa och cementerade orättvisor som ursprungsfolk i landets södra delstater levt med alltsedan upptäckten av Amerika fem sekel tidigare.

Krävs mer än rösträtt

I USA – en av världens äldsta demokratier – garanterar konstitutionen som skrevs på 1700-talet samtliga medborgare grundläggande rättigheter. Ändå förblir gapet mellan landets sociala och ekonomiska samhällsgrupper stort. 

I Pine Ridge-reservatet i South Dakota påminner tillvaron för Oglala-Lakota-folket enligt MR-grupper mer om tredje världen än en del av världens i särklass största och mäktigaste ekonomi. Många lever under fattigdomsgränsen, sjukdomar är vanliga och demokratideltagandet i form av röstande är lägre än i välmående delar av USA.

”USA:s minoriteter förblir utestängda och monetär rikedom står och faller med socioekonomiska bakgrunder”, menar Sara Grossman, forskare vid Haasinstitutet vid Berkeley University.

Splittrad värld

Enligt demokratiforskningsinstitutet Freedom House senaste mätning lever 45 procent av världens befolkning i demokratier, 30 procent i relativa demokratier och återstående 25 procent i icke-demokratier.

”2017 upplevde demokratin sin värsta kris på flera decennier då många av dess grundvalar – garanterade fria och rättvisa val, minoriteters rättigheter, pressfrihet och rättsprinciper – angreps runtom i världen”, skriver Freedom House. 

Nedgången är större än uppgången när det gäller trendbrott i världen, något Freedom Houses chef Michael J Abramowitz menar finner sina främsta exempel i vår egen omvärld, i Ungern och Turkiet:

”Demokratiska staters inre utmaningar har växt i takt med att populistiska ledare anammat det invandringskritiska kortet och tar lätt på fundamentala civila och politiska friheter”, konstaterar Abramowitz.