Jag satt i går med mina tjejer och drack öl. Alla födda under den senare delen av 90-talet. Det är alltid lite av en bonus i såna här sammanhang i nutid, där jag historiskt ”bara” fick vara den tramsiga bögen. För den tramsigheten är nu, med den nya generationen, kraft och politik. Vi snappar, flamsar och fnittrar. Allt det som gör livet värt att leva. Jag får rita en fittkarta som prov på vad jag egentligen vet. ”Du kan inte bara kalla dig vår bögsyster utan att veta hur allt ligger till.” Vi googlar för att veta vad prostatan verkligen sitter. Vi pratar jobb, drömmar och horisonter. Plugga eller åka till Norge för att tjäna pengar.

Väldigt snabbt går vi över till att leka ”jag har aldrig.” Leken där du ställer en fråga och de i sällskapet som har gjort det ska då dricka. Vi avverkar allt i sexväg. För det är det leken går ut på. Mer skratt och mer skämskuddar och förklaringar till varför det hände på den efterfesten. Sen kommer frågan helt plötsligt. ”Jag har aldrig blivit våldtagen?” Och alla utom en dricker. Hon som inte dricker drack inte heller på frågan ”Jag har aldrig legat med en kille?” För hon är flata.

Vi fortsätter skratta och konstatera hur sjuk världen är, men efter ett litet tag kommer historierna. Historier om att vara 18 år och att vara på hemmafest och gå in på toan med den kille man är intresserad av för att hångla. Och när en vill gå så blir en inlåst för killens kompis håller emot på andra sidan dörren. Att till slut ge upp och bli påsatt bakifrån mot toadörren. Att vara på semester med sin väninna och bli förföljda av ett gäng killar. Som stannar sina cyklar, haffar tag och trycker upp en mot en vägg och börja fingra. Att springa i panik därifrån med killarna springandes skrattande efter. Att dagen efter på semesterorten se killarna glatt hälsa som om inget har hänt.

Vi var sex stycken vid bordet. Och fem drack. Och hon som inte drack var flata. Och jag blir beklämd över att vi alla fnittrande berättar våra historier, för det är det enda vapen vi har. Ni ska fan inte få oss att bli rädda. Ni ska fan inte stjäla vår lycka över livet. Jag identifierar mig som man själv, men i den patriarkala gaykulturen, som ibland känns som patriarkat i kubik, fick jag aldrig ”lyxen” att vara alfahanne. För jag var en fjolla. Och detta maktutövande på våra kroppar är av ett samhälle som älskar sina söner men fostrar sina döttrar. Och det måste få ett slut.

Vi måste fostra våra söner till kommunikativa, känsliga och förstående individer. Som förstår vad ett nej är. En tjej som vill gå ut från toan där ni hånglar vill inte bli påsatt bakifrån mot toadörren. Hennes gest att vilja gå är ett nej. En tjej som springer i panik från ditt upptryckande mot en vägg och dina fingrar vill inte fortsätta. Hennes flykt är ett nej. En ung bög som kämpar för sitt liv från dina armar i ett soprum där du försöker stoppa in dina fingrar upp i hans röv. Den kampen ifrån dina armar är ett nej.

För ett år sen exploderade #metoo-rörelsen som en löpeld genom världen. Och vi får aldrig sluta elda på den elden. Så att en dag en ”Jag har aldrig?”-lek enbart ska innehålla lustfyllt fnitter och inga brutala vittnesbörder.