Så kom till slut dagen då Gudrun Schyman meddelade att hon ämnar avgå som partiledare för Feministiskt initiativ. Det är egentligen inte så förvånande, ingen är outtröttlig, inte ens Gudrun, även om det ofta har verkat så, och det är viktigt att de medlemmar som länge har fått stå i skuggan av henne får möjligheten att ta mer plats i partiet.

Det dröjde inte många timmar innan DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg skrev att detta var dödsstöten för Fi. Jag är inte så säker på det, även om jag förstår att det kan se så ut. Det går knappast att överskatta den roll Gudrun Schyman har spelat för Feministiskt Initiativ. Hon var med och bildade partiet 2005 och har varit partiledare nästan hela tiden. För att vara ett så litet parti har de fått oerhört mycket medial uppmärksamhet och en stor del av detta är antagligen Schymans förtjänst. Hon har dessutom haft en arbetskapacitet som många andra politiker bara kan drömma om och förmodligen besökt fler svenska hem än de andra partiledarna tillsammans.

Schymans avgång, i kombination med att det gick riktigt dåligt för Fi i valet, med ett resultat på 0,4 procent, gör alltså att en verkligen kan förstå dem som tror att det här är slutet för partiet. Det ligger nära till hands att jämföra med andra partier som dansade ett litet tag för att därefter tyna bort, till exempel Piratpartiet. Men det går också att jämföra med ett parti som Kristdemokraterna – ett parti som tog 27 år på sig att komma in i riksdagen, som många har trott varit på väg att dö ut ett oräkneligt antal gånger och som, i likhet med Fi, hade en otroligt framgångsrik och karismatisk partiledare i Alf Svensson, men som faktiskt har lyckats återhämta sig och kravla sig tillbaka efter hans avgång.

Det som talar för Fi:s fortsatta existens är också att de har profilerat sig väldigt tydligt som GAL (gröna, alternativa, libertarianska/frihetliga) på den allt viktigare GAL–TAN-skalan. Just nu är det de traditionella, auktoritära och nationalistiska partierna som är på frammarsch, men pendeln kan mycket väl komma att svänga snart och då ska vi inte bli förvånade om de partier som står på den andra sidan – som Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Fi – kommer att växa.

Schymans avgång kan dock, men måste inte, innebära ett vägval. Hennes bakgrund i Vänsterpartiet har redan från början placerat partiet långt ut till vänster. Nu finns möjligheten att de kan förflytta sig längre högerut och på så sätt locka över väljare från Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet, personer som ser sig som progressiva feminister men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på ett vänsterparti. Eller så går de åt andra hållet och försöker profilera sig starkare i de klassiska välfärdsfrågorna för att locka tillbaka dem som röstade på V i senaste valet.

Vissa menar att V och Fi redan i dag liknar varandra så mycket att det bara finns plats för ett av partierna. Och visst, skillnaden mellan partierna inom många områden är små eller obefintliga. Just nu, när de flesta trängs kring de auktoritära och nationalistiska idéerna, är det kanske också logiskt att det fåtal som förespråkar något annat formerar sig kring ett eller två partier.

Men när pendeln svänger kommer nyanserna mellan partierna att bli allt viktigare. För det finns definitivt frågor som skiljer V och Fi åt – det gäller inte minst synen på försvaret där Fi står för en betydligt mer antimilitaristisk hållning än V, men också migration, där Fi har varit en starkare röst för papperslösas rättigheter och som till skillnad från V i alla fall har en vision om öppna gränser.

Men fastän Fi i en del fall är mer frihetliga än V finns det frågor där de drar i en auktoritär riktning, till exempel synen på 13 års obligatorisk skolgång, synen på surrogatmödraskap, förbud mot nazistiska organisationer och annat som vi har skrivit om på ledarplats tidigare.

För att Fi ska fortsätta spela en viktig roll i svensk politik tror jag det är viktigt att de ännu starkare lyfter fram det frihetliga perspektivet och visar hur det står i motsats inte bara till SD och M utan också till de allt mer auktoritära tendenserna vi ser inom Socialdemokraterna. Precis som C i dag har utvecklats till det självklara valet för dem som ser sig som borgerliga och frihetliga skulle Fi kunna bli det frihetliga valet för alla på vänstersidan – i kontrast till de statskramande partierna S och V. Riktigt där är de inte ännu, men lyckas de med det tror jag att det finns en framtid för Fi, även efter Schyman.