VÄRLDEN FN:s livsmedelsprogram WFP har tagit fram ett index kallat ”Counting the beans” (räkna bönorna) för 52 utvecklingsländer. Syftet är att på Världsmatdagen i dag, 16 oktober, visa konsumenter i rika, industrialiserade länder hur mycket daglig inkomst som krävs för att ställa en grundläggande tallrik mat på bordet.

WFP-indexet utgår för jämförbarhet från en global identisk genomsnittsinkomst och visar hur mycket folk i olika länder (teoretiskt) skulle behöva betala för ett hemlagat mål mat med 600 kalorier.

Orimlig balans

Som referenspunkt gäller matkostnaden i den amerikanska delstaten New York. Där får en invånare räkna med att lägga ut 0,6 procent av den dagliga snittinkomsten, eller 1:20 dollar, för att tillaga en enkel soppa eller stuvning på bönor eller linser samt en handfull ris eller sädeskorn plus vatten och matolja.För en invånare i Sydsudan, ett land fött ur krig och plågat av fortsatta stridigheter, skulle denna måltid kosta ungefär 300 gånger så mycket enligt denna måttstock och ta mer än två dagar att jobba ihop – vilket naturligtvis inte ligger inom gränsen för det möjliga.

I Sverige räcker det med att avsätta 0,7 procent av inkomsten för samma kaloritillförsel, enligt WFP som konstaterar att det är absurt dyrt att få i sig tillräckligt mycket mat i alltför många länder och regioner.

Värst utsatt är stora delar av Afrika, en del platser i Asien samt Latinamerika, i mindre utsträckning.

"Moralisk skandal"

Oproportionerliga relationer mellan mat och inkomst bidrar till att 821 miljoner människor hungrar. ”En moralisk skandal och en kränkning av de mänskliga rättigheterna”, skriver WFP i ett pressmeddelande.

Bristen på mat och hur relativt kostsam den är har många orsaker: extremt klimat, naturkatastrofer, svaga marknader, dåligt styrelseskick. Men den dominerande förklaringen är konflikter: ”Vi på WFP vet sedan länge att hunger och krig är tragiskt samverkande.”

Ändå har prisvärdheten enligt det här indexet blivit bättre i flera länder sedan 2017, vilket WFP tillskriver stark ekonomisk tillväxt, större stabilitet, gynnsammare regnsäsong och fler humanitära insatser.

Men i andra länder, som till exempel Sydsudan, är läget förvärrat vad gäller svält och undernäring. Gemensamt för dem är att freden undergrävts av våld, osäkerhet och politisk spänning.