När jag var sexton flyttade jag hemifrån. Det låter kanske lite farligt att överge sitt hem i den åldern, men jag landade mjukt. Familjen kände ett kollektiv på Östermalm och de lät mig hyra ett rum. Kollektivet låg i en stor sjurummare på Sturegatan, och hela huset doftade av historia och mystik. Entrén såg ut som någonting från Hogwarts. Två pelare som vaktade en port av ek. Innanför porten fanns en stor hall där en bred stentrappa letade sig upp genom huset. Längst stentrappan fanns det fler pelare och ovanför svävade ett tak med stuckatur. Trappräcken var av snirkligt gjutjärn och trä. Våningen låg högst upp och hade salar med höga tak mot gatan och mörka korridorer med små rum mot gården. Mitt rum låg mot gatan med utsikt över en park och ett par stora dubbeldörrar mot det som var kollektivets vardagsrum. Den stora salen låg bortom vardagsrummet och där hade nån humoristisk jäkel ställt ut två innebandymål.

Jag förstår att den som ritade det här huset en gång i tiden var ute efter att imponera på andra och helst trycka ner dem, men bieffekten blev något som bara kan beskrivas som magi. Vi vill alla att livet ibland ska fyllas av stjärnor och färger, och det här huset levererade det, åtminstone ibland. Det är träligt att gå upp på morgonen och ta sig till skolan även om man lever i ett palats, men magin låg alltid på lur i den mörka korridoren mot gården eller någonstans i de höga skåpen i det gamla köket.

Arkitektur ska leverera bostäder, sjukhus och kontor. Men jag tycker att den ibland borde leverera magi också. Vi behöver alla ett tak över huvudet, vi behöver alla en arbetsplats eller en skola. Det är givetvis enkelt att bara bygga ett gäng lådor och kalla dem för ”bostäder” eller ”kontor”, men livet i sådana lådor riskerar att bli lika torftigt som husens form. Om man söker livsglädje är det aningen svårare att finna den i ett trist hus, men även det som näringslivet skriker efter just nu – kreativitet och nytänkande – blir svårare att hitta i en låda.

Jag har bott och arbetat på många platser. Jag har bott i grå betongbyggnader från sjuttiotalet och i trähus från 1800-talet. Och givetvis går det att hitta magi i alla typer av hus. Precis som en måltid smakar bättre om man delar den med en trevlig människa blir ett hus vackrare om de som bor där är snälla. Men jag tror också att det omvända gäller. Jag tror folk blir snällare, smartare och mer kreativa om de bor i vackra hus.

När jag blev lite äldre fick jag och min flickvän tag i en stor lägenhet och startade ett eget kollektiv. Huset var byggt på åttiotalet och låg i en förort långt utanför stan, men det var en av de bästa perioderna i mitt liv. Varför? Därför att många av dem som hängde i den där lägenheten var de människor som jag tyckt bäst om i mitt liv.

Magin i våra liv beror mer på vilka vi har omkring oss än var vi råkar befinna oss. Men när politiker och företag bygger hus bör de bygga hus som hjälper oss i våra strävanden. Vi behöver hus som jobbar med oss istället för mot oss.

Politikerna säger att de vill ha ett bildat och kreativt samhälle. Jag tror att ett sånt samhälle behöver en bildad och kreativ arkitektur.